Jag vet inte om det beror på att ideologin blivit alltmer hopsmetad med den amerikanska högern, men det känns som att det skett ett betydande skifte i värderingarna hos de som identifierar sig själva som klassiska liberaler/libertarianer under de senaste tio åren. Jag talar om att jag ser en växande rasism, homofobi och antifeminism, kort och gått värderingar som i vanliga fall är hemmahörande hos extremhögern, men på senare tid också verkar prägla en stor del av de som både i världen och i Sverige också börjat kalla sig libertarianer. För den som behöver exempel kan jag rekommendera tråden (FB) Libertarianska Fascistkonvertiter. Som någon som länge varit positivt inställd till den klassiska liberalismen i Sverige så ser jag med bedrövelse på hur människor som Stefan Molyneux allt oftare lyfts fram som företrädare för ideologin medan mer sansade individer som Johan Norberg beskrivs som "för PK".
Samtidigt så vet jag att det fortfarande finns klassiska liberaler i Sverige med mer progressiva värderingar och en positiv människosyn. Det känns också som att dessa oftast är de som är och har varit mer engagerade. I den mån man överhuvudtaget kan tala om en klassiskt liberal rörelse i Sverige så skulle jag säga att det är dessa som utgör kärnan, även om man ibland även i dessa kretsar kan stöta på en del flörtande med extremhögern.
Liberalismen krediteras oftast med att kunna sammanföra människor med skilda värderingar, så länge som de alla respekterar varandras frihet - men jag är skeptisk. Går det verkligen att som progressiv liberal stå under samma paraply som kvinnohatare och rasister?
Hur förklarar man att man står upp för frihet samtidigt som vissa inom rörelsen ler åt sina fantasier om att det kommer tvinga tillbaka kvinnorollen till 1800-talet?
Finns det ett behov av någon form av distinktion bland svenska liberaler/libertarianer?
Eller är det bara jag som är naiv, har den klassiska liberalismen egentligen kännetecknats av de här värderingarna betydligt längre än jag upplever det som?
Samtidigt så vet jag att det fortfarande finns klassiska liberaler i Sverige med mer progressiva värderingar och en positiv människosyn. Det känns också som att dessa oftast är de som är och har varit mer engagerade. I den mån man överhuvudtaget kan tala om en klassiskt liberal rörelse i Sverige så skulle jag säga att det är dessa som utgör kärnan, även om man ibland även i dessa kretsar kan stöta på en del flörtande med extremhögern.
Liberalismen krediteras oftast med att kunna sammanföra människor med skilda värderingar, så länge som de alla respekterar varandras frihet - men jag är skeptisk. Går det verkligen att som progressiv liberal stå under samma paraply som kvinnohatare och rasister?
Hur förklarar man att man står upp för frihet samtidigt som vissa inom rörelsen ler åt sina fantasier om att det kommer tvinga tillbaka kvinnorollen till 1800-talet?
Finns det ett behov av någon form av distinktion bland svenska liberaler/libertarianer?
Eller är det bara jag som är naiv, har den klassiska liberalismen egentligen kännetecknats av de här värderingarna betydligt längre än jag upplever det som?