"Vänstern" hånar arbetarklassen

I Sverige har höger–vänster-skalan ovanligt stor betydelse. I Sverige finns ett block med liberala eller konservativa borgerliga partier där många är - till höger – och ett block med ett stort utbud av Vänster socialistister – till vänster. Mellan 85 och 95 procent av de väljare som placerar sig antingen till höger eller till vänster, röstar på motsvarande block i valen. Svenska väljares självbild är att de är åsiktsröstare, i andra hand ideologiröstare: 51 procent av väljarna anger att de i första hand åsiktsröstar, 49 procent anger att de ideologiröstar och 46 procent ser sig själva som röstare på partiernas program.[7] Blockpolitiken är likaså mer cementerad i Sverige än i många andra länder, och koalitioner mellan enskilda partier till höger och till vänster om mitten är ovanliga.

Mycket av den politiska diskussionen är i dag reducerad till fäktning med begrepp utan substans. Vad fan är ”klassism” och ”stadsnormen” för något? Vi pratar oss dummare och verkligheten försvinner bakom skugglika språkvarelser som lever sitt eget liv. Och mitt i allt detta nonsens vill jag vråla att världen brinner, hur klyschigt det än må låta.

Språkets funktion är mänsklig förståelse och sammanhang. Trots detta självklara syfte har vi inom vissa vänsterkretsar gett oss fan på att göra oss oförståeliga. Det hela är inte medvetet, säkert inte, men varken kvinnorna i mitt språkcafe, min mamma som kom hit 1993 eller en stor del av arbetarklassen får vara med.

Vem är språkets makt till för? Att förändra språket först, innan en förändrar människors förutsättningar, är att gå liberalismens ärenden: små, tunna bandage på ett forsande köttsår.

Jag struntar fullständigt i om jag kallas för blattehora på stan om jag samtidigt står utan bostad och arbete på grund av mitt namn. Ordets makt kommer från de materiella omständigheterna. Vi kan inte prata till oss makt lika lite som healing botar cancersvulster.

Socialliberaler förespråkar skattefinansierade välfärdstjänster i offentlig och privat sektor. klassiska liberaler motsätter sig generellt offentliga angelägenheter utöver de som är typiska för en nattväktarstat, alltså militär, polis och domstolsväsende. Närmast efter anarkokapitalister, som motsätter sig staten helt och vill ersätta dess funktioner med frivilliga sammanslutningar grundade på privat ägande. De flesta större partierna i världen som kallar sig liberala är mer eller mindre socialliberala. Klassiskt liberala partier är mer sällsynta och anarkokapitalistiska närmast obefintliga.

Kommunism (från franskan: communisme och ytterst av latin: communis, gemensam) är en grupp närbesläktade idéer om att produktionsmedlen i ett samhälle bör vara gemensamt ägda. Inom marxismen är det också benämningen på det tillstånd i samhällsutvecklingen där klasserna och staten upplösts och produktionsresultatet fördelas åt alla efter behov. Enligt marxismen har historien behövt gå igenom olika stadier, varvid kapitalism, slavsamhället och feodalism är en del av dessa stadier.