Jag har förändrats till något jag inte gillar...

Jag behöver hjälp, jag får även hjälp men jag behöver diskutera detta med flera personer anonymt, därför skriver jag här.


Jag var otroligt deprimerad en period, några år kanske? strax innan depressionen "försvann" så började jag känna ilska, aggression (jag hade aggression på grundskolan också men det var puberteten antar jag) I alla fall, jag har testat många mediciner, orkar verkligen inte skriva ner alla, men just nu använder jag två.. (Inderal) samt ("stesolid" Stesolid heter det på apoteket)


Dessa mediciner har hjälpt mig mot min ångest, så jag är rätt ångestfri numera när intagen av medicinen används, samt att jag inte använder dem så ofta längre men senaste månaden har stesolid använts varjedag (max dos också, 20-30mg)


Jag blir lätt arg numera, och när jag blir arg tappar jag kontrollen, jag kan slå sönder saker, jag kan skrika så jävla hårt att folk blir rädd.. detta är vad folk ser, och hur jag tänker är också annorlunda.

Jag beter mig helt annorlunda på jobbet, jag är "den trevligaste kollegan" av någon anledning är jag också väldigt omtyckt på jobbet, där är jag helt lugn. Men när ingen ser så brakar det, mina föräldrar har sett mig arg även min sambo. Jag börjar tro att dom tror att jag inte är riktigt frisk (vilket jag förmodligen inte är)

Detta är en sak jag har stört på mig väldigt mycket, ingen i min släkt, familj, fru respekterar mig, inte ens min egna morsa FÖRUTOM min pappa..

När morsan visar brist på respekt eller frugan så dampar jag sönder. Vad är felet på mig?


nu till mina tankar, jag är väldigt pedagogisk framför människor men inom mina tankar så bryr jag mig inte om själva människan utan mest nyfiken på händelserna som berättas och deras beteende. Jag har känslor, jag kan gråta till riktigt bra filmer, så tror inte jag är en psykopat eller nått.

I mina tankar snurrar det såhär: Jag vill se människor lida, det är som ett njutningsmedel, främst min släkt. (inte min mamma och min familj, men de andra i släkten). Jag vill ha makt, så mycket makt att folk respekterar mig så pass mycket. Jag har fantiserat om att faktiskt döda människor men aldrig velat göra det och kommer aldrig göra det såvida det inte blir självförsvar dvs.

Jag vill bli läkare/advokat/ingenjör för då vet jag att jag äntligen kommer få respekt, emellertid så var jag inte så insatt i skolgången under mina unga år. Jag lyssnar mycket på slipknot och känner adrenalinet kicka igång för jag är så himla förbannad (jag vet inte varför men mina spekulationer är för jag inte får respekt.)

Nu på senaste tiden så känns det som att depressionen smyger sig fram igen sakta men säkert, men inte så pass stark att jag får självmordstankar eller dylikt.

Tror ni jag möjligtvis har ADHD? Jag har syskon med den diagnosen, emellertid så känns det inte som det, jag är relativt smart och kan bete mig i alla situationer.


Denna funktion i mitt liv tänker jag också på, vart jag än går anpassar jag mig till deras krav för att jag vet att det kommer få dem att tycka om mig, exempelvis på jobbet, jag smörar diskret, jag använder vissa kläder bara för att. Jag frågar hur folk mår utan att ens bry mig om hur dom mår utan är bara intresserad av varför dom mår så och händelseförloppet. Jag har utnyttjad en vän i flera år som mått dåligt och gett honom råd (bra råd samt ibland manipulerade honom ibland.) inte för jag ville hjälpa han utan jag var endast nyfiken på varför han mådde som han gjorde och händelseförloppet.


Jag är nyfiken på nästan allting, utan att ens bry mig. Exempelvis, går något föremål sönder bryr jag mig inte om att det är trasigt utan jag undrar bara hur det gick sönder, samma sak med människor mående, jag bryr mig inte om varför dom mår dåligt eller bra, utan är bara nyfiken på varför.


Jag har lyckats att få vänner på mitt nya jobb relativt fort, jag är omtyckt av alla, min närmsta chef gillar mig mycket, jag kan tillägga att jag också gillar honom, han är en fin karaktär.

Jag känner också, jag ser oftast när människor ljuger, jag kollar jättenoggrant på deras ansiktsuttryck, deras kroppsspråk och tonnivå när de pratar, jag tänker ofta, "fyfan vad du ljuger" emellertid kan jag inte bevisa att han ljuger eller att jag har rätt på mina påståenden.

samt jag känner inte lycka, jag kan bli glad men inte lycklig, jag har inte varit lycklig under hela mitt liv och detta är ett stort frågetecken hos mig. Dock blev jag lycklig när jag testade Ecstasy, den känslan var så otroligt skön och ny en främmande känsla, känslan gjorde så jag bokstavligt talat grät av lycka.

Ja, flashbackare, vad är det för fel på mig? Jag vill se så många lida (jag vet vad flesta kommer skriva, "du vill se dem lida för du lider själv") Men jag tror inte det är det, utan det är som en drog, när någon lider/går under som jag tycker förtjänar att lida, så njuter jag på högsta nivå.

Det finns inte många människor jag är älskar i världen, tror att jag älskar min farsa bara samt kanske min fru, vet inte ens om jag är kär i henne bor bara med henne för att jag blir galen när jag är helt ensam, tappar ansvar och blir deprimerad.


och SEX, jag tycker inte det är så skönt, visst ibland får jag stånd och blir sugen, men det är nästan inte värt besväret, det är jättejobbigt och inte så skönt ifrån min sida, varför är det så? Alla mina vänner älskar sex men när det kommer till mig så är det inte ett stort intresse hos mig. Varför?


EDIT: kan tillägga: min läkare sa att ilska var bra, det betyder att depressionen håller på att försvinna, men det känns inte riktigt så

Mina diagnoser är PTSD och GAD, men tror ni jag har ADHD?

Är ingen läkare själv men har läst mycket då jag har släktingar och vänner som lider av depression.
Har din läkare sagt något om din förmåga att producera dopamin? Om du låt oss säga haft kärleksfulla föräldrar och en trygg uppväxt och ändå inte har förmågan att känna dig lycklig så kan detta vara orsaken.

Sedan sabbar medicinerna människor som kunnat komma tillbaka med hjälp av terapi men som aldrig blir fria ifrån drogerna.

Annars låter du ganska normalt i din beskrivning och jag känner igen mig själv i mycket. Jag tar inte åt mig om någon säger något nedvärderande om mig utan det intresserar mig helt enkelt inte för att jag bryr mig inte om vad andra tycker. Om min fru nedvärderar mig så blir jag riktigt förbannad pga jag bryr mig mycket om vad hon tycker och vill ha hennes respekt.

Jag har även som du haft ett status behov och kämpat för att utbilda mig och tjäna pengar och göra affärer så att jag kunnat få ett bra jobb, köpa centrala lgh, märkeskläder, nya bilar etc. Detta har jag dock kommit över nu och bryr mig inte så mycket om prylar och skit som jag inte behöver.

Jag har dock lärt mig att riktig respekt och makt får du inte oavsett om du är akademiker eller outbildad. Riktig respekt och makt får man inte utan man tar det.

"Har din läkare sagt något om din förmåga att producera dopamin? Om du låt oss säga haft kärleksfulla föräldrar och en trygg uppväxt och ändå inte har förmågan att känna dig lycklig så kan detta vara orsaken." Mina föräldrar älskade mig mycket, men var jävligt hårda, blev mycket barnaga när jag var liten men jag älskar dom så pass mycket att jag inte vill/ville anmäla dem. Hade inte råd att förlora dem, dom visade sin kärlek på ett annorlunda sätt. Exempelvis, "pengar" när dom var "stolt", dom har aldrig sagt något fint till mig t.ex, jag är stolt över dig min son, eller dylikt. Eller skitbra grabben att du fick bra betyg, eller hur mår du? Går skolan bra? Inga personliga frågor utan deras sätt att belöna mig var en puss och pengar. Kan även tillägga, jag blev aldrig "sårad" när farsan slog mig, jag visste att han inte kunde kontrolla sin ilska och jag har glömt allt detta. Men jag grät för det gjorde ont förstås.

Jag hade en medicin som hette Voxra förut, vilket är ett dopamin medicin som du nämnde tidigare, detta gjorde mig sjukt speedad, smart och villig att läsa DOCK i några dagar endast, sen försvann smartheten, suget, motivationen, dock så somnade jag näsintill aldrig av den (hade redan sömnsvårigheter ochdetta gjorde det värre)

när jag hade voxra så kunde jag bli så jävla arg att jag slog i väggen och börja blöda när min fru gjorde mig arg och visade brist på respekt..


Jag vet inte om detta låter normalt.. Jag själv känner en förändring i min hjärna som inte jag gillar..
skulle mina vänner dö tror jag inte jag hade brytt mig så värst mycket, men skulle min fru dö eller en av mina familjemedlemmar dö hade jag exploderat och skjutit mig själv i huvudet.


Jag kan även tillägga att jag har varit otrogen någon gång (utan sex men funderar på att ha sex med andra brudar) utan någon ånger, jag känner ingen ånger över det samt så har jag aldrig sagt något heller till frugan, ni kan kalla mig ett svin men jag behöver säga allt detta för att få hjälp annars kan jag ju inte få det..



Ser att många har läst inlägget och det finns 1 kommentar, är jag så illa ute att ingen vet varför?

Jag vet varför.

Tror din uppväxt präglat dig mycket. Att "få stryk" är förnedrande och kanske är det där din bana av respekt-behov börjar. Du verkar ha rätt mycket inneboende ilska, som även den kan ha sin linda i barndomens kyliga miljö.

PTSD. Någon speciell händelse som utlöst denna?

Tror det kan vara värt för dig att be om en neuropsykiatrisk utredning för (ADHD och autism). Människor med neuropsykiatriska problem, utvecklar ofta ångestsjukdomar (som ex.v GAD) och depression.

Det finns mycket att läsa om ADHD och olika autismspektrum på nätet. Kanske kan du börja där och se om känner "beröringspunkter". Finns även online-tester man kan göra. Svaren på dessa ska dock bara ses som en indikation.

I början lät det som mig förutom att jag inte vill slå sönder saker. Flera omkring mig tror att det är PTSD jag lider av. Hur som helst så är jag personlighetsförändringad mot hur jag var förr, stresskänslighet, känslokyla och kort stubin (använder ej våld eller slår sönder saker) och kunde därför relatera till det du beskrev. Sedan kom jag till partiet om att du tycker om att skada människor och vill ha makt liksom bli framgångsrik/respekterad.

Jag tror att du främst lider av en personlighetsstörning. Depression och ångest kan ingå i sådana (vanligt) Jag är varken läkare eller psykolog men antisocial personlighetsstörning alt narcissism kanske du skulle läsa lite kring.

tvivlar jag är narcisist, jag är känner väl ingen känsla, ibland när jag får makt och blir respekterad känner jag dopaminet och adrenalinet kicka, speciellt när jag ser på filmer med människor som har makt, t.ex narcos, när jag såg pablos makt fick jag rysningar och blev så jävla glad när han gav folk orders till att göra saker som han ville, och ville dom inte göra det han ville blev det konsekvenser, samma sak med putin, när han har tal får jag gåshud, jag ba fan vilken makt, jag skulle gjort vad som helst för en liten del av den makten.

Jag vill helt enkelt ha makt och inte bli behandlad som en slav.

Tja!

Du skriver att din familj och fru inte respekterar dig och även om generell ångest. Kan dun lust efter makt springa ur att du känner dig maktlös egentligen?

När jag läste starten inträden och du beskrev dina aggressioner så är det för mig uppenbart att det är stesoliden som är boven här. Stesolid gör dig lättirriterad och ger kortare stubin, den åsidosätter också hur mycket du bryr dig om andra och hur du beter dig därför skrämmer du och lackar ut utan kontroll.

Att du är lugn på jobbet är också naturligt för du vet innerst inne att du inte kan tappa det där det skulle förstöra för dig och bli pinsamt, kanske förlorar du jobbet. Det är alltid de som står dig närmar som du vågar vara värst mot eftersom du vet att de inte kommer att överge sig.

Det är skitjobbigt att vara sån mot de man bryr sig om jag talar av lång erfarenhet här.

Jag rekommenderar detta:

Wim Hof method! Googla det.

Sen skulle jag försöka sluta med stesolid för den kommer fortsätta att förändra dig till något du föraktar och suga all glädje ur ditt liv. Ett bra Alternativ är det jag skrev över Wim Hof.

Har själv besvär med mina känslor och min uppväxt, har ätit både antidepressiva och bensodiazepiner tidigare och vet hur jävla skönt det är med tex stesolid när man har den här ångesten och inte kan slappna av men tro mig det du beskriver speciellt i starten av ditt inlägg känns väldigt mycket relaterad till ditt intag av stesolid.

Jag skriver inte superbra förklarar gärna mer om du undrar något. Du kommer kanskie inte att vilja sänka stesolid men när du väl gör det kommer du förstå vad jag menat med mitt inlägg. Lycka till

Du låter snarare som någon som följer andra än verklig ledare själv.

Det är hyfsat normalt inom rimliga proportioner att vilja ha kontroll i livet och många önskar att de var mer drivande än vad de är.