Fram tills för bara lite mindre än ett år sedan har jag alltid varit en som inte trott på det här med nationer... Att styrkan i ett land inte ligger i själva nationen och kulturen, utan snarare i människornas samspel med varandra. Och att alla typer av människor passar ihop.
Som 12 åring började jag läsa Marx, och annan kommunistlitteratur, jag gick i tidiga tonår med i SSU och kom högt upp i distriktsstyrelser, tills droger svalde upp mig och jag vart bortförd på behandling.
När jag kom ut från behandling som 16 åring, började jag hänga i allt mer autonoma vänsterkretsar och i säkert två år, tills min 18e födelsedag kallade jag mig för antifascist. For the record hade jag samtidigt faktiskt ett genuint intresse för politik mer än att slåss, och leva lite rövare.
Idag skäms jag något oerhört över "mitt gamla jag", alla de gamla bekanta som fortfarande går runt och skriker refugees welcome vägrar ens titta mot mig om vi går förbi varandra för att nu är jag i kretsarna klassad som en nazist, jag tror det är det enda skällsordet mina gamla bekanta känner till.
Anledningen till min uppväckelse, var min äldre bror som började predika för mig när vi jobba tillsammans, då var jag 17 och sen har det gått sakta men säkert och idag kallar jag mig utan tvivel för nationalist och anser att ett land, en nation, måste ha sin kultur, och den måste ha en befolkning som vet vad sin kultur är, och det måste ha en befolkning som känner kärlek och stolthet för sin nation. Ja, nationalism. Det Sverige vi ser idag i total kollaps är följden av ett så jävla passivt folk utan något som helst jävlar anamma i sig, och kulturbeblandningar, och alltför många som är precis vad jag var. Godtrogna jävla idioter utan någon som helst vuxenansvar. Så fort jag mognat, och börjat jobba, så började jag allt mer se världen för vad den var, och just också för att jag själv läser och undersöker mycket.
Jag är bara nyfiken. Vad anser ni riktiga nationalister om en sån som mig? Nu menar jag ni som är organiserade nationalister, och som faktiskt gör saker för vårat land. Och hur väcker vi de stackarna som fortfarande går och sover och skyller allt på vita män, finns det någon räddning?
Som 12 åring började jag läsa Marx, och annan kommunistlitteratur, jag gick i tidiga tonår med i SSU och kom högt upp i distriktsstyrelser, tills droger svalde upp mig och jag vart bortförd på behandling.
När jag kom ut från behandling som 16 åring, började jag hänga i allt mer autonoma vänsterkretsar och i säkert två år, tills min 18e födelsedag kallade jag mig för antifascist. For the record hade jag samtidigt faktiskt ett genuint intresse för politik mer än att slåss, och leva lite rövare.
Idag skäms jag något oerhört över "mitt gamla jag", alla de gamla bekanta som fortfarande går runt och skriker refugees welcome vägrar ens titta mot mig om vi går förbi varandra för att nu är jag i kretsarna klassad som en nazist, jag tror det är det enda skällsordet mina gamla bekanta känner till.
Anledningen till min uppväckelse, var min äldre bror som började predika för mig när vi jobba tillsammans, då var jag 17 och sen har det gått sakta men säkert och idag kallar jag mig utan tvivel för nationalist och anser att ett land, en nation, måste ha sin kultur, och den måste ha en befolkning som vet vad sin kultur är, och det måste ha en befolkning som känner kärlek och stolthet för sin nation. Ja, nationalism. Det Sverige vi ser idag i total kollaps är följden av ett så jävla passivt folk utan något som helst jävlar anamma i sig, och kulturbeblandningar, och alltför många som är precis vad jag var. Godtrogna jävla idioter utan någon som helst vuxenansvar. Så fort jag mognat, och börjat jobba, så började jag allt mer se världen för vad den var, och just också för att jag själv läser och undersöker mycket.
Jag är bara nyfiken. Vad anser ni riktiga nationalister om en sån som mig? Nu menar jag ni som är organiserade nationalister, och som faktiskt gör saker för vårat land. Och hur väcker vi de stackarna som fortfarande går och sover och skyller allt på vita män, finns det någon räddning?