Citat:
Ursprungligen postat av
kazamaj
Det är en svår fråga kan jag tycka. Jag har personligen dålig erfarenhet av just utländska läkare. Inte pga hudfärg, men av språkliga svårigheter och kulturella skillnader. Det äe skitjobbigt att gå till vårdcentralen , eventuellt känns sig lite orolig och så träffar man någon som inte förstår vad man säger samtidigt som man försöker förstå vad han säger.
Jag kan också förstå att man t.ex. Önskar en kvinnlig läkare om man är kvinna och vice versa. Det är så utlämnande att gå till doktorn, där man ibland behöver klä av sig för att bli undersökt.
Samtidigt är det helt fel att människor ska bli kränkta på arbetsplatsen pga sin hudfärg eller sitt kön. Och vården är redan pressad så får man en tid hos en läkare som inte ligger avlägset fram i tiden så har man tur! Det blir lite, ta det du blir erbjuden eller skit i det.
Så här är vi nog många som resonerar, det har ingenting med rasism att göra överhuvudtaget.
Den timide svensken springer oftast inte ned dörrarna på vårdcentralen i onödan, han besöker den när det är absolut nödvändigt. Jag pratar inte om alla nu, men jag vet många som resonerar så här, däribland jag själv. När man väl har tagit steget att beställa tid och släpat sig dit så och sedan inte lyckas göra sig förstådd så kommer man sannolikt inte tillbaka igen.
Många lever med olika typer av skador, smärtor, känselnedsättningar, psykiska besvär och diverse andra åkommor som försämrar livskvaliteten helt enkelt för att man inte fått adekvat hjälp när man har sökt för det en gång i tiden. Förtroendet för vården är redan historiskt lågt, tillkommer ytterligare hälsoförsämringar så ignorerar man dem och försöker klara jobb och vardag så gott man kan. "Det är ingen idé, man får ingen hjälp där ändå, läkarna pratar ju inte ens svenska nu för tiden"...
Att patienten själv har goda kunskaper i engelska kan vara en fördel, men att kräva det av svenska pensionärer är knappast realistiskt. Dessutom, många av de samtal som människor behöver ha med en läkare kräver faktiskt lite mer än att läkaren hjälpligt förstår vad du säger. Knackig svenska kan funka om du råkat såga av dig fingertoppen och behöver få den fastsydd igen, men i andra fall så är nyanserna i språket väldigt viktiga för att ställa en korrekt diagnos. Ta som exempel psykiska sjukdomar, eller varför inte utbrändhet som är oerhört vanligt idag.
Jag har full förståelse för att man får ta vad som erbjuds när man kommer till akuten mitt i natten, där är det inte läge att vara knusslig. Men bokar man en tid flera veckor i förväg så tycker jag att det är självklart att man skall ha rätt att kräva en läkare med fullgoda språkkunskaper, utan att bli stämplad som främlingsfientlig eller nekas vård helt och hållet
(Fick faktiskt träffa en dansk läkare en gång på vår vårdcentral, en godmodig äldre herre som uppenbarligen skämtade ett flertal gånger under besöket och skrockade hjärtligt medan jag knappt förstod ett enda ord av vad han sa... Han verkade dock förstå exakt vad JAG sa i alla fall, och det räckte för att allt skulle fungera bra. Jag gick därifrån med ett recept i handen som visade sig vara helt korrekt behandling i mitt fall. Så envägskommunikation KAN fungera, men jag hade knappast anlitat honom om jag varit i behov av en psykolog...

)