Tycker ni svensk idrott i allmänhet står sig lika internationellt slagkraftig i dag som tidigare? Bättre eller sämre?
Kommer ihåg på 1990-talet, då tyckte jag det mesta var skräp bara för att svensk längdskidåkning inte kunde mäta sig med Finland (som då fortfarande var ganska duktiga i längdskidåkning) och Norge som på 1970- och 80-talen samt tidigt 1990-tal. Samma sak med skridskoloppen, från Tomas Gustafson till så gott som ingenting och backhoppningen, från Jan Boklöv till så gott som ingenting.
På 1990-talet hade Sverige ändå hyfsade framgångar som:
*Bandy, innebandy orientering och skidorientering i världstopp (tyvärr känns sporterna alltför små internationellt)
*Golf i internationell topp med världsnamnet Annika Sörenstam
*Herrfotbollslandslag och damfotbollslandslag med medaljframgångar
*Herrishockey som fortsatte i världstopp
*Kvinnlig alpin skidåkerska i världstopp (Pernilla Wiberg)
*Tennis och bordtennis av internationell klass på herrsidan
*Världsdominerande herrhandbollslandslag
Det "dystra" 1990-talet som jag upplevde det började vid Albertville 1992 och Sydney 2000 kändes som vändpunkten.
På 2000-talet har jag jublat över framgångar med Anja Persson, svenska U-21-herrarnas Europatitel och Sveriges fotbollsherrars deltagande i turneringar, svenska dammedaljer i fotboll och handboll, svenska herrar och damer i längdskidåkning, svensk herrishockey som juniorvärldsmästare 2012 och världsmästare 2013.
Har lite frågor:
1) Upplevde ni 1990-talet som en tillbakagång?
2) Står sig svensk idrott i dag som bättre eller sämre? (beror kanske lite hur du jämför, men tänk efter innan du jämför med perioder där Sverige stått utanför storkrig)
3) I Sverige har man haft en tradition med att ligga i världstopp i flera sporter (jämför med Norge där bara vintersport). Tror ni framtidens kommersialisering med minskade kommunala och statliga bidrag och mer sponsorer samt privat TV och radio leder till att mindre sporter får minskat intresse till förmån till de mest kommersiellt gångbara
Kommer ihåg på 1990-talet, då tyckte jag det mesta var skräp bara för att svensk längdskidåkning inte kunde mäta sig med Finland (som då fortfarande var ganska duktiga i längdskidåkning) och Norge som på 1970- och 80-talen samt tidigt 1990-tal. Samma sak med skridskoloppen, från Tomas Gustafson till så gott som ingenting och backhoppningen, från Jan Boklöv till så gott som ingenting.
På 1990-talet hade Sverige ändå hyfsade framgångar som:
*Bandy, innebandy orientering och skidorientering i världstopp (tyvärr känns sporterna alltför små internationellt)
*Golf i internationell topp med världsnamnet Annika Sörenstam
*Herrfotbollslandslag och damfotbollslandslag med medaljframgångar
*Herrishockey som fortsatte i världstopp
*Kvinnlig alpin skidåkerska i världstopp (Pernilla Wiberg)
*Tennis och bordtennis av internationell klass på herrsidan
*Världsdominerande herrhandbollslandslag
Det "dystra" 1990-talet som jag upplevde det började vid Albertville 1992 och Sydney 2000 kändes som vändpunkten.
På 2000-talet har jag jublat över framgångar med Anja Persson, svenska U-21-herrarnas Europatitel och Sveriges fotbollsherrars deltagande i turneringar, svenska dammedaljer i fotboll och handboll, svenska herrar och damer i längdskidåkning, svensk herrishockey som juniorvärldsmästare 2012 och världsmästare 2013.
Har lite frågor:
1) Upplevde ni 1990-talet som en tillbakagång?
2) Står sig svensk idrott i dag som bättre eller sämre? (beror kanske lite hur du jämför, men tänk efter innan du jämför med perioder där Sverige stått utanför storkrig)
3) I Sverige har man haft en tradition med att ligga i världstopp i flera sporter (jämför med Norge där bara vintersport). Tror ni framtidens kommersialisering med minskade kommunala och statliga bidrag och mer sponsorer samt privat TV och radio leder till att mindre sporter får minskat intresse till förmån till de mest kommersiellt gångbara
