Jag har en fråga kopplat till en problematik som jag uppfattar existera i Sverige. Ta denna berättelse som exempel:
Att en svensk person som är född i Sverige (har hela sin släkt som är svensk, dvs. far, mor, bror, syster, farfar, farmor, mormor, morfar, osv., osv.). Så åker den svenska personen till andra länder utanför Sverige, främst pga av jobb. Han eller hon bor 5 år i Asien - 2 år i Syd Korea och 2 år i Vietnam samt 1 år i Indien. Han eller hon bor också i Mellan Östern - 2 år i Dubai och 1 år i Ramallah. Dessutom bor personen i Syd Afrika under 2 år, Liberia under 1 år samt Kongo under 1 år. Tillsist bor personen även i USA under 1 år, Italien under 1 år, Turkiet under 2 år och Brasilen under 1 år. Det blir sammanlagt 17 år. Dvs. 17 år utanför Sverige, i kulturella miljöer som är totalt motsatta Sverige. Den svenska personen lär sig saker under tiden han eller hon är utanför Sverige. Träffar fantastiska människor och upplever fantastiska kulturer. Men personen lär sig även att konflikter är vanligt förekommande på dessa platser och lär sig att människan kanske inte alltid är så god som det tidigare hade påvisats för personen i det fredliga landet Sverige.
Då de 17 åren har gått börjar personen känna en stark hemlängtan och vill flytta hem till Sverige. Det skulle bli närmare till släkt och allt är inte lika ålderdomsanpassat utomlands så som det är i Sverige. Under de 17 åren har han eller hon också gift sig med en person från Brasilien och den personen följer därför med personen till Sverige för att leva där. När personen kommer tillbaka får han eller hon en chock. Sverige har förändrats. Ödmjukhet har förbytts med att armbåga sig fram och visa att man är bäst. Det spelar ingen roll om man är bäst så länge man säger att man är bäst, så räcker det. Segregerade samhällen har vuxit fram och personens gamla skola där han eller hon tidigare lärde sig kamratskap och allas lika värde är nu som förbytt med en mix av alla möjliga nationaliteter men främst muslimska tjejer och killar som separerade ägnar sig åt allehanda aktiviteter. Den medföljande brasilianska personen ställer frågan till han eller hon varför hans eller hennes land prioriterar så extremt en muslimsk folkgrupp men han eller hon är helt oförmögen att svara på detta. Den brasilianska personen hade önskat att se svensk kultur men känner sig något besviken då svenska torg är fyllda med personer från mellan östern som säljer frukt och grönt, restauranger som har fokus på 'mellan östern pizza' eller t o m moskéer som ger en något kontrastrik inramning till klassiska svenska kyrkor. Inte blir det bättre när personen ser framförallt svenska kvinnor och flickor som har adopterat en mycket mer utmanande klädstil än tidigare vars syfte är att kunna visa frihet och självförverkligande. Med den friheten kommer Sveriges gränser att öppnas upp ännu mer och inflödet av migranter kommer enbart att fyllas på tänker personen. Dessutom är de svenska tjejerna både utmanande och vackra och det kommer knappast bidra till en minskning av antalet immigrerande män som väljer Sverige som förstahandsalternativ. Han eller hon drar slutsatsen, trots att personen levt nästan halva sitt liv utanför Sveriges gränser, att den nya 'internationella-muslimska' stilen, som Sverige har anammat, i praktiken inte är gångbar på sikt. Oroande rapporter läser t o m personen om att Sverige och dess ursprungsinvånare kommer potentiellt inom en snar framtid att vara i minoritet om samma toleranta stil fortsätter. (http://www.telegraph.co.uk/news/worl...-migrants.html , http://ww.rrojasdatabank.info/HDRP_2010_40.pdf , https://www.gatestoneinstitute.org/6697/sweden-collapse)
En dag vandrar han eller hon på stan i Sverige tillsammans med sin partner från Brasilien. Av en slump går en partipolitisk svensk kvinna från FI förbi och önskar ställa en fråga. Ja visst, det går bra svarar han eller hon tillsammans med sin brasilianska partner. Frågan den svenska kvinnan ställer lyder: - Hur ser ni på det toleranta och öppna svenska samhället? Han eller hon tänker en stund för sig själv, och svarar - Jag måste tyvärr säga att jag är besviken. Den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI replikerar: - Va, det var oväntat. I och med att din partner såg utländsk ut tog jag förstås för givet att du hade en mer öppen och tolerant syn. Är det inte det som vi ska sträva efter? Han eller hon tänker länge och svarar: När jag lyssnar på dig får jag uppfattningen att du ser mig som nästintill rasistisk. Jag har spenderat de senaste 17 åren utomlands, sett platser som du aldrig hört talas om, bott på vilt skilda orter, träffat människor som är både fantastiska liksom själviska. Hans eller hennes brasilianska partner tillägger att hon hela sitt liv har bott i Brasilien. Den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI avbryter abrupt och säger: Tråkigt att stöta på rasister på stan. Han eller hon frågar, vad den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI har för internationell erfarenhet? Den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI svarar: Jag har rest till Danmark 1 gång på kurs. Den var kul, den varade i 1 vecka. /Slut.
Frågan blir här vem är mest förmögen att sätta saker i perspektiv? Någon som har spenderat 17 år i olika länder (har dessutom en brasiliansk partner) eller någon som har spenderat 1 kursvecka i Danmark? Frågan blir också om de svenska kvinnor som vill öppna upp Sveriges gränser vet vad de faktiskt talar om? Har de tillräcklig internationell förankring och därmed har verklig sakkunskap? Till vilken utsträckning prioriterar de Pathos framför Logos? Har vi övriga svenska invånare råd att de svenska kvinnorna felprioriterar baserat på bristande sakkunskap?
Att en svensk person som är född i Sverige (har hela sin släkt som är svensk, dvs. far, mor, bror, syster, farfar, farmor, mormor, morfar, osv., osv.). Så åker den svenska personen till andra länder utanför Sverige, främst pga av jobb. Han eller hon bor 5 år i Asien - 2 år i Syd Korea och 2 år i Vietnam samt 1 år i Indien. Han eller hon bor också i Mellan Östern - 2 år i Dubai och 1 år i Ramallah. Dessutom bor personen i Syd Afrika under 2 år, Liberia under 1 år samt Kongo under 1 år. Tillsist bor personen även i USA under 1 år, Italien under 1 år, Turkiet under 2 år och Brasilen under 1 år. Det blir sammanlagt 17 år. Dvs. 17 år utanför Sverige, i kulturella miljöer som är totalt motsatta Sverige. Den svenska personen lär sig saker under tiden han eller hon är utanför Sverige. Träffar fantastiska människor och upplever fantastiska kulturer. Men personen lär sig även att konflikter är vanligt förekommande på dessa platser och lär sig att människan kanske inte alltid är så god som det tidigare hade påvisats för personen i det fredliga landet Sverige.
Då de 17 åren har gått börjar personen känna en stark hemlängtan och vill flytta hem till Sverige. Det skulle bli närmare till släkt och allt är inte lika ålderdomsanpassat utomlands så som det är i Sverige. Under de 17 åren har han eller hon också gift sig med en person från Brasilien och den personen följer därför med personen till Sverige för att leva där. När personen kommer tillbaka får han eller hon en chock. Sverige har förändrats. Ödmjukhet har förbytts med att armbåga sig fram och visa att man är bäst. Det spelar ingen roll om man är bäst så länge man säger att man är bäst, så räcker det. Segregerade samhällen har vuxit fram och personens gamla skola där han eller hon tidigare lärde sig kamratskap och allas lika värde är nu som förbytt med en mix av alla möjliga nationaliteter men främst muslimska tjejer och killar som separerade ägnar sig åt allehanda aktiviteter. Den medföljande brasilianska personen ställer frågan till han eller hon varför hans eller hennes land prioriterar så extremt en muslimsk folkgrupp men han eller hon är helt oförmögen att svara på detta. Den brasilianska personen hade önskat att se svensk kultur men känner sig något besviken då svenska torg är fyllda med personer från mellan östern som säljer frukt och grönt, restauranger som har fokus på 'mellan östern pizza' eller t o m moskéer som ger en något kontrastrik inramning till klassiska svenska kyrkor. Inte blir det bättre när personen ser framförallt svenska kvinnor och flickor som har adopterat en mycket mer utmanande klädstil än tidigare vars syfte är att kunna visa frihet och självförverkligande. Med den friheten kommer Sveriges gränser att öppnas upp ännu mer och inflödet av migranter kommer enbart att fyllas på tänker personen. Dessutom är de svenska tjejerna både utmanande och vackra och det kommer knappast bidra till en minskning av antalet immigrerande män som väljer Sverige som förstahandsalternativ. Han eller hon drar slutsatsen, trots att personen levt nästan halva sitt liv utanför Sveriges gränser, att den nya 'internationella-muslimska' stilen, som Sverige har anammat, i praktiken inte är gångbar på sikt. Oroande rapporter läser t o m personen om att Sverige och dess ursprungsinvånare kommer potentiellt inom en snar framtid att vara i minoritet om samma toleranta stil fortsätter. (http://www.telegraph.co.uk/news/worl...-migrants.html , http://ww.rrojasdatabank.info/HDRP_2010_40.pdf , https://www.gatestoneinstitute.org/6697/sweden-collapse)
En dag vandrar han eller hon på stan i Sverige tillsammans med sin partner från Brasilien. Av en slump går en partipolitisk svensk kvinna från FI förbi och önskar ställa en fråga. Ja visst, det går bra svarar han eller hon tillsammans med sin brasilianska partner. Frågan den svenska kvinnan ställer lyder: - Hur ser ni på det toleranta och öppna svenska samhället? Han eller hon tänker en stund för sig själv, och svarar - Jag måste tyvärr säga att jag är besviken. Den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI replikerar: - Va, det var oväntat. I och med att din partner såg utländsk ut tog jag förstås för givet att du hade en mer öppen och tolerant syn. Är det inte det som vi ska sträva efter? Han eller hon tänker länge och svarar: När jag lyssnar på dig får jag uppfattningen att du ser mig som nästintill rasistisk. Jag har spenderat de senaste 17 åren utomlands, sett platser som du aldrig hört talas om, bott på vilt skilda orter, träffat människor som är både fantastiska liksom själviska. Hans eller hennes brasilianska partner tillägger att hon hela sitt liv har bott i Brasilien. Den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI avbryter abrupt och säger: Tråkigt att stöta på rasister på stan. Han eller hon frågar, vad den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI har för internationell erfarenhet? Den politiskt sakkunniga svenska kvinnan från FI svarar: Jag har rest till Danmark 1 gång på kurs. Den var kul, den varade i 1 vecka. /Slut.
Frågan blir här vem är mest förmögen att sätta saker i perspektiv? Någon som har spenderat 17 år i olika länder (har dessutom en brasiliansk partner) eller någon som har spenderat 1 kursvecka i Danmark? Frågan blir också om de svenska kvinnor som vill öppna upp Sveriges gränser vet vad de faktiskt talar om? Har de tillräcklig internationell förankring och därmed har verklig sakkunskap? Till vilken utsträckning prioriterar de Pathos framför Logos? Har vi övriga svenska invånare råd att de svenska kvinnorna felprioriterar baserat på bristande sakkunskap?