Fröken el. lärarinna samt magister el. lärare?

Det var bland det besynnerligaste jag läst. Vad var den möjliga motiveringen för ett sådant anställningsvillkor? Hade det inte, ur den dåtida samhälleliga moralens synvinkel, varit mer oroande om de förblivit ogifta, då detta kunde tydas som tecken på endera skörlevnad eller, Gud förbjude, lesbianism?

Ganska enkel anledning: Gifta kvinnor har en familj att ta hand om, och det är väldigt svårt att ägna sig åt undervisning åtta timmar per dag när de samtidigt måste ta hand om sina egna barn och stånka korv och tvätta kläder och snyta småglin m.m, m.m.

Detta artar sig till en tangent, som kanske borde flyttas till annat forum, men att arbeta som bondpiga, eller i ett väveri, eller i en gruva ansågs alltså inte som belastat av samtidig barnuppfostran?

(Eller var det så? Kanske inga gifta kvinnor fick anställning, överhuvudtaget?)

På låg- och mellanstadiet kallade vi alla lärare (och lärarstudenter etc) för fröken. Vilket kön de hade var alltså sekundärt. Fr o m högstadiet kallade vi alla lärare vid förnamn, utom en lärare på gymnasiet, som vi kallade vid efternamn (som var kortare än förnamnet).

Orsakerna var flera:

- Kvinnor ansågs dåförtiden som den som till 100 % tog hand om barnen.

- Läraryrket var ett kall.

- Det var inte förenligt med yrket att som kvinna ha egna barn eftersom det innebar att det inte gick inte tillägna eleverna 100 %.

- Det var således inte civilståndet (gift) i sig som utgjorde hinder. Det var att gift i princip ofelbart innebar att kvinnan fick egna barn.

- Det var inte vanligt att en lärarinna var gift, men det utgjorde inte skäl för uppsägning. Om lärarinnan däremot blev gravid var det skäl nog.

Född i slutet på 70-talet, upp t o m åk 3 så gällde fröken, därefter så gällde tilltalsnamnet.

Gifta kvinnor fick arbeta, men hade sällan fastanställning. Oftast var detta arbete nödvändigt ont då kvinnan var änka, eller om makens lön inte räckte till för att försörja de 36 ungarna. Dessa arbeten var i början mer av typen egenföretagande, dvs de sydde kläder, tvättade, städade eller passade ungar åt någon som hade det bättre ställt (fast inte bra nog för att ha eget tjänstefolk).

Bondpigor var ytterst sällan gifta, då de oftast bodde i bondens kök eller i en kammare på vinden. 'Lyxen' att gifta sig, starta familj och skaffa barn var inte alla förunnade.

I början av industrialiseringen blev det vanligt att man var anställd vid en fabrik, men arbetade hemifrån. För kvinnor var detta ofta enklare montagearbeten där delarna kom från olika leverantörer, eller att exempelvis vika ihop askar som sedan skulle levereras till fabriker för att fyllas med tändstickor eller sådant. Detta arbete utfördes i de få pauser hon hade i hushållsarbetet. Höll man inte uppe kvoten fick man kicken.

När de stora fabrikerna med typiska kvinnoarbeten kom, typ väverier, så anställde de gärna kvinnor då dessa hade betydligt lägre lön än männen. Då fick man sköta hushåll och familj bäst man ville, bara man var på jobbet under arbetstid. Mammaledighet var det ingen som hört talas om. Dök du ej upp när arbetsdagen började fick du kicken.

När jag gick i låg och mellanstadiet samt förskolan så sa man alltid "Fröken" en manlig lärare hade jag aldrig, jag tor de tilltalades "lärare".

I högstadiet och Gymnasiet var det alltid "lärare" däremot.

Att en lärare tilltalas som "lärare" framstår inte som logiskt vilket vi redan avhandlat i tråden.

Placera in "lärare" i en mening där man tilltalar eller anropar en person, det flyter inte, knappast troligt att det utgjort tilltal. Kan märkligt nog inte påminna mig vilket tilltala som egentligen tillämpades, förutom just "fröken" som nog var standard i synnerhet i småskola och folkskola. Det blev kanske någon form av omskrivning så att det inte behövdes.
En elev som vill något förväntas räcka upp handen, i ett sådant läge erfordrades nog inte ett direkt tilltal - när det uppmärksammast pekar läraren på eleven varpå den senare framför sitt ärende.

Nej nej, givetvis använde vi inte "lärare" som tilltal, i regel i alla fall. Jag tror nog att den enda klassen på min låg-mellanstadieskola som hade en manlig lärare tilltalade denne "magistern", men det är spekulation från min sida.

I högstadiet tilltalade vi alltid lärare med förnamn, vilket även förekom i låg och mellanstadiet med, om det var ens egna Fröken som man då kände väl.

Men om man räknar bort tilltal så användes Fröken/lärare innan högstadiet och enbart lärare efter det.

T.ex. om någon frågar vem vår lärare är, då sade vi inte "Magister Hermansson" eller "Fröken Johansson" utan "Åke" och "Ull-Britt" om det så hade varit Konungen själv som ställt oss frågan. I högstadiet existerade inte begreppen magister/skolfröken utan enbart lärare.

Får uppdatera de egna minnescellerna med tilltalsrutinerna, verkar inte ha dessa på plats!
Det har ju under åren även ändrats vilka egentliga titlar som använts, de hängde ju kvar långt efter kopplingen till själva tjänsten döpts om. I mellanstadiet tjänstgjorde folkskollärare, men begreppet "folkskola" tror jag upphörde redan på 50-talet eller tidigare. Likväl heter det väl fortfarande småskollärarinna för de som har lågstadieelever. I högstadiet var flertalet lärare adjunkter, men det var å andra sidan inget som var kopplat till skolstadiet.