Latinet i Augustinus Confessiones

Jag vet inte om det gäller också svenskan, men i latinet förutsätts ibland olika saker i en rad utan att de uttryckligen skrivs ut (i alla fall hos Augustinus). I något tidigare inlägg skrev jag om hur subjektet ofta förutsätts. Nu stötte jag på en rad där ackusativobjektet förutsätts ett antal gånger, efter att ha nämnts en enda gång. Augustinus mässar fram: "Ac per hoc qui Domino suo monenti oboedierant, ubi et quo modo thesaurizare deberent, nec ipsas terrenas divitias barbaris incursantibus amiserunt./Och genom detta samlade de som hörsammat sin Herre när han förmanade dem sina ägodelar, och de förlorade inte själva de världsliga rikedomarna till de anfallande barbarerna". Thesasurizare (att samla ihop sina ägodelar, skatter – en grecism för övrigt) står utan utskrivet objekt här (det har nämnts i en tidigare rad i samband med samma verb), och jag förstår terrenas divitias som ett nytt objekt som tas av amiserunt (men inte av infinitiven). Ganska märkligt, tycker jag, med rader med verb utan uttryckta objekt, men verben är begripliga ifall man har koll på raderna ovan.

Här har vi det igen, en infinitiv utan uttryckt ackusativobjekt: "Et hi forte habere cupiebant nec sancta voluntate pauperes erant;/Och även dessa önskade kanske att äga [rikedomar], ty de var inte fattiga utifrån en helig vilja".

De mödosamma svårigheter latinet ofta skänker mig kan ju bemötas på två sätt: antingen kan man, vilket jag ofta känner, helt enkelt förfalla till uppgivenhet över att berget är så svårt att bestiga och ständigt vara på gränsen till att ge upp. Eller så kan man, vilket jag också känner när jag försöker se dessa svårigheter i klarare ljus, känna hur underbart det är att man, trots alla svårigheter man har över att tränga in i texten och språket, överhuvudtaget har möjlighet att följa en författare som skrev för en ungefär 1600 år sedan – hur halvdant man än förstår denne författare. Själva grejen att man kan övervinna 1600 år och träda in i en romersk kristen latinsk författares huvud är rätt otrolig.

Tänkte att jag äntligen skulle införskaffa en Vulgata. Men jag är osäker på ifall jag ska skaffa ursprungstexten, den som Hieronymus allena ansvarade för, eller ifall det är Nova Vulgata som pengarna borde läggas på. Den senare är alltså en redigerad utgåva av Hieronymus översättning, som "is not a critical edition of the historical Vulgate, but a revision of the text intended to accord with modern critical Hebrew and Greek texts and produce a style closer to Classical Latin. Consequently, it introduces many readings that are not supported in any ancient Vulgate manuscript; but which provide a more accurate translation from the original languages texts into Latin" (engelska wikipedia).

Vitsen med att lägga pengarna på Nova Vulgatan är ju att det är den som är katolska kyrkans officiella Bibel i dag, den från vilken dagens (katolska) liturgi utgår från och prästen predikar med avstamp i. Min tanke är nämligen att börja följa kyrkoårets dagliga evangelieläsning, att liksom tillsammans med hela den världsvida kyrkan följa hennes takt och läsa texten tillsammans med henne.

Men samtidigt vill jag väldigt gärna också läsa den text som kyrkan i alla tider läst och utlagt, med dess exakta ordalydelse – nämligen Hieronymus obearbetade översättning. Det är mäktigt att inför ögonen ha exakt samma text som en Augustinus, Gregorius den store eller den helige Thomas hade framför säg och låta tungan och läpparna forma samma ljud, låta blicken vandra över samma ord... Traditionen, denna tvåtusenåriga gemensamma läsning och förståelse som Kyrkan är arvtagare till och vars levande subjekt hon ännu är, har utgått från denna text. Blott detta gör det värt att ha den obearbetade texten hemma.

Jag kan inte bestämma mig...

Det senaste har jag roat mig med att försöka få in ett kyrkolatinskt uttal (dvs en slags italienisering av latinet) när jag läser och uttalar latinsk text, liksom i uppbrott mot det klassiska uttal som jag fått lära mig på universitetet. Kyrkolatinet såsom det tar sig uttryck i liturgin är så hisnande vackert alltså.

https://www.youtube.com/watch?v=nj8MD98M3dk

Sådana här böcker borde det skrivas fler av. T ex om de civitate Dei. Men nedanlänkade bok kommer nog väl till pass när jag får för mig att ge mig på Gregorius den stores Moralia in Hiob (hans sex volymer stora kommentar till Jobs bok), vilket nog inte ligger alltför långt i framtiden. Guds stad är lite för meckig för mig, tror att Gregorius Magnus är enklare...

https://www.amazon.com/Latin-Vocabul...he+great+latin

Till följd av att denna vår varit den kanske mest krävande terminen under mina år på universitetet har jag inte haft någon tid eller ork att sitta med latinet sedan i januari, då b-kursen för min del avslutades. Jag har dock känt en osläcklig längtan efter att sitta med detta språk som i någon mening för de kristna länge fungerade som ett återställande av den språkliga enhet som mytologiskt tänks ha förelegat innan det ursprungliga språkets splittring till de olika skärvor som nu är våra enskilda språk.

Tolkien bedriver ett lockande resonemang i ett av sina brev där han menar på att en människas modersmål inte nödvändigtvis måste vara det som hon har till första språk, utan att det kan finnas andra språk som är i större samklang med hennes själ. Jag hittar inte brevet nu, men jag har för mig att han till exempel säger att han ser en särskild variant av medelengelska som sitt "modersmål" trots att han lärde sig det i vuxen ålder. En fin tanke, tycker jag, och lite uppblåst skulle jag vilja säga att latinet talar till mig på det sättet. Det är någonting med hur latinet låter och ser ut, själva språkestetiken, som får mig upprymd nästan oavsett vilket innehåll det är som förmedlas. Visst är det svårt att slita ett språk från den livsvärld, historia eller litteratur som det är bärare av, men i den mån det är möjligt att göra det är latinet inte bara det för mig vackraste, utan också det språk som till stämning jag främst ser mig själv i.

Men såklart är i synnerhet kyrkolatinet det som talar mest till mig. Kyrkolatinet blir ett med den stillsamt andäktiga och ruvande begrundan inför det stora mysterium som dess utövare försöker att fånga i ord och meningar. "Magnus es, Domine, et laudabilis valde/Stor är du, Herre, och mycket lovprisansvärd" som Augustinus inleder sina Confessiones med – orden bär med sig den tystnad som föregripit dem, som åtföljer mellanrummen och som tar vid efter ordens tillkortakommande. När jag tänker på dessa rader ser jag inför mig Augustinus för runt 1630 år sedan stå ute i den svarta natten i ett öppet landskap med blicken fäst mot stjärnhimmelen och hur han i ord försöker att inleda ett samtal med sin Skapare. Han liksom trevar sig fram, stammar ut ett ord, tystnar, bävar inför universums gåtfullhet, försöker igen och säger tydligt med förnyat mod: "Magnus es, Domine, et laudabilis valde/Stor är du, Herre, och mycket lovprisansvärd". Ett fantastiskt ögonblick i människans historia, med föregångare hos Abraham, Job osv ända in i vår egen tid.

Eftersom läsåret nu går mot sitt slut och jag nästan är färdig med det mesta tänkte jag ta upp min tidigare morgonmeditation och ägna de följande morgontimmarna åt en latinsk text. Nu blir det Livius och hans Ab Urbe Condita, som jag ägnat den hittillsvarande förmiddagen åt. To be continued.

Ja Livius är ju minst sagt rätt meckig. Skulle behöva sitta med en grammatisk kommentar vid sidan av, typ Bristol Classical Press' utgåvor. Jag tycker ofta att han utelämnar subjektet, eller underförstår det, och får slita mig i håret för att uppfatta, "vem fan är det som talar nu då?".

Har inte läst Bekännelser mer än några kapitel här och där, men delar gärna med mig av en spännande iakttagelse av den store brittiske antik-kultur-vetaren, översättaren och antikpopularisatorn Michael Grant (en mycket läsvärd och produktiv herre) om Augustinus' approach och hans inflytande på senare diktare: "Proust is like him in his effort to describe and analyze, one by one, each successive mood and moment". Proust går givetvis längre, fattas bara annat, men Grant har rätt i att själva denna introspektiva, närgående ambition på prosa har ett av sina första stora pionjärverk i just Confessiones.