Citat:
Ursprungligen postat av
viktigtinlagg
Vad tankar är är i betraktarens öga. Det är inget vi tänkare kan veta.
Jag tror att det finns en betraktare som ser mina tankar, alltså inte läser dem utan ser dem, som mönster ungefär. Kanske finns det vissa som har förmågan att se tankar, det kan inte jag. Jag överlämnar åt dem att beskriva vad tankar är och hur de ser ut.
Jag vet bara att mina tankar egentligen är allt jag har.
Ditt medvetande är en sådan betraktare. Du gör något, inser att du gjort det och sedan tänker du att du skall göra det.
Citat:
Ursprungligen postat av
Yosoytu
Det vi vanligtvis kallar en tanke är egentligen upplevelsen av en tanke, och den kommer efter själva tanken. Innan tanken kommer viljan, en önskan. Tanken är faktiskt önskans uppfyllelse, om än i ett "frötillstånd". Fröet behöver mycket omsorg om det ska växa och bära frukt i den yttre verkligheten.
De allra flesta tankar vi tänker är vi omedvetna om. Det är tankar vi tänkt så många gånger att de blivit automatiska. Det här är trosuppfattningar vi bär på.
Om man övar på en någonting tillräckligt länge så bygger man tillslut färdiga "kretsar" i nervsystemet. Då kan man göra det utan medvetandets inblandning. Du kan säkert göra någon arbetsuppgift "i sömnen" eller du kanske känner igen detta från idrotten. Man säger också att det "sitter i ryggmärgen".
Men det är som sagt inte bara färdigheter vi helt bemästrat som blir automatiska. Även tankar och beslut om de varit oförändrade över tid. Det betyder att vi alla går omkring och tänker saker som kanske inte är aktuellt längre. Saker som vi tänkte som barn. Trosuppfattningar vi "ärvt" från föräldrar och samhället som vi kanske inte längre håller med om.
Om man alltid kör samma sträcka med bilen, så svänger man kanske helt automatiskt vänster i en korsning. Om man inte är tillräckligt uppmärksam så "glömmer" man att det faktiskt går att svänga höger eller köra rakt fram. Därför begränsar automatiska tankar oss. Har vi tillräckligt många så blir det till slut ett "fängelse".
När jag var barn så var jag ganska så rejält sjuk i astma/allergi/eksem m.m. Jag fick höra väldigt ofta att det var synd om mig. Som vuxen så försvann det mesta av symtomen men det tog massor av år innan jag insåg att jag fortfarande hade inställningen att det var synd om mig. Detta är bara ett litet exempel. Vi går alla omkring med tusentals liknande uppfattningar. Vi tycker alla någonstans att vi inte riktigt duger och bär ett visst mått av självhat, om än undangömt. Tro't eller ej. Det här kallar vi dålig självkänsla.
Det är oerhört förvånande att hitta uppfattningar i sitt eget undermedvetna som man inte håller med om. Ja innan man har gjort det så tvivlar man nog på att det kan vara så. Det enda sättet man kan fiska fram dessa uppfattningar är indirekt. Ens handlingar är alltid 100% logiska i det att man gör det man tror kommer resultera i mest behag och minst obehag för en själv. Om man agerar på ett sätt man själv inte förstår så beror det på att man har trosuppfattningar man inte vet om att man har.
Ja, neurovetenskapen talar väl just för att beslutsprocessen är omedveten och att det vi upplever som tankar är efterkonstruktioner. Sitter vi på en stol så finns det ett antal synapser som representerar viljor att resa sig och ett antal andra som representerar viljor att sitta kvar. När de förstnämnda blir i majoritet så reser vi oss upp.
Vad som händer därefter är oklart, men antagligen gör vi en symbolisk rekonstruktion där vi försöker motivera samma beslut på logiska grunder, för att därefter uppdatera synapserna med återkoppling av hur vi borde ha gjort. Det gör att vi kan ta snabba beslut genom de neurala nätverken för att därefter med mer tid träna dessa till att agera logiskt riktigt inför nästa beslutstillfälle. Det vi kan minnas och reflektera över är den symboliska rekonstruktionen, då den analoga beslutsprocessen inte är tillgänglig för introspektion.
Så svaret på frågan är väl att innan tanken kommer handling. Därefter kommer eftertankens kranka blekhet.
