Varför varnas inte flickor av feministerna?

Alltså, jag håller ju med dig, och jag tror inte heller att alla på Gotland är rasister för att de reagerar på det här (även om hot mot div tjänstemän kanske inte är rätt väg att gå om man säger).
Men visst finns det goda skäl att vara förbannad.

Visst är det så, sen finns det de som hojtar feminazi åt alla kvinnor som ens piper en åsikt som skiljer sig från deras.

Jo, det här har försvunnit.
I min södermalmsbubbla trodde jag att det enbart berodde på att vi börjat hylla de sociala förmågorna så obalanserat mycket.
Trodde det kanske berodde på alla diagnoser och på mobbare som ska vara i klassrummet, att dom hela tiden ligger på allas ansvar att hantera.
Mina barn har kommit hem med hårresande uttalanden som visar hur mycket dom självklart ser sig tvungna att hantera, tyst stå ut med, för någon annans skull, för nån som faktiskt skadar dom, nån som förstör för alla.

Dels är det, det.

Dels är det att vi har haft en inre säkerhet, en säkerhet som vi varit tvungna att ha för vi har mött mannen ensam.
Jag tror, tror ryggradsmässigt, att ingen man vågar gå på mig, att vika sig för mannen ser jag inte som ett alternativ, instinkten, det nedärvda/inlärda sitter för djupt.

--Visa aldrig att du är rädd, märker dom att du är rädd så är du förlorad.

Den säkerheten var det min mening att föra över till mina barn, men skolan, redan från dagis, har tagit över så mycket att jag är osäker på hur dom fungerar i skarpt läge.


Jag råkade nyligen komma till skolan när rektorn ”tog tag i” att några killar gått in i tjejernas omklädningsrum, årskurs 4.
Viktigast var att ingen fick säga högt i klassen vilka killar det var och att tjejerna skulle tala om varför och i hur hög grad dom tyckte det var okey att visa sig naken för påträngande killar.

Ergo, viktigast för mig som flicka är att förklara för mannen varför jag inte vill bli sedd naken, det är mig det är fel på.
Mannen behöver inte ens med sitt namn stå för att han gör intrång.

Rektorn är icke-svensk, har till och med tydlig brytning.

Bredvid honom, tvingade till tystnad kan man säga då han är deras chef, står de två kvinnliga lärarna i min ålder, drygt 50.

För mig är den mannen inget annat än en snuskgubbe, en sån man ska akta sig för.
Men nu är han auktoritet i vårt samhälle.

Nån dag efter stöter jag och min son på hans klasskompis med mamma
--Jag är chockad, säger jag, rektorn kan inte ens prata svenska, och där står han och föreläser om kvinnofrid.
--Det är inget fel på honom för att han inte kan svenska, bryter min son upprört in.
Han är arg på mig för att jag säger så, och rädd för vad kompisen och kompisens mamma ska tycka om att jag inte gillar att rektorn pratar dålig svenska, för gilla det, det måste man.

På följande föräldramöte berättar jag vad jag bevittnat.

4-5 mammor, mammor till pojkar för vilka det är självklart att man inte går in i flickornas omklädningsrum blir omedelbart upprörda för att dom inte har fått veta att det har hänt.

Dessa mammor skäms självklart vid blotta tanken på att deras söner inte förstår kvinnofrid.
Få av såna mödrar, svenska mödrar, använder ens ordet kvinnofrid, det gjorde inte jag heller innan jag behövde definiera i skrift vad jag menade.

Det låter så stolpigt, så ålderdomligt, och det är så det är, det har funnits med oss så länge.
Det behövde inte pratas om, det var/är en självklarhet för oss.

--Jag gillar honom inte, han känns inte bra, sa jag, då ung vuxen, när en granne frågade vad jag tyckte om en annan granne i huset.

Grannen jag tillfrågades om hade visat överdrivet intresse för mina tvättider tyckte jag.

Tvättider, finns väl knappast alldagligare samtalsämne i ett hyreshus, men han kändes obehaglig helt enkelt.
Andra gången han ringde på ville han att jag skulle låna en bok av honom eftersom han var ”övertygad om att den skulle intressera mig”
--Okey, jag återkommer när jag har läst den, sa jag och stängde dörren.

--Vad var det för bok, frågade den andra grannen.
--Jag vet inte, jag ville bara bli av med honom, kom med in till mig så kan vi kolla.

Boken visade sig handla om hur folk födda i olika stjärntecken utövar sex.

Ligger inte sådär jättelångt ifrån att rektorn får små flickor i skolan att redovisa för hur de, på ett individuellt plan, förhåller sig till sin nakenhet under beskådning.
Så att pojkarna vet, vet var flickornas integritet, skampunkter sitter, vet hur flickor ska kränkas, skändas.

Långt innan jag uppnådde den känsla som rektorn får dessa flickor att arbeta bort hade jag instinktivt stängt dörren.
Det var inget jag förklarade, ursäktade, för mig själv och i synnerhet inte för nån annan.

Till 80-talshändelsen hör också att den obehaglige mannen hamnade på kåken.
Jag såg honom aldrig efter det att jag stängt dörren.

Men det gamla paret i huset hade hört honom på radio.
Det kanske är vardagsmat nu för tiden att interner skriver brev till önskeprogram och får låtar spelade, då var det, det inte. Så pensionärsparet hade hajat till när en sån var med, denne visade sig vara ingen annan än snuskgubben.
Numer har vi såna som rektorer.

För att återgå till föräldramötet,
Den pappa som anser sig själv ha högst auktoritet är också den som tydligen haft mest kontakt med rektorn, jodå, han har träffat, diskuterat, och han uppfattar, vet, att rektorn vet vad han gör.
Denne pappas fru har samma kulturella bakgrund som rektorn.

Det var också deras son som intog en hallick-roll under rektorns ”uppläxning”, uttalades sig om vad som borde vara okey för en tjej att visa under intrång, såg det som självklart att han skulle vara med och bestämma det.

Pappan använder klassiska svenska maktstrategier för att ”vinna”, påminner exempelvis om att vi inte ska glömma bort att räcka upp handen, vilket ingen har glömt, men han vet att de flesta av oss kommer börja rannsaka oss själva huruvida vi kan ha gjort det eller inte.

Föräldrarna, med svag övervikt för mammor, är nu i tabu-land, smått paralyserade.

Dom, alla, vill att jag ska ha fel, att jag ska ha missuppfattat.

Men jag är gammal i gården här, dom som vet det minsta lilla om mig kan inte avfärda mig.

Så quisling-pappan med auktoritet fortsätter sin hyllning till rektorn.

En mamma bryter in
--Jag är ganska säker på att skolan fått flera anmärkningar från skolinspektionen, mycket väl kan tvingas betala vite, såna saker.
En annan mamma vet också att det är så, skolan ligger långt från den ideal-verksamhet quisling-pappan hävdar att det är.
Att quisling-pappan bara genom det är motbevisad bekommer honom inte ett spår, han är för integrerad för det.



För 10 år sen hade jag en 7-8 års pojke, för snäll och modig för sitt eget bästa, social atlet, just därför uppskattad av lärare, en tillgång i varje grupp.

Aldrig hade jag varnat honom, inget händer här.

Sanning är också att jag gjort det lätt för mig, tagit för givet att hans lite äldre bror överfört de rätta instinkterna.
För dom hade han, storebror, till min förundran från början.

Jag tror att man ska skona sina barn från sånt som inte är så troligt.
Allt tal på lågstadiet om teatrar som sprängs, dödlig gas (ex. Moskva -02), gisslandramer (ex. skolan i Beslan -04, 186 döda barn) och minnesstunder för barn som dött långt bort, det blir för mycket.

Med brandövningar i samma veva kan det mest stabila barn förvandlas till ett psykiskt asplöv, i synnerhet om man råkar stå i duschen när larmet går.

Inte blir man frimodig av det.

Mest skapas nog dåligt samvete, letande efter skäl för att man själv ska kunna må lika dåligt, berättiga sin existens genom att må dåligt, den som lider mest vinner.


Så jag hade inte berättat för mina barn att jag hur gärna jag än vill, så tror inte jag att Paul Virtanen som försvann för 42 år sen gick ut på isen.
Jag tror att Pauli liftade, kom en bra bit innan han gick in i fel bil eller hus.
Mot vuxna är en spenslig 12-13-åring chanslös, hur smart han än är.

För 10 år sen berättade en annan mamma att två män nån vecka tidigare försökt lura med sig våra söner utanför skolan.

--Vad hände, frågar jag min 7-8-åring som verkar ha glömt hela saken.
--Den ena hade en syster som hade barn i vår ålder så dom ville att vi skulle följa med så att barnen skulle få några att leka med.
--Jaha, pratade ni länge med dom?
--Vet inte.
--Vad hände?
--Jag tittade på Ville och sprang, och då sprang Ville också.

Så jag har tänkt, velat tro, att trots hans snäll- och oräddhet så fanns där nåt hos honom som kände faran, även om han själv inte kunde beskriva det utförligare än att ”dom var lite konstiga”.

Och jag tänkte inte heller på att fråga just det, men den troligaste konstigheten för min son var att dom inte talade ren svenska.

Felpost

Jag svarar den kortaste posten

Nämen jag tror att de barn som vuxit upp med sunda föräldrar "känner när något känns fel", tyvärr uppfostras de flesta människor till medberoende och litar inte på den känslan och viker sig därför för auktoriteter och väljer bort att tänka själva. Vilket vi hela tiden ser otal exempel på hos feminister.

Det är viktigt att låta barn växa upp och lita på sin känsla, lita på sig själva. Någon psykopat har berättat att människor ofta ignorerar tidiga varningsklockor. Förmodligen för att de är så behövande.

Jag tror att viljan i skolan är god, men de som skall implimentera de från början sunda idéerna som funnits inte själva är helt sunda i pallet på ren svenska. De förstår inte med magkänslan så de förvränger, att vara kränkt blandas ihop med att bli förnärmad. Allas rätt att behandlas med värdighet och respekt - blandas ihop med att alla är likadana.
"Allas rätt att behandlas med värdighet och respekt" är en del av första paragrafen i FN's deklaration av de mänskliga rättigheterna. Flickor som gluttas på när de inte vill, behandlas inte värdigt.
Inte heller när deras klagomål behandlas som du beskriver.

Jag blir ärligt talat helt stum av det du beskriver, men de är likadant med mobbing, allt sopas under mattan och den som dristar sig att peka på elefanten i rummet ses som en bråkstake av nästan alla eftersom de flesta är medberoende och därmed lämnar fritt spelrum för verklig ondska. Pojken som säger kejsaren är naken hyschas på. Eller än värre anklagas för att vara nazist eller rasist. Just därför är det också viktigt att skippa rassnacket och bemöta varje person individuellt.


Kunskap är makt. Därför försöker jag ta reda på bakgrunden till var all denna skit i fårhållningssätt kommer ifrån. Och ja det visar sig att det är inget annat än djup okunskap och en diffus religion i Sverige att alla ska vara snälla som inte är något annat än medberonde och enabling av ondskan.

Jag uppmanar alla att läsa på, då har man argument och den säkerhet som krävs att säga ifrån till både män och kvinnor.