"Jackie" - Natalie Portman (2016)

Trailer - https://www.youtube.com/watch?v=pZTXv5NpgaI

Imdb - http://www.imdb.com/title/tt1619029/

Following the assassination of her husband, First Lady Jacqueline Kennedy fights through grief and trauma to regain her faith, console her children, and define her husband's historic legacy.

http://www.indiewire.com/2016/10/jac...rs-1201733073/

Most critics had their eye on “Jackie” heading into the fall film festivals, but few predicted it would ultimately be one of the season’s best offerings. The movie has all the makings of an Oscar-baiting biopic (casting Natalie Portman as Jackie Kennedy will do that), but in the hands of both the actress and Pablo Larraín, the talented Chilean filmmaker whose become one of cinema’s most gifted historical investigators, “Jackie” is something all the more daring and experimental.

Ser ju överlag ut att gå hem hos kritikerna också.

http://www.metacritic.com/movie/jackie

93/100

https://www.rottentomatoes.com/m/jackie_2016/

95 %

Herregud vad vacker Natalie Portman är. Den här ska fan ses i bra kvalitet.

https://www.youtube.com/watch?v=7cdzT05HpS4

Jackie Official Trailer 1 (2016) - Natalie Portman Movie

Såg den i dag. Väldigt bra, fast annorlunda än Larrains tidigare filmer. Har iofs inte lyckats se Neruda än.

Portman är bra, men själva iscensättningen känns blek och overklig. Nitton av tjugo scener är väldigt tysta, inga bakgrundsljud, inget sorl eller buller, ljuset och väggarna ständigt lika blekt vita och närmast kliniska. Det känns som att det konstant är sommar och sen eftermiddag genom hela filmen, trots att många av scenerna måste tänkas ha utspelats nattetid eller sent på kvällen, och trots att det var senhöst (man ser för helvete inte ens några tända lampor men alla scener badar ändå i detta porslinsaktigt kalla ljus!).

Jag saknar det brutala kaos och den känslomässiga anspänning som måste ha funnits i Vita huset och på andra håll de här dagarna, och det myller av personer som rörde sig i huset och kring familjen Kennedy. Okej, filmen är inte realistisk, snarare expressionistisk - men det skadar trovärdigheten att de inte hittar rätt.

I filmen (som förövrigt jag bara gett en svag 6.a till) så hörde jag Jackie nämna 'The first bullet..(?!)', men det blev aldrig någon uppföljning på det.. värdo.

Mmm. Mot slutet av filmen, när de är framme vid gravsättningen på Arlington, får hon en flashback till själva mordögonblicket och minns hur Jack föll samman vid hennes sida. Det är en av många overkliga detaljer - en annan är när hon efter att utmattad ha anlänt hem till Vita huset, efter midnatt på morddagens kväll, tar av sig den berömda rosa dräkten med fläckar av levrat blod, och under den har hon - en tajt, noir-doftande "lilla svarta"-klänning! Vad fan... De kläder hon hade på sig var de hon hade valt på morgonen för en lång dags besök och representation nere i det konservativa Texas - hon bytte medvetet inte kläder på hela dagen efter mordet - jag skulle gissa på en formell cremevit blus eller liknande.

Det här är en av många detaljer där den hårda stiliseringen av filmen blir tydlig. Jag hade ingenstans någon verklig känsla av att den utspelar sig dagarna efter ett blodigt, brutalt attentat på presidenten, hennes man. Den som vill veta mer om hur det såg ut och vad den inre kretsen gjorde och sade under de här dagarna, hur de reagerade timme för timme, kan jag rekommendera William Manchesters gamla tegelsten En presidents död från 1967. Manchester gjorde massvis med intervjuer, inte minst med Jackie och personer i hennes närhet men också med Kennedys stab, plöjde mängder med nyhetsmaterial och teleprinterloggar osv, och hans bok är en guldgruva för Jackie-nördar även om den förstås inte ger hela sanningen (han själv verkar ha varit kluven till det enorma fokuset på just änkan under dagarna efter mordet, även om han beundrar hennes värdighet och uthållighet under den tiden).

Apropå "the first bullet", så: I intervjuer (t ex hos Manchester) sade hon senare att hon först inte uppfattade att det var ljudet av ett skott. En del andra i kortegen trodde att det var en knall från en snedtänd motor hos någon av de många mc-poliserna. Någonstans har jag sett ett ögonvittne, en kille i publiken på torget som fångade upp Jackies första hörbara reaktion: hon ropade "God, oh God, NO!!". De orden fångar verkligen chocken...

tyckte det bästa med filmen var just stiliseringen, det märks att den är gjord av en driven regissör, dessvärre måste man nog vara lite mer insatt i bakgrundshistorien för att kunna tillgodogöra sig den

vill man ha "realism" får man nog kolla på nån miniserie

Men filmen handlar ju inte om "vad som hände och hur folk reagerade" utan bara om hur Hon upplevde det hela, då och efteråt.

För det passar det bra med en mer tryckt stämning. Det torde ju vara just så hon upplevde det.
De andra, runtomkring, de hade ju helt andra anledningar att gapa och hojta, och springa i hälarna på varandra.
Men för henne var det nog ganska tryckande ... tystnad, hela dagen efteråt.


Dvs filmen är alltså Hennes upplevelse.
Inte en dokumentärfilmares kamerateam som fångar allt neutralt och objektivt.

Jo, det beror förstås på hur mycket stilisering och "kreativa överdrifter" man är beredd att köpa i en sådan här film som ändå bygger på historiska händelser. Det är en känslig punkt för många - jämför Atlantic Crossing som också tog ut svängarna och stiliserade hej vilt, eller helt enkelt uppfann nya händelser på ganska tunn historisk grund.

Natalie Portman är förvisso en bättre skådis än någon i den norska serien, men också AC kunde försvaras med att "vi berättar ju Märthas historia, från hennes perspektiv". När det handlar om stora historiska händelser på relativt nära håll är sådant här alltid känsligt för många.

Tja ... "Atlantic Crossing" verkade ju mer vara nån slags "saga" eller nåt.
En slags "tänk om" version om vad som hände.

Det är ju helt ok med sådana kreativa grepp, men det föll på att den ju aldrig presenterades som en sådan, en "saga" utan som en riktig historisk skildring.


Men jag tror nog att vissa kan bli lätt sura om en historisk skildrig skiljer sig från deras egna förhoppningar av hur det ska skildras.
Särskilt vanligt verkar det vara när ämnet är något som ligger just dem varmt om hjärtat.

Tänk tex om någon hade velat göra en film om Estonia-katastrofen, men bara velat skildra det som en "vanlig, traditionell katastroffilm" och nästan helt och hållet utelämnat alla de "konspirationsteorier" om attentat, bomber, hål i sidan och så, som många gärna vill se som det Allra viktigaste och mest centrala.


"Jackie" var alltså inte en film som skulle "rätta till" någonting angående JFK-mordet som konspirationsteori.
Det var bara en perspektivfilm - från hennes perspektiv då alltså.

Iaf är det så jag uppfattat det hela.


Men, även som JFk-konspiration så erbjöds det ju ändå åtminstone något.
Du minns kanske hur hon, Jackie, i filmen trotsigt förklarade att hon minsann inte tänkte byta om från de blodiga kläderna inför insvärjningsceremonin ombord på flygplanet.
Hon sa ju att - "Jag vill att de ska se vad de har gjort."


Det borde väl betyda något, tycker du inte?
För det fanns ju inte så många där, ombord på flygplanet, just då.
Så vadå - "de" och "de har gjort."
"De" kan ju då rimligtvis inte vara så många andra än några av de närvarande.
Dvs vicepresidenten och hans närmaste.

Menade hon då att hon tänkte sig att det var en slags "kupp" som vicepresidenten var inblandad i?

Precis. Jag minns att jag såg Sista Kontraktet på tv för rätt många år sedan; den hymlar inte med att det är en film om Palmemordet, och när den gjordes var det den första och enda biofilm som gjorts kring just detta mord. Förväntningarna på hur en sådan "första film" borde se ut var förstås ganska högt spända från många, och den halvtackiga thrillern infriade dem inte. Den anspelar tydligt på en hel rad "spår" och teorier men alla beskrivs på ett litet överbakat sätt och filmen väljer aldrig riktigt vilken väg den ska ta. När det dyker upp en figur som uppenbart ska vara Chrille P och som på telefon får frågan "would you like half a kilo of amphetamine?" (i utbyte för att gå med i mordplanen) blir det skrattretande.

Många scener i övrigt i Sista Kontraktet är typisk B-film eller "bowdlerized", dvs man visar upp saker på ett sätt som aldrig kunde ha hänt i verkligheten med professionella yrkesmördare, men som "gör en häftig scen på film" (exempel: mordförsöket när Palme och Schein kommer ut från tennishallen). Jag blev irriterad över detta och det har jag nog gemensamt med många andra venskar som såg filmen - men när jag diskuterade saken på IMDB med en kille från Kanada sade han ungefär "vadå, det är orealistiskt men det ser bättre ut så. Just an action movie!".

Min förväntan på den första spelfilmen om Palmemordet, dessutom en till stor del svensk film, var väl att den gärna fick vara fiktion *men* att skildringen av konspirationen, mordet och polisens spaningar borde vara lika realistisk i sin ton som i t ex Schakalen (en film/bok som ju ansluter till ett verkligt attentat mot en verklig president). Jag tror att det är väldigt naturligt att reagera så när det handlar om en känd och kontroversiell händelse i det egna landets nära historia, och hade filmen handlat om t ex ett mord på Pierre Trudeau hämtat från verkligheten hade den här kanadensiske killen nog reagerat på samma sätt: då är det inte "bara ännu en actionfilm".