Traumatiserad av lagligt förmynderi

Jag mår fortfarande väldigt dåligt av att mina föräldrar bestämde över mig innan jag fyllde 18 år. Jag känner mig traumatiserad av det de lagligt bestämde, de gjorde inte något som lagen skulle betrakta som kriminellt. De avbröt mig när jag höll på med jätteviktiga saker, tvingade mig att städa mot min dåvarande bacillskräck med mera. När jag jämförde lagen om förmynderi med slaveri påstod de att sådana gränsdragningar var "nödvändiga" för att "skydda mig mot övergrepp". De höll hela tiden på och påminde mig om att de bestämde över mig, och strödde salt i mina traumasår. Jag får leva med mina hemska minnen resten av livet, hemska minnen av laglig maktutövning som av samhället påstås ha varit "för mitt eget bästa". När jag hör någon påstå att den-eller-den åldersgränsen skulle vara till för att "skydda" får jag minnesbilder av hjälplösheten inför att mina föräldrar bestämde över mig och deras utläggningar om att det skulle vara för att "skydda mig". Då känner jag samma tryck över bröstkorgen och samma tomhet i magen som jag har hört Förintelseöverlevare beskriva att de känner när de hör nazistiska åsikter. En gång när jag hade läst om någon som påstod att människor kunde veta när det var bäst för djur att bli avlivade och hade gått från datorn för att lugna mig, spräckte jag ett förstärkt glas fast jag trodde att jag bara nuddade det (vilken adrenalinrush!) trots att det "bara" var en indirekt association i tro på att veta "andras bästa" och en svagare känsla än den av påståenden om "nödvändigt" åldersbaserat förmynderi. Är det någon annan som känner sig traumatiserad av lagligt förmynderi? Snälla, svara hänsynsfullt!

Jag förstår inte riktigt vad det är du försöker berätta här. Kan du ge lite mer detaljerade exempel på hur dina föräldrar utövade sin makt? Gärna konkreta sådana!

Vad var det för "jätteviktiga saker" de avbröt? Satt du mitt uppe i ett onlinespel eller pluggade du hårt inför en tenta? Vad som var viktigt för dig kanske inte var så viktigt ändå?

Vad tvingade de dig att städa? Tvingades du rensa det gamla avloppet eller fick du städa upp efter dig själv i ditt rum? Plocka undan disken? Tömma diskmaskinen?

Det var en process i flera steg. Det började med att de avbröt när jag höll på med viktiga försök till uppfinningar (i vissa fall förstörde de uppfinningsförsöken genom att slå sönder dem!) eller när jag tittade på viktiga vetenskapsprogram (ofta sådana med hälsovarningar, vilket gav mig hemska tankar om vilka hälsorisker jag utsatte mig för bara för att de hade hindrat mig från att inhämta riskinformation, de jä##arna påstod att de avbröt mig "för mitt eget bästa"!). Just avlopp blev jag aldrig tvingad att rensa, men med min dåvarande bacillskräck var det jättehemskt att ta i tvättrasorna som jag skulle rengöra skrivbordet med!

Senare, när jag hade börjat att protestera mot att de bestämde över mig och skaffat mig idéer om att deras lagliga "rätt" att bestämma var fel och hemsk, började de att hela tiden påminna mig om att de bestämde, så plågan blev praktiskt taget konstant. Min enda tröst var när jag på skolrasterna eller när mina föräldrar sov läste internet-sciencefiction och drömde mig bort till en tänkt framtid där allt intelligent liv oavsett arttillhörighet (och därmed oavsett klassifikationer byggda på artspecifika livscykler) hade rätt att bestämma över sig själva. Jag är övertygad om att det krävs total individhänsyn, något som inte låter hemskt för en individ kan vara jättehemskt för en annan!

Men alltså, är du Sheldon Cooper?

Om du är på riktig med den här tråden så tror jag det är precis som dina föräldrar hävdat hela tiden. De ville ditt eget bästa. Kanske var det så att de inte alltid hanterade det på rätt sätt men det är ju inte lätt alla gånger. De gjorde vad de ansåg vara bäst med de medel de hade just då. Med andra ord var de två fantastiska föräldrar.

Du behöver söka hjälp för dina tvångssyndrom och för din bacillskräck.

Jag har inte den bacillskräcken längre, men det var hemskt att bli behandlad så när jag hade den. För övrigt försvann bacillskräcken UTAN att jag kontaktade någon psykolog om den. Att patologisera skillnader i vad olika individer upplever som hemskt är ett oacceptabelt förtryck, även om dessa upplevelser förändras över tid.

För övrigt, missade du hela grejen med helheten? Det var inte "bara" (som om inte det var illa nog?!) de enskilda sakerna i början, utan även deras ännu värre konstanta påminnande om att de bestämde! Tänk på att tortyren på medeltiden ofta påstods vara för att "rädda kättarnas själar", eller att slavar ofta mådde dåligt även i de fall deras ägare gav dem bra mat så att de inte alls såg undernärda ut! Sluta strö salt i mina sår genom att stämma in i den hemska "för ditt eget bästa"-kören! Jag postade tråden för att diskutera med andra som också känner sig traumatiserade av lagligt förmynderi, inte för att bli hackad på!

Att känna sig traumatiserad är normalt om ens integritet blivit kränkt.

Dina föräldrar gjorde säkert sitt bästa men hade ingen rätt att ursätta dig för någon sorts hemmasnickrad terapi eller tvinga dig till att utföra uppgifter mot din vilja. Inte heller hade de rätt att störa dig eller förstöra dina saker.

Tycker att det är sunt att du reagerar.

Det är aldrig okej att utsätta någon annan för integritetskränkande behandling. Oavsett motivering. Och man kan aldrig veta vad som är bäst för någon annan.

Tack för svaret! Jag har kollat lagen, i rent juridisk mening begick de inget brott. De hotade med indragna veckopengar vilket var/är lagligt, inte med aga vilket vore olagligt. För någon som inte har en annan källa till pengar tycker jag att indragna veckopengar kan vara minst lika hemskt som aga! Däremot anser jag att de i rättighetsfilosofisk mening kränkte mig, liksom slaveriet var en kränkning i rättighetsfilosofisk mening redan innan det blev olagligt i juridisk mening. Jag anser att alla intelligenta varelser, det vill säga sådana som kan rätta andras felbara antaganden (inklusive antaganden om deras välbefinnande, vilket gör det moraliskt relevant) har rätt till självbestämmande. Att klassa alla under 18 år som "barn" är som att klassa intelligenta utomjordingar som "djur" för att de inte tillhör människosläktet, den parallellen drog jag redan när jag var minderårig, nyligen hade börjat tröstläsa science fiction och jag läste en hemsk bok där det påstods att rättigheter för intelligenta utomjordingar skulle vara "oetiskt".

Det är svårt att tycka och tänka någonting när man inte vet mer om saken. Det var säkert fruktansvärt för dig att bli tvingad till att rengöra äckliga saker när du hade bacillskräck, det förstår jag. Det är dock ett känt fenomen att fobier ska tränas bort med just fobier. Är du rätt för att åka tunnelbana, åk tunnelbana. Är du rädd för spindlar, skaffa en spindel. Ja du hajar.

Dina föräldrar gjorde kanske vad de trodde var bäst. Att de skadade dig var kanske inte ett medvetet val.

Min son är fullständigt livrädd för att åka bil, tunnelbana och buss. Detta eftersom att han en gång vid två års ålder fick magsjuka under en tågresa och lider av kräkfobi. Han förknippar därför alla färdmedel med magsjuka och framkallar kräkningar innan vi ens satt honom i bilstolen. Det är fruktansvärt och han hatar när vi tvingar in honom i bilen men det finns inget annat sätt. Han måste lära sig att hans kräkningar framkallas psykiskt och inte av bilen i sig. Du anar inte hur jävla jobbigt det är för mig som mamma att göra detta mot hans vilja men ja, det är för hans eget bästa!

Hur som så skulle jag råda dig till att prata med dina föräldrar. Berätta vad du känner och hur du upplevde dessa saker under din uppväxt. Kanske kan ni lösa det tillsammans?

Det är en principiell skillnad mellan att någon som vill bli av med en fobi utsätter sig för den, och att tvinga någon till det vilket är ett rent övergrepp. Min bacillskräck bottnade i att jag hade läst vissa larmrapporter men inte andra som visade vad de verkliga riskerna var. När jag var 19-20 år och mina föräldrar alltså inte längre tvingade mig, läste jag om att larmen var överdrivna och började att frivilligt utsätta mig tills min bacillskräck försvann. Det kändes inte alls som tvånget mina föräldrar hade utsatt mig för.

Min pappa är död, jag vågade inte prata om detta så länge han levde. När jag pratar med mamma om hur hemskt det var så påstår hon att jag inte ska säga att det hon gjorde "för mitt eget bästa" var hemskt för mig. Mina upplevelser har gjort mig till en stor beundrare av doktrinen om oavsiktliga konsekvenser, som tonar ned det medvetna valets betydelse!

Och respektera min önskan om att inte bli hackad på i den här tråden!

Bortse från lagen för den är inget bra rättesnöre. Under vilka omständigheter är det rätt att utsätta andra för integritetskränkande handlingar mot deras vilja?

Problemet med dig är att du bär på en offerkofta. Jag har på inget sätt hackat eller kränkt dig, det är din tolkning och du måste sluta upp med att tro att alla vill dig illa. Jag lyssnar ju på vad du säger men ber dig vara mer konkret.

Det är ingen skillnad i min sons historia och din. Han är 4 år gammal och det är vi som är hans föräldrar som bestämmer över honom. Fick han välja så hade han undvikit bil och tunnelbana fullständigt. Om vi lät honom göra det, förstår du då hur det kommer att drabba honom i framtiden? Hur hans skräck och fobi bara växer? Vi kanske gör helt fel, det kan bara framtiden utvisa. När han blir vuxen är det kanske han som kommer till mig och talar om hur jag dominerade och bestämde över honom under hans barndom. MEN just här och nu gör jag det jag anser vara bäst för honom.

Du har bestämt dig för att dina föräldrar var ute efter dig och ville dig illa. Då är det svårt att på något sätt försöka hjälpa dig. Det du vill med din tråd är att få din teori bekräftat. Så om jag säger: Ja, TS. Fy vilken traumatisk och tragisk barndom du hade. Och vilka fruktansvärda och plågsamma föräldrar du tvingades leva med. Det är verkligen synd om dig och jag ser inte hur du ska kunna ta dig vidare i livet.

Att vara förälder är det svåraste jobbet i livet just för att resultatet kommer långt senare. Barn är individer och de bearbetar och upplever saker på olika sätt. Det som är bäst för ett barn behöver därför inte vara bäst för mitt. Det finns inga röda trådar för barnuppfostran utan varje jävla beslut är som att dra en lott.

Jag tror inte att dina föräldrar var ute efter att göra dig illa. Din mammas svar idag tycker jag däremot är fel. Hon har ingen rätt att säga hur du ska känna. Om upplevelsen var hemsk för dig, ja då var den det.