Bebis sova i egen säng eller med föräldrarna? Hur gör ni?

Jag och min flickvän bråkar ganska mycket om hur bebisen ska sova. Hon anser att bebisen ska sova i egen säng och att det är jätte svårt när den blir äldre att kunna sova själv om man inte vänjer den tidigt. Jag anser att bebisen behöver trygg- och närhet från föräldrarna. Att vänja dem att sova i egen säng när dem börjat få in mer rutiner i sin vardag och börja förstå mer inte är någon fara. Det känns onaturligt att låta bebisen ligga själv, tänker man långt tillbaka lär detta inte skett att man la bebisen långt ifrån i annat rum utan där så familjer tillsammans.

Detta lär de fattiga gjort som delade rum, som t ex far/mor föräldrar och de har ju inga problem att sova själv. Gjorde själv så, jag och min bror kunde sova i samma rum ibland och kolla på film, ibland sov jag själv, ibland sov jag och brodern i samma rum som farsan och kolla på film. Hos mor sov jag och bror oftast tillsammans. Idag har jag inga problem att sova själv, hade inga problem att sova borta på den tiden heller. Vad anser ni? Detta skapar mycket bråk och stress, mycket för att hon ska planera allt i förtid och om hon kunde ta ur pinnen i arslet och slappna av..

Konstiga argument från din flickvän, klart bäbisen kan sova i er säng utan att det blir några komplikationer i framtiden.

Anser att man kommer längst med kärlek och värme.

Minns själv att jag sov tillsammans med mina föräldrar som liten snorunge och det var inga som helst problem att byta till eget rum sen. Välj kärlek.

Behöver bebisen tanka närhet på natten så låt den göra det ..... En trygg unge kommer enkelt att kunna sova i eget rum när det blir så dags .... Enda faran är att bebisen kan få svårt o andas om den ligger för nära ellerblir insnärjd i sängkläder .... För att undvika det finns särskilda baby- nest att köpa till sängen ....

Mitt barn ska sova i sitt eget rum från dag 1, hela dagarna ska jag ge barnet kärlek och trygghet men på kvällen är det eget rum som gäller. Man lämnar ju inte barnet ensamt förrän barnet somnat och när han/hon vaknar och gråter så tar det några sekunder att vara framme.

Livet är otryggt, orättvist och obehagligt och det är bra för barnets välbefinnande att så tidigt som möjligt förstå att livet inte bara är föräldrarnas varma och trygga famn.

Det där resonemanget går ju emot allt vad de flesta barn och utveckligspsykologer talar om vad det gäller anknytning. Jag tycker dock att man får göra som man vill.
Jag resonerar så här gällande mina barn. Jag ger dem det de behöver i den mån jag kan. Behöver/vill mina barn sova hos hos får de ju självklart göra det. Ett barns trygghet odlar man genom att överösa den med trygghet de tidiga åren. Ett barn blir inte mer tryggt för det lär sig livet den hårda vägen, tvärtom skulle jag säga.

Det är lite Anna Wahlgren över det hela tycker jag.

Att däremot ha barnen i sängen för sin egen skull är fel. Barn ska aldrig känna att jag finns till för mamma och pappas skull utan för mig själv.

Min kusins unge är nu runt två år. Första året låg hon i en spjälsäng som stod nära morsan. Hon sov mest i sin spjälsäng och ibland hos föräldrarna. Nu har hon eget rum och det verkar gå bra. Ligger till och med kvar på morgonen klarvaken i sin egen säng tills någon kommer in för att väcka henne.

Våra barn sov i sängen då de togs upp av deras mor på natten för att få mat. Sedan somnade hon om.
Så detta var aldrig ett alternativ för mig.
Problemet var att hon inte låg still i sömnen o vaknade vid fler tillfällen av att hon höll på att rulla över barnen.

Ser inte varför det inte skulle vara tryggt bara för att barnet sover i eget rum, som förälder kan man ju ge all trygghet på dagarna.

Sedan så är det viktigt att även hålla förhållandet till sin partner fräscht. Många gör misstaget att bli alltför mycket föräldrar och alltför mindre partner och inget kan framkalla så mycket trygghet för barnet än föräldrar som är mycket sammansvetsade.

Sen gör alla som de vill förstås, men jag tror på min egen teori lite för mycket.

Blir jävligt rörigt när vissa snackar barn och andra bebisar. Bebisar tycker jag ska sova i egen säng, gärna bredvid i samma rum som föräldrarna om något händer.

När bebisen sedan är 2-3 år så kan han/hon väl sova med er, men anser inte att just en ny bebis ska sova i en säng med 2 föräldrar. Mycket kan gå fel.

Våra ungar sov i vår säng när de var bebisar, det var inga problem att vänja dem av med det. De ville faktiskt själva ha egna rum sen.