Citat:
Ursprungligen postat av
rosebud
Om man vill väcka sympati för något hjälper det givetvis med ett ansikte som personifierar offren eller offret, så fungerar som bekant den mänskliga naturen.
Vill man däremot peka på resursslöserier, fusk, brottslighet eller liknande - speciellt i de fall problemen finns hos utsatta grupper - gäller väl snarast det motsatta. Då gäller det att appelera till människans rationella sida genom att applicera ett mer "avhumaniserat" makroperspektiv. Alla kan ha sympati för en enstaka individ eller familjs tillkortakommanden i en pressad situation. Men när man visar hur den individen eller familjens situation uppgår i ett kollektiv av kanske tiotusentals liknande fall så tvingas man angripa företeelsen mer rationellt, helt enkelt på grund av omfattningen.
Jag tror att väldigt många svenskar (Kent Ekeroth tillhör undantagen) skulle ha väldigt svårt att personligen ge avslag till en asylsökande efter att ha spenderat en kväll med denne och hört deras livs historia. Däremot skulle en klar majoritet utan större tvekan kunna säga nej till att ta emot 160 000 per år. Skillnaden är på individnivå tenderar empati att dominera, medan förnuft vinner på makronivå.
Tyvärr verkar media här i landet inte ha någon större plats för litet mer abstrakta, problemdrivna resonemang idag - det är
narrativet (och de laddade signalorden) som regerar. Titta på nästan vilken ledarsida, debattsida i dagspressen eller kultursida du vill eller på debattprogram i tv: inläggen bygger tungt på narrativ och personliga anekdoter och påstådda stumpar av självbiografi (ofta förmodligen hårt stiliserade eller fritt uppfunna). Eller på hänvisningar till andras narrativ som har hörts i media. I realiteten är det ofta "story" snarare än metodisk analys eller argument som strukturerar inläggen. "Det här hände mig hemma förra veckan...", "när jag träffar mina kompisar på stamfiket säger alla..", "jag blev hatad och mobbad för att jag vågade stå upp i skolan för tio år sedan", "alla mina tjejkompisar har blivit våldtagna minst en gång, men polisen struntar i det" osv. På dessa narrativ hänger folk sedan upp vad de vill pusha för: "DÅ förstod jag plötsligt hur det är med kulturmännen..." osv. Det blir en känslomättad och individbaserad debatt där frågor om långsiktiga (stigande) kostnader och rättvisa försvinner ut genom fönstret.
Eller man använder någon som vill låna ut sitt ansikte och sin story för att lyfta fram en fråga, som t ex i flera debatter om långtidssjukskrivningar och försäkringskassans agerande under senare år. Man behövde sannerligen inte vara Einstein för att inse redan inför valet 2006 att med den retorik och de kravlistor som alliansen jobbade med skulle deras politik i längden leda till att människor knuffades ut ur a-kassorna och att personer som var allvarligt sjuka eller utbrända åkte på allt snävare bedömningar från Försäkringskassan (som bara resonerar i termer av bedömd generell arbetsförmåga, inte förmåga att hantera jobb i en specifik bransch). Men all generell debatt om detta avvisades av den till större delen borgerliga mediesektorn. När de här frågorna till sist kom upp, framåt nästa val. eftersom folk nu hade hunnit bli utförsäkrade och tumskruvarna hade varit åtdragna ett tag, blev det med hjälp av ett antal exempel på proffs som hade drabbats av allvarliga sjukdomar, slutat jobba och tvingats krypa för försäkringskassan.
Sedan blev reaktionen förstås ofta att
stanna vid dessa exempel, istället för att flytta diskussionen till de generella frågorna. Den manövern var det enda de borgerliga partiledarna, DN:s och Expressens ledarsidor m fl kunde komma på i det läget, så det körde man på, och eftersom det rådde ett massivt borgerligt överläge i dagspressen och sossarna (Mona Sahlin m fl) inte heller visste hur de skulle hantera frågan. så körde det fast där. Hade media och politikerna varit mer beredda att diskutera själva problematiken
in general, så hade man kanske kommit längre.