Hur kunde Sega överleva på konsolmarknaden så länge?

Sån Jävla klassiker, "Rise from Your Grave!"

https://www.youtube.com/watch?v=hihEhsdwiIk

Men angående nintendo 8-bit så fanns vissa spel som man inte kan klaga på än idag t.ex. Super Mario Bros 3, Metroid samt North Vs South (ok, stridssystemet i sistnämnda spel kanske sög hårt men ändå en klassiker).

edit: En väldigt underskattad Sega-klassiker "Gain Ground"https://www.youtube.com/watch?v=Mc3XgXE67bs

Man ska antingen få ut alla sina mannar till exit eller döda alla fiender på mappen samtidigt som man rädda och få nya mannar med andra attributes samt eller kopior på de man redan har. Finns en hel del spelbara karaktärer.

Fan vad jag saknar Nintendo vs. Sega Mega Drive-duelen

All heder åt X-Box, Playstation och vad allt heter, men det är bara inte samma sak. När det gällde var man antingen Nintendo eller Sega-människa. Mer än så behövde man inte veta om folk, egentligen. Själv var jag Nintendo-människa, men gillade Sega också. Dom som inte hade någon spelmaskin var inte värda att ens socialisera sig med

Även om nu SNES var bättre så tror jag den kamratliga striden mellan Sega och Nintendo var behövlig för att höja ribban på branschen. Konstant.

Den bästa "striden" var enligt mig Playstation vs N64. Dock var konsolerna så billiga att man kunde skaffa båda, vilket många gjorde. Där kunde man verkligen tala om för och nackdelar.

N64 var partykonsolen med väldigt roliga spel som Mario Kart, Super Smash Bros och 4 kontroller-portar. Den hade enormt bra plattforms- och äventyrsspel som Super Mario, Banjo Kazooie och Ocarina of Time. Playstation var konsolen med riktigt bra actionspel så som Metal Gear Solid, samt massor av tunga RPG.

Det är frustrerande att läsa tonen mot både sega och Nintendos konsoler när det är dessa som präglat 80% av fb:s-användarnas uppväxt.

Främst Nintendos spel har präglat mig till den grad att jag mår dåligt i själen varje gång jag ser att det går dåligt för försäljningssiffrorna för dem. Även om jag varken har köpt ett Nintendo Wii eller spelat Pokemon Go, mår jag bra när jag ser att att de lyckas. Just för att jag känner tacksamhetsskuld för vad de gav min uppväxt.

De samma hade jag säkert gjort med Sega, men det enda som verkar leva kvar som är Segarelaterat är just Sonic the Hedgehog. Och det är inte så dåligt. Ni borde tänka tillbaka och tacka dem för vad de givit er uppväxt, istället för att klaga på att det inte var samma utbud av spel för 30 år sedan.

Säger bara: Golden Axe, Alien Storm, Streets of rage, Mortal Kombat (som släpptes ocensurerat till Mega Drive medan blodet var "bortklippt" på SNES), Michael Jacksons Moonwalker och Alex kid.

I min generation symboliserade Mega Drive hårdrock, våld och sex. Nintendo va för småungar.

När man hade en hyfsad PC/Mac med nätverk hemma, så undrade man om man skulle skratta eller gråta, när polaren stolt ville visa upp sitt 4-player Golden Eye på 64:an i 320x240 upplösning ;-)

Hade både Nintendo 8-bitar och Mega Drive, som jag senare bytte mot en Amiga.

Bägge konsolerna hade sin charm, men jag var yngre när jag skaffade NES:et, så man har lite starkare känslor för den maskinen. Dock är fortfarande Wonderboy in Monsterworld en favorit ifrån Sega:n

Hm, va? Både Master System och Mega Drive var ju bra och populära system med uppskattade spel, fast det var väl med Mega Drive som de fick det tredjepart stöd som de behövde för att slå ut Nintendo. Saturn och Dreamcast var inte heller dåliga system, men pga olyckliga omständigheter mm så blev de väl inte så lyckade som de hade behövt bli.

Ser mycket hat och okunskap mot Sega i denna tråd. T.ex är det första gången som jag ser Sonic till Mega Drive beskrivas som "mediokert", hehe. Sonic och Mario är ganska annorlunda spel, jag gillar Mario 3 och Mario World men inte alltid - beror på vilket humör man är på - kommer alltid gilla Sonic mer (både Sonic och Mario är irrelevanta i dagens läge, fast Sonic Mania ser bra ut). Sedan är det en smakfråga och ofta vilken konsol man växte upp med, t.ex så är Mega Drive överlägsen SNES om man gillade shoot'em-ups. Racingspel hade (för att nämna mainstream) - Road Rash, Outrun, Super Hang-On, Top Gear 2och etcetera, har spelat f-zero och det har konstigt nog aldrig fallit mig i smaken.. Beat'em ups fanns i överflöd till Mega Drive. Konami-spel kan man jämföra: Sunset Riders kanske är mera lik arkadversionen på SNES men Mega Drive-versionen har sin charm och överlägsen musik, Turtles Hyper Stone Heist är mycket snabbare, Mega Drive hade Rocket Knigh, SNES hade en dålig version av Sparkster. mm. Street Fighter 2 är erkänt bättre till Mega Drive än till SNES, Aladdin (folk som jobbade på filmen arbetade på Mega Drive-spelet) är många gånger bättre än SNES-versionen t.ex. Grafik och "bättre" hårdvara är inte allt som vi nu vet.

Själv har jag vuxit från barndomens hat mot SNES och vet att det finns schyssta spel till den konsolen. Fast den kommer fortfarande på tredje plats gällande den generationen, efter Mega Drive, PC Engine och sist SNES, hehe (Sedan finns det några till, om t.ex neo geo räknas till samma generation, men den äger jag inte ännu).

Jag själv och alla mina vänner hade Sega och Sonic var kung när vi var små men i vuxnare ålder har jag också känt att Sonic kanske inte är ett riktigt lika bra spel som man tyckte då.
Gillade speciellt Sonic 2 till Mega Drive och det är ju ett mästerverk rent tekniskt med sjukt bra grafik, art style, animationer och grym musik. Det roliga med det spelet var ju att komma vidare till nästa häftiga bana. Som att komma till Casino Nights, det häftiga var ju hur banan var designad, att man kunde spela på slot machines osv. Aquatic Ruin Zone var extremt vacker. Metropolis var häftig när man sprang på muttrarna. Men själva grundgameplayet i spelet är ju egentligen kanske inte så jättebra?
Spring framåt och hoppa över hinder tills du blir träffad, samla på dig lite ringar försiktigt och fortsätt sen springa framåt tills du blir träffad igen. De flesta bossarna är också ungefär likadana.
Jämfört med Super Mario Bros 3 eller Super Mario World så är det ju extremt simpelt.
Det enda mariospelet jag spelade under den tiden var Super Mario Land på gameboy så jag missade mycket.
Med det sagt så har jag försökt spela SMB3 och SMW under senare år och alltid tröttnat rätt snabbt medan Sonic 2 är mer som ett arkadspel, lätt att plocka upp och bara spela tills man får game over.

Så kan det vara. SEGA har alltid varit mer arkad än Nintendo. Men känns ändå som folk underskattar de ursprungliga Sonic-spelen, det ligger mycket arbete bakom spelen. Tror inte det var meningen att de skulle vara hjärndöda spring-och-dö-spel. Såg något med snubben som designade banorna, hur de ritade upp banorna för att visa alla alternativa vägar man kunde ta. Sonic är inte bara springa genom banorna (det kan man göra när man är bra på spelen), det är felet många gör. Det handlar även om att utforska banorna och utnyttja hastigheten när man kan.

SMB3 tröttnar man snabbare på, tycker inte banorna är så bra som alla vill göra sken av. SMW är mycket bättre i så fall.

Phantasy Star-serien är min favoritjrpgserie någonsin. Trean var det första jag spelade, sen tvåan. Långt därefter fyran. Men fan vad bra det var. Jag skulle vilja äga de här tre spelen till min Mega Drive nu i dag. Jag vill spela dem som de var tänkta att spelas. Men ja, jag älskade de här spelen. Karaktärerna. Musiken! Oj, musiken. Fy fan, efter C64:an hade Mega Drive det bästa ljudchippet. Fan, det låter så hårt och kallt och ogästvänligt. Duns, duns. Den där mörka synten. Love it to bits.