Bebis sova i egen säng eller med föräldrarna? Hur gör ni?

Vår bebis sover i egen säng i sitt rum, och har gjort så från dag 1. Det har inget att göra med att vi inte vill samsova eller prioritera egen sömn, han sover gott efter en stunds vaggning i famn på kvällen och vaknar gör man ändå när så behövs för matning. Han är lugn, trygg och glad med det upplägget. Det kan ändra sig och då är det helt ok om han kräver mer närhet och vill sova med oss.

Det går inte att ni gör en kompromiss kring detta då? Att ni exempelvis har spjälsängen öppen mot sängen så bebisen sover "själv" men ändå med er. Tror till och med det finns special sängar för detta

Våra barn har sovit i vår säng de första två åren. Sen har de fått sova på egna rum.

Efter första barnet skaffade vi en riktigt bred säng... Tror mycket på tryggheten som barnen får av att sova mellan sina föräldrar.

Mitt förslag är att du slappnar av lite. När barnen är i bebis-stadiet så får man massor med tillfällen att låta barnet sova hos en när man lägger sig för att vila en stund. Det är alltså inte så att kontakten med barnet försvinner bara för att man låter bebisen sova i sin egen säng.

När det närmar sig föräldrarnas egen sovtid så bör man låta bebisen sova i sin egen säng...som man självklart har placerat i närheten av ens egen.

Alla föräldrar vet att det ibland inträffar att barnet skriker på natten utan att man vet varför. Det är självklart så att man ibland försöker lugna bebisen genom att lägga den bredvid sig själv. Ofta funkar det bra, bebisen somnar och man lägger tillbaka den i sin egen säng.

Mer komplicerat är det inte.

Vi har tvillingar så vi har testat alla knep för att få barn att sova. Med tvillingar är det dessutom så att skrek den ene så skrek även den andra...

Det låter ju som barnet inte är kommet än. Vänta i så fall och se vad som funkar för er och barnet. Det går inte att veta i förhand vad ungen behöver och alla varianter som innebär att både förälder och barn sover gott är bra.

Själv har jag haft en som sov gott i egen säng ganska tidigt och med har en jag fått halvligga i soffan hela natten med barnet i famnen för att det skulle bli något sovande alls.

Naturligtvis är alla barn olika så det som fungerar för någon behöver givetvis inte fungera för någon annan. No offence TS, men din sambos tankar får mina varningsklockor att ringa för fullt - låter inte som mamma-material direkt. Din inställning känns mycket sundare.

Trygghet och tillit - det är så man fostrar sunda, friska barn. Att vägra ett barn närhet av själviska anledningar är ett perfekt sätt att fucka upp psyket på barnet. Grundinställningen måste alltid vara det naturliga och människan har, precis som TS påpekar, alltid bott trångt. Hur ska man förklara för ett barn att mamma och pappa minsann får ligga och mysa medan barnet får ligga själv? Bara en sociopat kan få ihop den ekvationen.

Jag skulle snarare säga att det varierar från barn till barn, vissa vill sova hos sina föräldrar och andra i spjälsäng. Oavsett så slutar de flesta ungar sova hos sina föräldrar efter ett år eller två.

Vi gjorde så att sonen sov i spjälsäng bredvid vår säng. Detta för att åtminstone jag sover tungt och tenderar att vifta och ha mig i sömnen. Jag har också blivit viftade på så vi båda är en risk för att något går fel under natten om det ska samsovas. Dessutom var madrasserna sådana att sonen rullade för mycket mot mig och jag var rädd att han skulle kvävas.

Det gick bara att ha spjälsängen bredvid vår egen. Nära men ändå säkert avstånd. Sen vid ca 9 månaders ålder fick han eget rum eftersom han var för lättväckt. Huset vi bor i är gammalt och således knarrar golven och dörrar gnisslar etc så skulle man upp under natten så hade man en vaken unge stirrande på en två sekunder efter att man stigit upp ur sängen... Eget rum gick bra. Bättre sömn för oss alla.

Du skrev inte ålder på bebisen. Är den nyfödd ska den helst sova i egen spjälsäng nära er säng. O det är främst för att bebisar riskerar att dö ifall någon av er råkar lägga en arm, ben eller kropp över så den inte klarar av att andas. O sen får de inte sova för varmt. Även det har spårats till plötslig spädbarnsdöd

Enligt denna studie mår/utvecklas de flesta barn bäst av att samsova med förälder upp till 3 års ålder.


http://mama.nu/artiklar/forskare-dar...samsova-lange/

Vår snart 3 åring sover i vår säng och kommer förmodligen göra detta flera år framåt. Hon har möjlighet att sova i egen säng men det är inget hon vill. Vår 3 månaders sover i spjälsäng som är öppen och ligger kant mot vår säng precis som sin storasyster gjorde när hon var spädis. Säkrast så samtidigt som närheten ändå finns.

Båda ungarna läggs 19 och somnar oftast inom en timme så eventuella vuxenlekar sker i gästrummet under kvällen innan vi går och lägger oss med ungarna 22-00.

Tycker alltså inte vi försakar något alls med detta upplägg och 3 åringen har alltid varit tryggheten själv vilket främst visade sig när hon började på dagis vid 1 1/2. Vissa andra ungar skriker som grisar när föräldrarna lämnar men med vi har sluppit den biten. Det finns såklart mycket annat som påverkar men närheten och tryggheten på nätterna spelar nog en del roll.

...och ett tag var det absolut säkrast för barnet att sova på mage. Det är inte lätt att göra rätt.
Dock kan det mycket riktigt sluta illa att ha barnet sovande i sin egen säng om man sover tungt och rullar över barnet, lägger en arm eller ett ben över det eller liknande.


OnT: Med vår "sladdis" gjorde vi så att någon satt med honom i famnen tills han somnade (inte så smart, det tog lite tid att vänja honom av vid det sedan) och sedan sov han i spjälsäng bredvid vår säng. Han fortsatte sova i vårt rum tills han var mellan 2 och 3, mest av utrymmesskäl men också för att det funkade bra. Han sov rätt bra, vaknade han störde han bara mig eftersom Maken av någon anledning hade mycket att lätt för att stänge ute ljudet av ett skrikande barn...

Sedan fick han flytta till eget rum, men tassade ofta in till oss och kröp upp i vår säng om han ville "tanka" lite mys och trygghet. Helt okej för oss. Nu är han 12, och skulle väl hellre dö än sova med Mamsen och Pappsen.

Det går inte att ge ett hundraprocentigt säkert råd i dessa frågor, det som funkar för några funkar inte för andra. Det hänger på hur barnets behov ser ut och naturligtvis på hur ostört man själv som vuxen måste få ha det för att sova bra. Ni ska orka vara föräldrar 24/7, så nattsömnen är viktig!

Det kan som sagt vara en viss risk med att ha en baby sovande med två vuxna. Det finns i och för sig babyskydd man kan ha att lägga barnet i men jag skulle vara för nervös för att sova lugnt ändå. Barnet behöver trygghet, självklart, men denna trygghet behöver inte innebära ständig kroppskontakt. Den kan också betyda att barnet sover i en säng nära föräldrarnas, så att det hör er och så att ni hör om det vaknar och behöver er. Och den kan bestå i snabbt svar när barnet visar att det behöver er av någon anledning, detta blir naturligtvis mycket lättare om ni sover nära det.

Men hur just ni ska göra kan ingen annan berätta, vi kan bara dela med av oss hur vi själva gjorde, hur det fungerade för oss och förhoppningsvis plockar ni upp idéer från våra berättelser!

Lycka till, och njut av ert lilla underverk!