När är man ekonomiskt oberoende?

Så är det absolut, men bankkonto täcker nog inte inflationen tyvärr. Sedan vill jag ha uppemot 20k/månad = 240k/år, och då blir 6-8 miljoner ett lagom mål att sikta på, där 8 miljoner är det absolut mest konservativa scenariot (typ motsvarande den som försökt leva på sitt kapital sedan 1999).

Jag tror du missuppfattat vad jag menar, så låt mig förtydliga. 4% regeln innebär att du ALDRIG anpassar dig efter någonting överhuvudtaget. För mig är det väldigt konstigt att man inte skulle dra ner på bilkörandet under de senaste oljeembargot på 70-talet t.ex. (Ingen person som ska dricka 10 liter Coca Cola i veckan blir oberoende om man insisterar på att köpa Coca Cola om priset hade ökat till 10 000 kr litern).

Jag är inte främmande för tanken på att jag kanske får jobba deltid om nu alla i min familj skulle drabbas av sjukdomar och försäkringskassan vägrar betala. Det är dock orimligt att räkna med när jag räknar på vad jag behöver för att vara "oberoende".

Studien bygger också på att du ALDRIG håller koll på dina investeringar eller pengar överhuvudtaget, oavsett om räntan är 0 eller 50%. Jag förstår inte heller varför man skulle ha så pass hög andel i statsobligationer som studien räknat på.

Sen är själva antagandet om 4% avkastning efter inflation väldigt lågt. Jag tror att de flesta kan få högre, och om du nu skulle ha oturen att pensionera dig mitt i en depression så kan man väl vänta nått år innan man börjar nalla på pengarna.

4% SWR är ett bra riktmärke att gå efter, men det känns som väldigt få personer har läst studien eller förstår vad den säger. Jag tror som Celeno att någonstans runt 2 500 000 kr är ett bra riktmärke för någon som vill leva ett bra, "normalt", liv.

Om vi räknar på 8% avkastning på ditt kapital och 2% inflation om året så kommer dina 8 miljoner att räcka LÄNGRE än 30 år även om du tar ut 40 000 kr i månaden.

Jag har tyvärr inte hittat något program som kan räkna längre än 30 år framåt, men jag tror att du kan se att dina beräkningar är väldigt generöst tilltagna.

Som jämförelse så räcker 3 miljoner i över 23 år om du tar ut 20 000 i månaden. 4 miljoner räcker längre än 30 år. Googla på "how long will the money last" och använd valfritt program.

Jag tror att man måste sätta pengarna i relation till tiden man har. Om du kan spara 15 000 kr i månaden så tar det ungefär 20 år att spara ihop 8 miljoner. Jämför med de 10 år det tar för en person som "bara" behöver 3 miljoner. Jag tycker det är bättre på att fokusera på att minska sina kostnader.

Om något blir orimligt dyrt så får man prioritera och anpassa sig oavsett vilket uttag man gör. 4% är ingen garanti för att man kan köpa hur mycket bensin man vill livet ut.

Att man skulle lyckas göra bättre investeringar än index är också en utopi för de flesta.

Vi är faktiskt ganska överens, och jag håller helt med om att mina beräkningar är generöst tilltagna.

30 år är tyvärr för kort tid att räkna på enligt mig, utan jag vill ha en låg sannolikhet att kapitalet är slut 40 år framåt, inräknat en låg real avkastning. Som sagt, 20k/mån är en lagom nivå, och då uppskattar jag behovet till 6-8 miljoner i avkastande kapital. Att minska kostnaderna mer än jag redan gör vill jag inte, då jag mycket uppskattar mat, dryck och resor -- snarare vore en extra resa per år ett typiskt "tidig pensionsionerings-nöje".

4% SWR är en mycket konservativ siffra, och 3% är extremt konservativt och förutsätter i princip en ekonomisk katastrof. Men oavsett om man väljer att anta att man klarar sig på 3, 4 eller 5%, så får man en för min del siffra på 5-8 miljoner, där jag gärna tar ett par miljoner extra så länge jag trivs mycket bra med jobbet.

Det som är lite kul är att redan idag yieldar Stockholmsbörsen omkring 4%, dvs enbart utdelningen från många företag (en utdelning som dessutom bör öka över tid) räcker att leva på utan att behöva räkna med värdetillväxt i företagen. Räknar jag på det sättet (och drar bort ISK-skatten) så är jag halvvägs till att kunna vara ekonomiskt oberoende enbart räknat till utdelningen på mina innehav, dvs utdelningarna täcker ungefär kostnaden för mat, boende och räkningar.

Drar mig till minnes en incident som onekligen visar på en person som är ekonomiskt oberoende, eller i alla uppför sig som om hon är det, och antagligen behandlas av andra som om hon vore det.

Det råkar vara drottning Silvia. Hon går in på ett bageri nära slottet och ber att få två stycken av deras goda bröd. Javisst. Lägger ner dom i en påse och säger att det blir 20 kronor. Hon tittar då bara oförstående på honom. Tyvärr jag har inga pengar. Nä, men vi tar kort säger han lugnande. Jag har inget kort.
Tablå. Som en människa från yttre rymden. Hon fick ta sin brödpåse. Gratis.
Hon var ekonomiskt oberoende på sitt sätt.

Ligger något suveränt i detta. Hon skulle antagligen vara hjälplös om hon skulle åka tunnelbana själv.

Om hon inte bara cyniskt utnyttjar sin roll...
Men den som berättade detta för mig (handlaren) framställde det som att det var som om hon verkligen trodde att det där med pengar var något hon inte hade någonting att göra med.

Precis. Ibland framställs ekonomiskt oberoende lite för mycket som en "antingen eller"-grej, som om man inte har nytta av det förrän man är 100% i mål enligt alla konstens regler. Att lita på utomstående för att avgöra om man kan känna sig ekonomiskt oberoende blir lite som att vänta med att vara lycklig innan utomstående har granskat ditt liv och gett sitt "godkännande".

Är själv 34, får ut en genomsnittlig lön och lever genomgående på cirka hälften. Inga barn, ingen bil, billiga nöjen, etc., och situationen är inte övergående. Har svårt att se att mina utgifter skulle vara så mycket högre när jag är 60, 70, 80 om jag så lyckosamt kan kontrollera min konsumtion när jag är runt 30.

Jag är långt ifrån ekonomiskt oberoende på pappret, men känner att jag i princip kan köpa vad jag vill (vilket inte är mycket) förutom kanske en bostad, men det är absolut inget måste. Och denna känsla är bara den obeskrivlig.