I USA's självständighetsförklaring står det att alla föds lika. Det är visserligen en laglig tes men är den inte inbakad i liberalers tänk? Liberalism maximerar verkligen alla förutsättningar för de som föds begåvade, om det är intelligens eller atletisk kapacitet, eller vad, men för de som är ganska ordinära eller värre blir det relativa gapet mellan de begåvade och obegåvade stort.
Det är inte absolut fattigdom i sig som skapar brottslighet. Det är den relativa fattigdomen. Detta eftersom de på botten mäter sig med de i toppen. De förstår att de är i olika dominanshierarkier. Att ligga i botten på en dominanshierarki är smärtsamt. Det ger ökade kortisolnivåer och stress. Det finns utrymme för ressentiment. När livet är skit på de som är i botten, inte därför att de är absolut fattiga, men därför att de är förlorare i dominanshierarkien, är det ytterst svårt att inte utveckla deformerade sidor i psyket.
Eftersom vi inte föds lika, och eftersom det alltid kommer finnas dominanshierarkier, måste den sociala mobiliteten och gapet mellan rika och fattiga minskas annars ökar brottsligheten av de som är på botten. Detta är inte bara ekonomiskt utan en psykologisk press. Vad som gör fattiga arga och vad som gör en social outcast arg liknar varandra. De är båda offer för en radikal marknad, en på det ekonomiska, och en på det relationella. I båda situationer känner de sig missgynnade och blir bittra och arga. De mäter sig i förhållande till andra lyckade i dominanshierarkierna.
Liberalism är total fri marknad. Men för att få ett välmående samhälle behövs egentligen minst två saker, det ena är att det ges gott om chanser för social rörlighet i dominanshierarkier (komvux, högskoleprov, lån och bidrag från csn, etc) och dels att gapet minskar (ökade transfereringar). Gör man inte det så skapar man ett fruktansvärt monster hos de som ligger på botten i dominanshierarkierna.
Vad är era tankar kring dominanshierarkier, medfödd begåvning och obegåvning, liberala marknader och social utjämning?
Det är inte absolut fattigdom i sig som skapar brottslighet. Det är den relativa fattigdomen. Detta eftersom de på botten mäter sig med de i toppen. De förstår att de är i olika dominanshierarkier. Att ligga i botten på en dominanshierarki är smärtsamt. Det ger ökade kortisolnivåer och stress. Det finns utrymme för ressentiment. När livet är skit på de som är i botten, inte därför att de är absolut fattiga, men därför att de är förlorare i dominanshierarkien, är det ytterst svårt att inte utveckla deformerade sidor i psyket.
Eftersom vi inte föds lika, och eftersom det alltid kommer finnas dominanshierarkier, måste den sociala mobiliteten och gapet mellan rika och fattiga minskas annars ökar brottsligheten av de som är på botten. Detta är inte bara ekonomiskt utan en psykologisk press. Vad som gör fattiga arga och vad som gör en social outcast arg liknar varandra. De är båda offer för en radikal marknad, en på det ekonomiska, och en på det relationella. I båda situationer känner de sig missgynnade och blir bittra och arga. De mäter sig i förhållande till andra lyckade i dominanshierarkierna.
Liberalism är total fri marknad. Men för att få ett välmående samhälle behövs egentligen minst två saker, det ena är att det ges gott om chanser för social rörlighet i dominanshierarkier (komvux, högskoleprov, lån och bidrag från csn, etc) och dels att gapet minskar (ökade transfereringar). Gör man inte det så skapar man ett fruktansvärt monster hos de som ligger på botten i dominanshierarkierna.
Vad är era tankar kring dominanshierarkier, medfödd begåvning och obegåvning, liberala marknader och social utjämning?
