Jag har upplevt en skrämmande insikt det senaste året. Jag kan inte identifiera mig inte som ”svensk” längre. Möjligtvis kan jag identifiera mig som geografiskt svensk (jag bor i Sverige) eller etniskt svensk (jag har svenska föräldrar och svenska blodsband). Men jag kan inte identifiera mig med de svenska värderingarna (som de betraktas av utlänska åskådare) eller det svenska statsskicket. Dvs. jag kan inte identifiera mig som svensk då jag inte delar de svenska värderingarna i form av;
-Viljan/övertron på att vara hela världens socialkontor
-Den totala respektlösheten mot de svenska medborgarnas åsikter
-Att apburen till riksdag fullkomligt kör över vad genomsnittsväljaren tycker och styr landet mot folkets vilja
-Tron på att straff inte motverkar brottslighet och att Sverige ska vara en fristad åt terrorister
-Den totala bristen på insikt i samhällsekonomiska fakta hos makthavare/debattörer
-Den växande otryggheten och den rådande kursen mot ett lågförtroendesamhälle
När jag hör att ”Hela världen skrattar åt oss i Sverige” har jag slutat att tänka ”De skrattar åt oss” – Nu tänker jag istället: ”De skrattar åt dem”. ”De skrattar åt Stefan Löfven”.
Detsamma gäller när jag hör att ”Våra myndigheter går på knäna”. I min hjärna blir det istället ”Deras myndigheter går på knäna”. Eller när jag i media hör att ”Norge och Danmark kritiserar våra svenska feminister” gör jag om det till: ”Norge och Danmark kritiserar deras svenska feminister”.
Jag känner inte heller att jag vill bidra till Sverige. Är det ”Sverige” jag bidrar till genom att betala skatt? Jag känner: Det är inte mitt Sverige längre. Vad är Sverige för mig? Det är inte mitt land längre. Det är en Kalle-Anka-republik.
Jag ställer till och med att jag ställer mig på den andra sidan, bland de som hånar och förlöjligar Sverige. Jag kan till och med tänka ”Vi (= jag och de andra) skrattar åt Sverige”. Jag känner mig närmast så långt ifrån svensk som man kan komma (sett till hur Sveriges åsikter och värderingar ser ut idag). Jag är inte vänsterextrem, alltså kan jag inte längre identifiera mig som svensk. Vad ska jag identifiera mig med?
-Viljan/övertron på att vara hela världens socialkontor
-Den totala respektlösheten mot de svenska medborgarnas åsikter
-Att apburen till riksdag fullkomligt kör över vad genomsnittsväljaren tycker och styr landet mot folkets vilja
-Tron på att straff inte motverkar brottslighet och att Sverige ska vara en fristad åt terrorister
-Den totala bristen på insikt i samhällsekonomiska fakta hos makthavare/debattörer
-Den växande otryggheten och den rådande kursen mot ett lågförtroendesamhälle
När jag hör att ”Hela världen skrattar åt oss i Sverige” har jag slutat att tänka ”De skrattar åt oss” – Nu tänker jag istället: ”De skrattar åt dem”. ”De skrattar åt Stefan Löfven”.
Detsamma gäller när jag hör att ”Våra myndigheter går på knäna”. I min hjärna blir det istället ”Deras myndigheter går på knäna”. Eller när jag i media hör att ”Norge och Danmark kritiserar våra svenska feminister” gör jag om det till: ”Norge och Danmark kritiserar deras svenska feminister”.
Jag känner inte heller att jag vill bidra till Sverige. Är det ”Sverige” jag bidrar till genom att betala skatt? Jag känner: Det är inte mitt Sverige längre. Vad är Sverige för mig? Det är inte mitt land längre. Det är en Kalle-Anka-republik.
Jag ställer till och med att jag ställer mig på den andra sidan, bland de som hånar och förlöjligar Sverige. Jag kan till och med tänka ”Vi (= jag och de andra) skrattar åt Sverige”. Jag känner mig närmast så långt ifrån svensk som man kan komma (sett till hur Sveriges åsikter och värderingar ser ut idag). Jag är inte vänsterextrem, alltså kan jag inte längre identifiera mig som svensk. Vad ska jag identifiera mig med?
__________________
Senast redigerad av Kapten-Boom 2016-11-02 kl. 18:56.
Senast redigerad av Kapten-Boom 2016-11-02 kl. 18:56.