Varför kallar negativa människor sig själva för realister?

Jag är relativt fridfull redan, även om jag inte framstår som det.

Men hur fridfull jag än känner mig så ändrar det inte hur fucked upp världen faktiskt är, hur mycket man än "blundar" för det. Det är väl därför realister kan tolkas som negativa.

Ska iväg på en jorden runt resa om nåt år, så vi får se om jag hittar intressanta människor då.

Intressant, har inte tänkt på böcker. Ska se om jag kan hitta några bra böcker. Tack för tipset!

Du måste ha råkat ut för människor som använder ordvalet fel i så fall, för de flesta gångerna jag och de jag känner till har använt den där typen av ordval så har det varit uppenbart varför vi sagt det.

Om jag säger att jag inte vill hoppa över mellan byggnaderna för att det är 9 meter mellan dem, också säger någon till mig att jag måste vara positiv och sluta vara negativ. Då säger ju jag att det inte handlar om negativitet, utan om att vara en realist.

Sedan associerar många människor realistiskt tänkande med att vara negativ. Så jag tycker man kan vända på frågan också och fråga de som kallar andra negativ varför realister alltid anses som negativa? Att ha en realistisk syn på saker och ting är väl det mest positiva och underbara man kan ha. Motsatsen är ju trots allt, inte bara likt religion utan bokstavligen som att vara religiös (som du jämförde det med).

Det finns en mängd talspråk på temat, t.ex. den s.k. Murphys lag, och angränsande diton:

- Finns det något som kan gå snett så gör det det.

- När man tappar något så hamnar det alltid i det minst åtkomliga hörnet.

- Murphy var optimist.

Och så vidare. Det ovan stämmer ju, man blir tvungen att riva isär hela maskinjäveln och lyfta ur motorhelvetet o.s.v. efter att skruven tappats.

Jag har också märkt att jag mår bättre om jag t.ex. använder musik som bakgrundsbrus i hemmet än om jag har en nyhetskanal som hela tiden påminner mej om verkligheten inklusive krig och nationalekonomiska parametrar. Man blir kanske smart eller allmänbildad om man ständigt informerar sej om verkligheten. Men eftersom verkligheten som sagt är skit så är det ibland bra att avskärma sej från den.

Inte speciellt kul att umgås med optimister till vardags, särskilt inte ute i arbetslivet och så. Ofta bättre att umgås med negativa människor i form av realister, pessimister och surgubbar.

Själv har jag råkat ut för ett antal värstascenarier i livet. Tror inte att det hade så mycket att göra med optimism dock. Snarare har det berott på att jag är virrig, ouppmärksam eller inte ser varningssignaler/faror i förväg, jag är helt enkelt dum i huvudet tyvärr.

Ofta så är det också lätt att gilla negativa människor i toppskiktet inom politiken och liknande tycker jag. En president, statsminister eller företagsledare etc som tar allt med en klackspark och kör > 10 st practical jokes på presskonferensen o.s.v. är det svårt att ta på allvar. Inte så konstigt om negativa människor kallar sej för realister, pessimister är klarsynta och smarta.

Det handlar om kontrollbehov från sociopater som ser det som en slags sport genom att med muntliga samtal bryta ned din egna världsbild så att du bli en mr-smith kopia som dem. Det är en slags sekt som samtidigt inte är en sekt.

Om alla bara kunde enas under zeitgeist...

Såg serien True Detective på TV och kom att tänka på den här tråden jag startade som ung och kaxig man.

Jag lutar idag åt att realism och pessimism kanske måste likställas ibland för hur ska man annars motivera sig själv till att sträcka ut handen till andra?

Fan vad jag skäms när jag läser mina gamla responser i denna tråd.
Självsäker var jag allt. Jag måste ha trollat? Minns fan inte vad jag tänkte.

Som ett försvar!

Tycker inte du har något att skämmas över. Intressant tråd... först blev jag irriterad för någon bumpat en så gammal tråd men sen såg jag din post
Vi blir alla äldre och förrhoppningsvis visare.
Gud vad kaxig man var som ung 🤣