Stridsvagn 122, världens bästa skyddade stridsvagn, propaganda?

Kan inget annat än att hålla med, jag har också sett Kellys Hjältar.

Nu har ju stridsvagnars översyn av omgivningen och reaktionsförmåga förbättrats avsevärt sedan dess. Likaså är skyddet mycket bättre, vilket kräver mer av stridsdelen. Att köra en sådan där pryl, även om den är en modern variant, mot en stridsvagn, är dumt. Dessutom är det en stor skillnad på en "riktigt" tillverkad bomb med larvfötter, och en pimpad liten leksak som en hoverboard. Som vapen mot stridsvagnar är hela konceptet inget att ha, hur som helst.

Det gällde Leo 1 och AMX 30. Anledningen var att man på 50 talet trodde att RSV gjort det meningslöst med tjockt stål, RSV skulle slå ut 250 mm likväl som 50 mm pansarplåt. Dock skulle tjockare plåt göra vagnen både tyngre och dyrare utan speciellt mycket bättre skydd mot RSV.

Men som alltid kom ett motdrag och skydd mot RSV via aktivt pansar och kompositpansar dök upp, men då var redan den tunnhudade Leo 1 I produktion och på förband.

Israelerna var dock uppenbarligen av helt avvikande uppfattning 1973,
då man bl.a. särskilt begärde att USA skulle flyga in deras nyaste APDS-projektiler,
och inte deras näst nyaste model (som man redan hade i tjänst i Israel).

L7:an hade med dåvarande APDS ett pansargenom slag på c.a 30cm RHAe på kort håll,
som sedan minskade ner mot 25cm RHAe på längre stridsavstånd.
T-55 och T-62 hade ett frontalt skydd på 20-25cm RHAe rakt frontalt
och på tornet då bara om man träffade exakt i mitten av tornet.

Om man t.ex. träffade högt i tornet, så kunde anslagsvinkeln snabbt bli för flack,
med rikoschett som följd.
Detsamma gällde även om man träffade chassifronten från (riktningen) klockan 11 eller klockan 1.

Om man träffade fel i sida i tornet, så kunde tjockleken på det pansar
som man behövde slå igenom, snabbt sticka iväg över 30cm RHAe.

T-10 mötte man aldrig i strid, men däremot IS-3M, som Israelerna mötte 1967
och dessa vagnar hade man stora problem med att slå ut med de 9cm-pjäser som man hade.
1973 så verkar kvarvarande IS-3M dock inte ha sett några nämnvärda strider.


För att komplettera så var det ungefär som följer:

När Västtyskland konstruerade Leopard 1 så var de av avsikten att det skulle kosta för mycket
i rörlighet och/eller eldkraft och/eller tillförlitlighet och tillgänglighet
för att få fram en vagn med hög skyddsnivå.
Särskilt som tyskarna med erfarenhet från andra världskriget ville ha pansarförband
som kunde uppträda mycket rörligt (d.v.s. en modern Sherman i.s.f. en modern Panther)
och skulle kunna vara uthålliga med avsikt på mekanisk tillgänglighet.
(tyska stridsvagnsbesättningar skulle strida och inte byta skurna slutväxlar).
Därtill så hade man ett egenintresse av att kunna ta upp striden så nära gränsen som möjligt
och få stopp på fienden där m.h.a. rörlig försvarsstrid och mindre motanfall.*
Därför så prioriterade man i första hand rörlighet, tillförlitlighet och enkelt underhåll
och i andra hand eldkraft.
Skyddet koncentrerade man till tornfronten,
så att man skulle få ett i.a.f. acceptabelt skydd i eldställning.

När man skulle ta fram Leopard 2 så hade dock skyddstekniken (kompositpansar)
kommit så långt att man skulle kunna tillverka en vagn med ännu större eldkraft
(12cm i.s.f. 10,5cm) och mycket högre skyddsnivå
(fullgod skyddsnivå i tornfront och övre chassifront, även mot nya pjäser och ny ammunition)
om man bara var beredd att gå upp från 40-tons till 50-tonsklassen.

Samtidigt så innebar bättre teknik i drivlinorna att man kunde gå upp i viktklass,
utan att offra rörlighet eller tillförlitlighet.

Således så blev Leopard 2 en vagn där man hade jämn balans mellan eldkraft, rörlighet och skydd.


(*) Britterna ville däremot fördröja fienden på ett metodiskt sätt,
(om några miljoner västtyskar därmed hamnade på fel sida fronten
och om halva norra Västtyskland blev ett slagfält gjorde inte så mycket)
samtidigt som deras erfarenhet från andra världskriget
var att skydd var viktigare än hastighet
(Den sävliga Centurion togs trots allt fram som en "Cruiser",
d.v.s. en vagn för snabba anfall på djupet)
och att man absolut inte ville ha en vagn med för lite eldkraft
(p.g.a. deras erfarenhet av att ha underbestyckade vagnar under huvuddelen av vkII).
Således Chieftain, som hade bra skydd, mycket god eldkraft, hygglig rörlighet,
men bristfällig tillförlitlighet.

Jänkarna var likt tyskarna intresserade av manöverstrid,
men till skillnad från västtyskarna och likt britterna, så brydde man sig inte särskilt mycket
om på vilken sida av fronten som västtyska civila hamnade
och om man även skulle behöva sätta in sina taktiska kärnvapen mot mål i Västtyskland.
Det man fokuserade på var att vinna kriget och för detta så ville man manövrera på högre nivå.
Man ville släpa in fienden på djupet och sedan genomföra motanfall
för att skära av honom armévis.
Således M60, med eldkraft som en Leopard 1, men med lite bättre skydd och lite sämre rörlighet.
Från början så skulle dock M60 ha haft 12cm-kanon och kompositpansar.

Idag har man ungefär ett års skarp erfarenhet av Stridsvagn 122 i strid. De erfarenheter som är kända är:

- Av de 10 vagnar som skänkts till Ukraina så har 3 slagits ut helt under ett års krig.
- Vagnarna används idag som primär ukrainsk styrka i Kursk och har alltså varit i intensiv strid under lång tid vilket innebär att förlustsiffrorna är låga i förhållande till hur mycket de använts.
- De uppgraderade Stridsvagn 122 som Ukraina fått har högre överlevnad än de tyska Leopard 2A6 som de också fått. Man märker att skillnaden i bepansring samt att den modernare taktiska stödsystemen i Stridvagn 122 gör stor skillnad.
- Ukraina verkar också ha fått till fungerande datalänkar från centrala stridsystem och drönare till Stridsvagn 122 vilket ger en helt annan situationsuppfattning på slagfältet jämfört med M1 Abrams och Leopard 2A6 som har äldre länksystem.

- Ukraina testar liksom ryssland olika typer av kamouflage men även burar som skall ge bättre skydd mot drönare och även artilleri. Extremfallet är väl de ryska rullande husen dvs ett kamouflage som på avstånd ser ut som en liten stuga.

Putleristerna försöker allt de kan, men lyckas inte förstöra 122-orna.

Russia Has Probably Hit All 10 Of Ukraine’s Ex-Swedish Strv 122s. But The Up-Armored Tanks Keep Fighting
https://www.forbes.com/sites/davidax...keep-fighting/

Sweden donated 10 of its best Strv 122 tanks to Ukraine. In two years of hard fighting, Russian forces have scored no fewer than 14 hits on the 63-ton, four-person tanks—possibly meaning all 10 of the tanks have been damaged, some more than once.

Incredibly, most of the tanks—up-armored Swedish variants of the German-made Leopard 2A5—are still operational, according to one detailed accounting. The tanks’ durability is testimony to German and Swedish engineering and the courage and ingenuity of Ukrainian engineers who must tow damaged tanks off the battlefield for repairs.

Man har också lagat vagnarna och vid reparation så prioriteras 122orna så andra vagnar har fått donera delar mm. Grejen är framförallt att ammunitionsförråden inte brinner upp så att vagnen behöver totalrenoverasmed nytt torn vid en träff såsom ryska vagnar..