Strands egna texter

Jag skriver mycket i egen regi på min kammare och delar sällan med mig av det jag skriver. Jag skulle vilja beskriva mig själv som en sorts förminskad version av Stagnelius, med hänsyn till personlighet och förhållningssätt till skrivandet, där jag i allra högsta grad är en ensamvarg. Jag tror på hårt slit i det tysta, med andra ord.

Samtidigt så är respons och kritik en vital del för att utvecklas som författare. Skapandet av denna tråd är således ett sätt för mig att släppa in lite ljus i min skrivarkammare, då en alldeles för lång tid i författargrottans trängande mörker slutligen får motsatt effekt. Målsättningen är att åtminstone få lite respons på mina texter, men där jag förmodligen endast lägger ut ett axplock av mina alster.

Uppskattas texterna, om så bara av en, så anser jag det hela vara lyckat. Väl mött!


----------------------------------------------


Skuggan av min idol

I mitt unga hjärta brinner en låga
av en sällsam melodi,
när jag med dikterna hans börjar tåga
mot storhetens symfoni.

Av skaldens romantiska strömmar
åtrår jag det han av ord sått,
kring storhet vävs mina drömmar
när jag följer spåren hans blott.

I mina inre plågor och kval
önskar jag att likt honom själv,
att få dricka ur versens pokal
och simma i diktarnas älv,
för när hans demon trånfullt svävar
över Kaukasus karga rike
lär jag mig och drömmande strävar
efter att bli en diktares like!




Midnattssol

I bäckens ljuva porlande
skådas midnattssolen fram,
genom trädkronors ande
bestrålas allt till liv och glam.

Skåda ögats vackra fröjd
när midnattssolen västerut styr
se på vilken mäktig höjd
midnattssolen där bland molnen yr.

Över min veranda gula strålar
där jag sitter omkring mig välver
se hur midnattssolen allting målar
när färgångor över marken skälver.

Hur ska vi någonsin gestalta
det allena genom ord och bild,
hur ska vi skönheten förvalta
midnattssolens röst så fin, så mild?

Det är högt i norr vid nordens pol
man skådar denna vackra vy,
som ju av midnattens röda sol
skapar denna gulnande sky,
där midnattssolens ljuva barm
gör naturen mäkta älskogsvarm.

I den rosafingrande aftonstunden
skymtas morgonrodnadens skrud
när gryningen nalkas i cederlunden
hörs gälla harpors dova ljud.




Ångest

Jag är vilse när jag vandrar
över livets välvda hav,
vilse där jag stillsamt smyger
föga mer än livets slav.

Ge mig en riktning att sträva efter att nå
en väg, en stig, ett mäktigt hav
att under blekgrön eter segla framåt på!

Ge mig något värdigt att önskande jaga
istället för att sakta tyna bort,
något för min själ, mig själv, att få behaga
ty livet känns så drypande och torrt.

Men vem skall höra denna vilsna bön
från ångestens förtvivlade sal,
vem skall ge mig den bästa sortens lön
av att hitta mening i livets smäktande dal?

Jag gillar ordens val likt en välstekt biff.
Det smakar bra.
Kör hårt.

Vad gäller att ha Stagnelius som förebild -- kan man säga -- bra med hög ambition -- men kanske bör man i sammanhanget också minnas haikumästarens ord -- "gå inte i mina fotspår, men sök på egen hand vad jag sökte".

Med andra ord -- behåll den sublima visionen av elementen och själens landskap -- men pröva att dikta utan rim. Möjligen se på vad "romantisk-moderna" andar som Södergran, Eliot, Pound fick ut av ett sådant modus operandi.

Min personliga åsikt (yttrad i detta forum då och då) är att rim på 2000-talet kan passa för dagsvers och kanske något mer ("poetry slam") men inte centrallyrik.

Men vad vet jag. Kanske börjar förlagen ge ut rimmad metrisk centrallyrik i drivor igen.

Ja, nog har du rätt i det du skriver. Min hänvisning till Stagnelius syftade mer på förhållningssätt till själva skrivandet, snarare än att följa hans lyriska fotspår. Om man tittar på romantikens stora skalder under hans samtid så ser man att de flesta författare umgicks i olika grupper, där Götiska förbundet nog är mest känt av alla dessa samfund. Tegnér och Geijer är också två av svenska språkets största skalder och de brevväxlade, samt diskuterade mycket med varandra och andra kring själva skrivandet och sina alster. Stagnelius å andra sidan satt kvar på sin kammare och författade storheter i det tysta som den ensamvarg han var. Det jag syftade på var alltså att även jag sällan delar med mig av mina texter, inte att jag enbart försöker skriva som honom.

Vad gäller rim kan jag väl hålla med om att det är något som lite är ur tiden just nu. Detta är förmodligen anledningen - eller orsaken - till att jag i princip bara läser den romantiska poesin, och väldigt liten samtida lyrik. Jag tycker att poesi gör sig bäst på rimmad vers, men det är naturligtvis mycket svårare att lyckas skapa målande bilder och metaforer med regler att förhålla sig till, vilket av naturliga skäl ställer högre krav på författaren. Du kommer med kloka reflektioner.

Jag skriver i huvudsak på rimmad vers, då jag anser detta vara den finaste formen för poesi, men har på senare tid börjat skriva mer fritt. Mina senare dikter är mer en kombination av detta, där jag skriver likt Heine med endast ett rim per strof, snarare än att varje versrad ska rimma. Jag upplever detta som en kombination av att dels kunna utvecklas då det blir lättare att uttrycka sig när man inte styrs av allt för tunga regler, dels bibehålls den fina rytmen som rim ju skapar.

Jag håller emellertid inte med om din syn på hur man ska föra sig till rimmets natur ur ett trendigt perspektiv, för om alla förhåller sig till vad som ligger i tiden och vad förlagen anser vara trendigt, hur ska nya litterära riktningar och konstformer - eller tolkningar av dessa - uppstå?

Rymdens facklor

Se vad stjärnorna tindrar så tyst
där uppe i det svartnade blå,
med livets vägar har de oss kysst
men ingen riktning för oss att gå.

Inga svar vill de oss människor ge
där de på valvet tindrar och hånar,
blott deras skimrande ljus får vi se
när vi livets hemligheter trånar.

Avgrunden

Likt ljudet av en gången melodi
tystnar tankens låga i mitt sinne,
och hur en ljummen vårvind drar förbi
försvinner även jag till livets minne.

Den här gillas, nästintill en resignerad vemodig känsla i den korta dikten.

Det är bra dikter. Du har en säker hand. Det finns de som rimmar idag också, som Malte Persson, så det är inte hindret. Det är snarare bilderna och motiven som är lite för gamla. Malte Persson exempelvis gav ut en samling sonetter om Stockholms tunnelbana. Du hade tjänat på att läsa lite samtida poesi också.

Edit: Jag måste nog ändå mena att detta är den bästa poesi jag läst på Flashback.

Ja, verkligen! Jag ville göra den längre, men jag vill minnas att jag inte förmådde mig att skriva mer på den. Vissa dikter är menade att bli korta.



Tackar allra ödmjukast för din respons och visst håller jag med om att det är nyttigt att variera sig i sin läsning. Det är alldeles för lätt att fastna i läsningen och totalt snöa in sig då det finns så ofantligt många böcker att läsa. Litteraturens skog är helt enkelt för djup för att människan ska hinna ta sig igenom den på en hel livstid, vilket naturligtvis tvingar oss till att prioritera vad som ska hinnas med innan yttersta domen kommer krypandes. Det är nog en av mina brister då jag allt för lätt snöar in mig på vissa teman, epoker eller författare. Ska ta dina tankar i beaktande!

Tidens brand

Det är endast när stjärnorna öppnar sin sal
som vi får dricka ur svarens sanna pokal
ty fängslad är människan av dödlighetens hand
när vi förtärs av tidens enkelriktade brand.

Ensam

Ensam vandrar jag världen över
bortglömd i förväntansfull dans,
aldrig någon som mig till sängs söver
trots utblottad med hjärtats krans.

Ständigt letar jag efter min frände
som skall ge mig kroppslig, själslig ro.
Alltid söker jag efter den utsände
som med mig se förälskelsen gro,
men aldrig får jag kärleken erfara
aldrig kalla någon min kära, min rara.

O, du grymma öde
som med mig spelar
kärlekens vilda spratt.
Skåda mitt olycksöde
när du drömmar delar
om kvinnans lena skratt!

Är inte även jag förtjänt
av en kärastes beröring
eller är jag för evigt ämnad
att bli bortglömd, blott enstöring?

Aldrig får jag någons huvud som luta
mot mitt varma, villiga bröst.
Aldrig av kärleken skall jag få njuta
eller av kvinnans milda röst.

Evigt strävar jag fylla mitt hjärta
med kärlekens hetlevrade skatt,
men bemöts av avvisandets smärta
när jag ensam vandrar livets natt.

Aftonsång

När det nalkas skymning
för solens vana gång
jagas dag på rymning
av aftons röda sång.

Då närmar sig mörkret borta där
och stjärnorna tindrar vackert här
när månens silverströdda röst
skänker åt marken snart sin tröst.

För med sista strålars ton
tar natten sin mörka tron
som med stjärnors brinnande mystik
fullgör aftonglansens röda musik.