Johan Alfred Andersson-Ander 1873-1910.

Denne i kriminalhistoriska sammanhang välkände man känner de flesta väl till. Han var också den siste som avrättades i Sverige och den ende med giljotin.

Fastän Ander är omnämnd i ett flertal trådar har han inte en egen sådan. Innan han kom in på brottets bana hade han gjort sig känd som en brutal sälle och rå bråkmakare.

Information har jag hämtat från följande böcker.

1. Detektivchefens berättelser, 1918 av Gustaf Lidberg.
2. Skarprättaren, 1946 av G. A. Dalman (sonen) och G. O. Gunne.
3. Kriminalen slår till, 1950 av Karsten Wimmermark.
4. Polisen lägger pussel, 1951 av Carl-Olof Bernhardsson.
5. NKK årgång 1974 på sidorna 391-406.
6. Brott som skakat Sverige, 1989 av Börje Heed.

Uppväxten.

Johan Alfred Andersson föddes den 27 oktober 1873 i en fattig stuga i Karlsudd vid namn Kristinelund på Ljusterö. Denna låg ca en km från Karlsudds brygga. Hans far var skeppare Andersson, som kallades för "Skeppar-Anders", var känd att vara en duktig och hederlig karl.

Här växte sonen upp och här trivdes han inte så efter byskolan och konfirmation, vilket bör ha varit 1886, så begav han sig till Stockholm.

Första tiden i Stockholm.

Väl i storstaden kom han att pröva på olika yrken och då mest arbeten som smörgåsnisse och kypare. Han hade arbetat hos Cadier, Strömsborg, Hamburger Börs, Mosebacke och avancerat till matsalskypare då han arbetade på hotell Rydberg.

Giftermålet.

Dessa arbeten verkar inte ha varit tillräckligt "fina" för honom. Han kallade sig numera också för Ander. Hans efternamn Andersson verkar inte heller ha varit tillräckligt "fint". Ander ville uppåt och därför beslöt han att ingå äktenskap och det handlade inte om kärlek. De gifte sig 1894 i Stockholm.

Den stackars kvinnan som blev hans hustru hette Charlotta Lander. Hon var kassörska och hade en slant sparad som Ander ville komma åt. Hon var sex år äldre än maken och var född i Norrköping den 27 november 1867. Ander var alltså 21 år och makan 27 år. Äktenskapet förblev barnlöst.

Makan blev ständigt misshandlad och förnedrad av den brutale, hårde och elake maken.

Tiden efter giftermålet.

Makarna flyttade 1898 först till Strängnäs. Där övertog de järnvägshotellet. Affären gick omkull och 1899 var paret tillbaka i Stockholm. År 1900 häktades och dömdes Ander för stöld. I augusti samma år frigavs han. Han reste senare under hösten till Helsingfors. Han hade fått en plats som kypare där. Ca en månad senare reste också hustrun dit. I Helsingfors bodde de sedan fram till 1903 då de flyttade till Kotka. Där övertog Ander en mindre restaurang.

Efter sju månader gick naturligtvis den affären över styr. Hösten 1904 återvände de till Helsingfors. Eftersom han inte kunde få någon ny anställning där flyttade de 1905 till Hangö. Där övertog Ander hotell och restaurang Continental. Här blev det samma visa igen. Efter sju månader blev det konkurs. Paret stannade emellertid kvar i Hangö under ett år. Ander arbetade inte utan lät hustrun försörja honom. Hustrun drev under ½ års tid en mindre hyrkuskrörelse som också strandade.

Åter tillbaka i Sverige.

Under våren 1906 återvände de till Sverige. Ander övertog då Rimforsa turisthotell i Östergötland. Naturligtvis blev det återigen samma sak. Även denna affär gick med förlust och slutade med konkurs på hösten samma år.

Den 16 februari 1907 häktades Ander i igen. Detta skedde i Rimforsa och anledningen var att han hade misshandlat stationsinspektören i samhället. Under transporten till Linköpings länsfängelse rymde emellertid den häktade. 1908 flyttade hustrun tillbaka till Stockholm.

Den 27 juni 1909 bodde hon på Tomtebogatan och hade arbete. Glad över att vara av med sin make som hon inte hade haft den minsta glädje av. Vad sker då? Detta datum stod maken och väntade på henne i portgången en natt efter att hon hade avslutat sitt arbete. Han hade tre dagar innan frigivits. Han flyttade naturligtvis in hos henne utan att ha i åtanke att skaffa sig ett arbete. Han lät hustrun återigen försörja honom.

Den 5 november 1909 är det s. a. s. "början på slutet". P. g. a. Anders levnadssätt var paret tvungna att flytta till hans far och dennes hustru i Karlsudd. Det gamla paret var fattigt och de låg dem till last.

Tisdagen den 4 januari 1910.

Denna dag reser paret Ander. Hustrun hade fått löfte av en väninna att få låna litet pengar. Mannen yttrade då: "Jag följer med till Stockholm i dag. Kanhända, om lyckan är god, jag också kan få låna litet pengar."

Anders far tyckte att detta var en god idé och hoppades säkerligen på att få tillbaka litet av alla sina utlägg han har haft för sin son. Vid avresan yttrade Ander till fadern: "Nu kan pappa komma på onsdag med kälken och möta mig vid 3.10-båten."

Vid ankomsten till Stockholm delade paret på sig och gick åt vart sitt håll. De bestämde att de skulle träffas igen samma dag klockan 2 (14.00) i korsningen av Drottninggatan och Kungsgatan. De träffades då och Ander var otålig och nervös.
De följdes en bit och då plötsligt sa den äkta maken till henne: "Jag har inte tid att gå och valla dig!"

Med dessa ord försvann han utan att bestämma när och var de skulle träffas igen och utan att meddela om han hade tänkt sig att resa tillbaka till Karlsudd. Makan bestämde sig dock för att stanna kvar över natten hos en väninna.

Vi har nu kommit fram till vad som hände under onsdagen den 5 januari 1910. Detta kommer jag att lägga ut i ett nytt inlägg.

Vad hände med den stackars hustrun? Hon var då 44 år. Ingenstans har jag kunnat hitta några upplysningar om hennes liv efter att maken hade avrättats 1910? Ur polisiär synpunkt var hon förstås inte intressant eftersom hon inte hade något att göra med sin mans grova brott.

Ingenstans har jag heller kunnat få fram om Ander hade syskon.

Ander var en rejäl skurk, dåtidens mått mätt. Hade han varit verksam idag, med sin kriminalitet, hade han antagligen bara fått sitta inne ett-par tre år för "dråp", och släppts ut för att få fortsätta sitt värv.
Humant eller hur?

Däremot vore det intressant att läsa hur avrättningen gick in i detalj. Borde vara offentlig uppgift, som allt annat i Sverige är. Någon som vet varför de sista avrättningarna i Sveriges kriminalhistoria inte förrättades offentligt? -Felriktad humanism? Ska avrättningar vara avskräckande, vilket torde vara idén med dessa, borde de ju vara offentliga. (Inför allmänheten). Lagens strängaste straff (under lejonparten av Sveriges historia) utfördes offentligt, för att "folk skulle lära sig".

Någon som vet mer?

Ja Ander var verkligen en person som vi skall vara glada över att han levde och verkade i en helt annan tid. Jag tror inte att jag någonsin har läst något positivt om honom? Vad som framkommer så var han en mycket brutal, okänslig och rå person.

Kommer att ta upp så detaljerat som det bara går om Anders avrättning.

Avrättningarna 1890, 1893, 1900, 1900, 1900 och 1910 var inte längre offentliga. De sista offentliga avrättningarna var Hjert och Tector 1876. Jag vet inte exakt varför de sista sex avrättningarna inte längre var offentliga, men kan bl. a. berott på att människor sprang fram efter avrättningarna för att försöka fylla flaskor och burkar med de avrättades blod. Dessutom blev det alltid stor uppståndelse och folk svimmade ibland.

Den sista offentliga avrättningen i Frankrike skedde så sent som 1939.

Ander blev den siste att avrättas Närvarande vid exekutionen på Långholmen var:

Chefen på centralfängelset på Långholmen, major Wollin
Chefen för kronohäktet, vice häradshövding Orstadius
Notarien på överståthållareämbetets kansli, Anton Boalt
Magistratens utsedda representant, rådman Sörensen
Allmänna åklagaren i målet, stadsfiskal Lidberg
Den dömdes försvarsadvokat, notarien Blom
Fängelsepredikanten på Långholmen, pastor Ernberg
Predikanten vid rannsakningsfängelset, d:r R. Brandel
Fängelseläkaren på Långholmen, d:r Sällberg
Professor J.A. Hammar
D:r J. Almqvist
Professor J.V. Hultkrantz

Nej, snarare rimlig och upplyst humanism.

Tisdagen den 4 januari 1910

Ander tar denna dag in över natten på Hotel Temperance på Bryggargatan 3. Han är inte helt okänd på hotellet eftersom han tidigare har bott där utan att göra rätt för sig. Ander hyrde rum 35 och namnet denne gäst uppgav i resandeboken var Alfred Andersson eller Johan Alfred Ander. Båda uppgifterna förekommer.

Personalen hade fattat misstankar ang. den här gästen - åtminstone efter rånmordet dagen efter. Här kom han bl. a. att ha och göra med vaktmästaren Richard Larsson och överstäderskan fröken Annie Eriksson. Dessa kom sedermera att berätta intressanta uppgifter.

Onsdagen den 5 januari 1910.

Denna trettondagsafton kl. 10.30 kom två män som skulle leverera en mindre leverans kol till Gerells växlingskontor beläget på Malmtorgsgatan 2. Dessa båda "kolgubbar" var Bernhard Jansson och Vilhelm Vallin.

Växlingskontoret låg vägg i vägg i samma byggnad som Rydbergs bar endast några steg från Gustav Adolfs torg. Växlingskontoret låg två eller tre steg under gatunivån. Jansson tog en säck på sina axlar och gick ner dessa trappsteg men kom snabbt tillbaka med kolsäcken på ryggen vilket förvånade Vallin.

När de båda kolutkörarna kom ner i lokalen såg de se en syn som fick dem att rygga tillbaka. I disköppningen låg en kvinna framstupa badande i sitt eget blod. Vallin sprang efter polis medans Jansson stannade kvar utanför dörren som vakt. En kort stund senare kom Vallin tillbaka med poliskonstapeln Adolf Lindberg som hade anträffats i närheten då han var ute och patrullerade.

Denne gjorde en snabb undersökning och fann att brottsoffret hade ett ohyggligt sår över hjässan. Hon andades svagt och hade puls. Det rådde stor oreda i lokalen. Kassaskåpets dörr stod på vid gavel. En del föremål låg huller om buller på disken och mynt var kringströdda på golvet. Det stod helt klart att det handlade om ett rån i förening med grovt våld.

Poliskonstapel Lindberg meddelade då snabbt detektivavdelningen varvid dessa ryckte ut. En av dessa fem män var överkonstapeln C. A. Chroona. Detektivchefen Gustaf Lidberg kom själv till växlingskontoret strax efteråt.

Det konstaterades att den mycket svårt skadade kvinnan var kassörskan på kontoret 24-åriga fröken Anna Viktoria Hellsten. Hon hade varit anställd där sedan 1905 och var högt värderad av sin chef, änkefru Anna Rosalie Gerell, och avhållen av alla som kände henne.

Fröken Hellsten fördes omedelbart till Serafimern. Hon kom tyvärr att avlida på operationsbordet samma dag kl. 11.30. Läkarundersökningen och sedermera obduktionen genomfördes av andre stadsläkaren Mauritz Aspelin (denne var far till Kakelugnsmördarens offer Robert Aspelin 1962).

Värdet på det stulna var mellan 5-6000 kronor i svenska pengar. Enligt prisomräknaren så är 6 000 kr år 1916 idag nästan 214 000 kronor. För år 1910 är beloppet förstås ännu större.

Prisomräknaren

Därefter började jakten på fröken Hellstens baneman. Till att börja med fanns bara en märklig telefonpåringning som hade gjorts till fru Gerell dagen innan vid 16.00-tiden. Några fingeravtryck hade inte rånmördaren lämnat efter sig.

Den mytiske uppringaren som fru Gerell misstänkte var mördaren hade ringt upp för att han ville sälja två Grängesbergsaktier. När Fru Gerell inte ville säga något bestämt vad han kunde få för pris för dessa så frågade mannen om han kunde få återkomma följande dag (alltså den 5 februari). Han hade varit mycket intresserad av att få veta vem som var kontorets ägare. Rösten var tämligen grov och tempot medelmåttigt.

Varför fru Gerell misstänkte att detta var mördaren berodde på att Grängesbergarna stod i hela 4 000 kronor stycket. Han ville försöka ta reda på om växlingskontoret hade en summa av åtminstone 8 000 kronor tillgängliga.

Nere på Myntgatan 4, där detektiverna höll till, avvaktade man med spänning hela dagen om något intressant spår skulle dyka upp. Vid 19.00-tiden gjorde också det. Då ringde det från det redan omnämnda Hotel Temperance och den uppringande var portiern Richard Larsson.

Det han hade att berätta gjorde att detektiverna omedelbart begav sig dit. Överstäderskan Annie Eriksson hade lagt märke till en av gästerna som hade betett sig besynnerligt. Hon kände väl igen Andersson eftersom han hade bott på hotellet under några dagar i november 1904. Hon hade också en speciell anledning till detta eftersom det var hon som fick betala hans räkning på 12 kr 40 öre då han smet från räkningen.

Tidigt på morgonen hade gästen på rum 35 beställt en frukostbricka. Han hade bett personalen låta brickan stå kvar när han gick ut. Han tänkte äta vidare när han kom tillbaka.

Fröken Eriksson berättade vidare bl. a. följande: Mellan klockan 8.00-8.30 den 5 januari återsåg hon mannen som var skyldig henne 12 kr 40 öre i trappan från andra våningen. Han halvsprang och tycktes ha mycket bråttom. I sin högra hand bar han ett avlångt paket som var tjockt i en ändan. Han bar detta paket tryckt mot sin kropp precis som han ville dölja det för henne.

Närmare klockan 12.00 kom städerskan Elsa Jansson och berättade för överstäderskan att gästen på rum 35 ville göra upp både sin gamla och nya räkning. Hon knackade på dörren men ingen öppnade så hon då in på rummet. Där stod Andersson vid sängen med ryggen mot henne och sysslade med något. Han vände sig då om och bad nervöst att hon skulle gå ut och komma tillbaka om en stund. Hon gjorde detta och lade då märke till några långa och smala sedlar som låg på nattduksbordet.

Efter några minuter öppnade Andersson dörren och hade då två tior i ena handen. Räkningarna var på totalt 17 kr 85 öre och fröken Eriksson erhöll en krona i dricks.

När Andersson lämnade hotellet, utan sin koffert, uppgav han att han skulle resa till Vaxholm med båten kl. 15.10.

Kofferten hade han lämnat kvar. Eftersom Andersson hade brutit av sin gamla nyckel blev en låssmed tvungen att göra en ny. Denna blev dock inte kvar förrän vid 16.00-tiden och då var inte gästen kvar på hotellet. Vaktmästare Larsson låste då kofferten.

Nyckeln överlämnades till detektiv Fagerström och kofferten bars in på det rum där Andersson hade bott. Innehållet var verkligen intressant. Inte nog med att de flesta stulna pengarna återfanns. Det fanns även foto i kabinettsformat på Andersson iförd plommonstop. Dessutom ett frejdebetyg för tapetseraren Johan Alfred Andersson född den 27 oktober 1873.

Kommentaren från de närvarande polismännen blev: "Å, är det Ander, som varit framme!"

Överkonstapel J. P. Frick reste därefter till Vaxholm. Den enda Waxholmsbåt som låg inne var Waxholm 1. Frick frågade då båtens styrman Karl Nilsson samtidigt som han visade fotot på Ander om denne möjligen hade haft originalet ombord samma dag.

Följande samtal utspann sig då mellan Frick och Nilsson:

"- Jo, han var med ut med 3.10-turen.
- Steg han av i Vaxholm?
- Nej, vid Karlsudd, ett par bryggor tidigare.
- Varför steg han av där, tror styrman?
- Jo, för där bor far hans, skeppar Andersson.
- Känner ni Ander då?
- Det namnet vet jag inte om han har. Men som Alfred Andersson känner jag honom sedan barnsben."

När båten lade till vid Karlsudds brygga stod fadern där och tog emot paret Ander.

Problemet var att det var sent på kvällen och inga mera turer gick till Vaxholm denna dag. Polisen ville inte vänta till dagen därpå ifall fågeln då var utflugen.

Dessbättre ordnade sig detta och klockan 22.20 ångade den snabba bogserbåten "Sigge" och försvann med högsta fart mot Karlsudd med tio polismän ombord. En av dem var detektivkonstapel Frick.

Gripandet av Ander och fortsättningen därefter tar jag ta upp i ett nytt inlägg.

Intressant att du berättar om Ander, S2!

Lite om hustruns öde

Har bara tillgång till rotemansarkivet, enligt detta bodde Julia Charlotta i Stockholm och hade titeln sömmerska vid tiden hon mötte Ander. Efter avrättningen av Ander verkar hon ha bott en tid i Aspudden, därefter flytten till Östgötagatan. Hon var då "restauratöränka" vilket för all del var sant och som ovan slutade hennes resa på Skogskyrkogården söder om Stockholm.

Det jag lyckats googla fram är att det ska ha funnits två syskon till Johan Alfred; lillasyster Frida Maria född 18760415 död 18780422 och storasyster Hilma Sofia född 18711031; om de uppgifterna stämmer utvandrade den äldre systern till USA 1903, då ogift.

Enligt detta passagerarregister anlände 31-åriga Hilma Sofia Ander med fartyget Celtic till New York 1903.

Stort tack för de intressanta länkarna.

"Men det var nog först 1891, när hon för andra gången flyttade till huvudstaden, som hon träffade Alfred Ander, som var fem år yngre än sin blivande hustru. Då var han 19 och hon 24.

Alfred Ander hade lämnat föräldrahemmet på Ljusterö redan som 15-åring. Han tog olika restaurangjobb, men hade 1890 köpt en cigarraffär på Lästmakargatan. Den drevs under ett år av Julia Charlotta, innan Ander sålde den."

Detta med cigarraffären på Lästmakargatan tror jag inte jag har hört förut. En sak har dock den här artikeln fel i och det är att Charlotta Lander (född Mjölander) var fem år äldre än Ander. Hon var sex år äldre eller för att vara exakt 5 år 11 månader. Hon var född 1867 och han 1873.

Verkligen intressant att få se ett foto på henne. Tror inte att jag har gjort detta förut. Att hon på något sätt skulle ha känt till makens planer på rånmord har inte framkommit någonstans och då är det ändå sådana källor som Gustav "Stor-Gustav" Gustavsson och Gustaf Lidberg som själva var med. Hon friades helt och hållet från den misstanken.

Under de dryga 30 år hon överlevde maken kan den stackars kvinnan inte ha fått det sämre än under dessa 16 år, från och till, tillsammans med maken. Hon ägnade sig bl. a. åt att hyra ut rum för att dryga ut inkomsterna då hon var restauratöränka.

Anders far, skeppare Andersson, var gift med en kvinna 1910 som var Anders styvmor. Att inga syskon omnämns är ju då inte så konstigt med tanke på de uppgifter du har fått fram. Den yngre systern avled redan som liten och den äldre emigrerade till USA sju år innan brodern begick rånmordet.

Ja, jag tycker det är viktigt att en sådan (ö)känd "personlighet" som Johan Alfred Ander skall ha en egen tråd. Han "lyckades" i a f med en sak och det var att bli odödlig inom svensk kriminalhistoria.

Natten mot den 6 januari 1910.

Den sista biten gick "Sigge" med låg fart och med släckta lanternor. Kl. 23.30 stod Frick och hans nio mannar på Karlsudds brygga. Ingen i truppen hade någon närmare kännedom om platsen och största försiktighet måste iakttagas. De flesta villorna var obebodda under vintern.

Polismännen försökte finna någon som kunde hjälpa dem att hitta vägen till skeppare Anderssons stuga "Kristinelund". Till sist fick de tag på en gammal skärgårdsbo i en stuga som var villig att visa vägen till denna mot 5 kronor för besväret. En femma 1910 var pengar.

"Kristinelund" låg alldeles vid Lagnövikens strand och för att komma dit var man tvungen att gå en bra bit genom den svårtillgängliga terrängen och därefter kravla sig ner för en brant bergssluttning. Väl uppe på denna stenhäll, som sluttade brant ner mot stugan, så råkade tre av polismannen p. g. a. halkan med dunder och brak åka nedför denna brant.

I nästa ögonblick så inträffade ytterligare en malör. Åt sjösidan fanns en terrass som hade en vårdslöst mur byggd av gråsten. När en av polismännen klättrade uppför denna mur så rasade den.

Frick och hans mannar sprang därefter tillsammans med vägvisaren snabbt fram till stugdörren och bankade på denna. Det bestämdes att vägvisaren skulle föra ordet. När "Skeppar-Anders" frågade vem det var svarade vägvisaren varvid "Skeppar-Anders" öppnade dörren på glänt och sa: "Jaså, är det du! Vad gör du ute så här mitt i natten?"

Få fattade Frick och en av kamraterna ett stadigt tag mellan dörren och karmen - och så var tillträdet fritt. Först såg de inga andra än skepparen och hans gumma. Det fanns en dörr till ett annat rum. Denna öppnade Frick och lyste in med en ficklampa. Då såg han en kvinna sitta upprätt i sängen med förskräckelse stirrade mot ljuset eller så låg kvinnan och sov. Både uppgifterna förekommer. Bredvid henne låg en man som sov eller låtsades sova. Paret var Ander och hans hustru. Frick befallde då att Ander skulle klä på sig efter att hans kläder hade blivit genomgångna. Ander sa ingenting, gjorde inga frågor utan steg upp och klädde på sig.

Även hustrun fick order om att klä sig eftersom man på detta tidiga stadium inte visste om hon ev. var inblandad i makens dåd.

I kläderna, samt i rummet, hittades mängder med saker på som visade att rätt person hade blivit gripen. Pengar, både utländska och svenska, frimärken, lottsedel, två tygpåsar, två mässingshänglås samt ett reklamkort från Hotel Luleå. På baksidan av detta reklamkort stod det skrivet med blyerts "Gerell 7959".

När Ander var påklädd försågs han med handbojor och fördes tillsammans med hustrun ner till "Sigge" som låg och väntade vid Karlsudds brygga. Inga förhör företogs under resan utan sparades till senare.

Klockan 04.00 på morgonen den 6 januari återkom polismännen till Myntgatan 4 med Ander emellan sig och hustrun strax efter. Ander gjorde ett bedrövligt intryck. En svagt byggd man med inplattat bröst, lutade gång och såg skröplig ut.

Förhöret sköttes av Gustaf Lidberg som inte var givande. Ander var fräck, kall och lugn och nekade i stort sett till allting. Klockan 06.30 efter detta första förhör förklarades Ander häktad och blev då insatt i rannsakningsfängelset.

Därefter blev fru Ander utförligt hörd. Dels för att man skulle få inblick i deras förhållande, dels för att det måste utrönas vad hon visste om själva dådet. Det var ett sorgligt kvinnoöde som rullade upp sig ägnat att framkalla ett djupt medlidande.

Så här utspann sig deras samtal med 15.10-båten den 5 januari tillbaka till Karlsudd:

"Han kom med rask gång och såg mera glad än ledsen ut. Han räckte henne och frågade hur hon mådde.
- Jo tack, bra, svarade hon.
Han frågade därefter om hon hade ätit något , vartill hon svarade:
- Just ingenting.
Han sade då:
- Skall vi gå ner och äta en bit?
Hon avböjde detta med motiveringen att de säkert nog skulle få mat hemma.
- Ska vi gå ner och dricka ett glas vin då? förslog Ander.
- Ja, tack, varför inte, svarade hon."

"Vid färdens början frågade Ander om hustrun fått låna några pengar, vartill hon svarade att hon fått låna 3 kr. 50 öre.
- Vart kommer du med 3 och 50? anmärkte han hånfullt.
- Du fick låna pengar du! genmälde hon med tanke på att hon sett mannen betala ölet.
- Ja, kan du tänka dig, jag fick låna 300 kronor. Jag försökte i det längsta att få låna 500, men jag får nog ett par hundra till sedan. Men jag måste lämna revers på det.
- Du har tur du. Då kanske du vill vara så vänlig och låna mig 25 kronor.
- Ja, det kan du väl få. Vill du ha dem med detsamma?
- Nej tack, jag behöver dem inte nu.
Därefter sade mannen:
- Varför ser du så ledsen ut?
- Jag har just ingenting att vara glad över, svarade hon."

Sedan det framkommit att det inte förelåg någon anledning till misstanke emot hustrun för delaktighet i makens brott släpptes hon. Det verkar som hon släpptes samma dag.

Under alla de förhör som hölls med Ander så nekade han fastän all denna bevisning förelåg. Den häktade var mycket stursk, uppstudsig och fräck.

Lidberg gav detta omdöme om honom: "-Han är den fräckaste sälle jag i mitt liv har kommit i kontakt med."

Den 19 februari var polisrapporten klar som var ett digert arbete. Den 28 februari ägde den första rättegången rum mot Ander inför Stockholms rådhusrätt. Sista rättegången hölls den 9 maj. Åklagaren överlämnade målet bl. a. med orden: "Det torde icke kunna förbises, att Ander under rannsakningen uppträtt trotsigt och icke visat ett spår av ånger."

"Jag överlämnar målet och yrkar, med åberopande av 14 kap. 1 par. och 21 kap. 8 par. strafflagen, att Ander för rånmordet på fröken Hellsten dömas att mista livet."

Tar i nästa inlägg upp tiden f. o. m. den 14 maj då domen meddelades.

Konstigt att Ander kunde driva så många rörelser, han borde ju ha blivit mer och mer utblottad efter varje ny konkurs.

Lördagen den 14 maj 1910

Strax före klockan 15.00 meddelades domen - som bara kunde bli en. Ander dömdes för rånmord att mista livet. Han mottog domen till synes lugnt. Andra närvarande var djupt skakade.

När han återkom till fängelset yttrade han till ett par detektiver: "Åja, den här domen hade jag just väntat mig." Innan domen hade han sagt till fångvaktarna: "Efter all den bevisning som dom fått ihop kan det ju inte bli annat än dödsstraff."

Under tiden i fängelset sålde han sin kostym samt sin väska som han hade haft med sig från Karlsudd "enligt gammal god kotym" till en månglerska. Dessa inbringade 11 kronor. Ander var ju helt medellös och han ville förbättra fångkosten. Förut hade han låtit pantsätta sina skor för 2 kronor.

"- Det gör ingenting nu, hade mördaren sagt. Jag skall ju nackas i alla fall!"

Ander kom ju aldrig att erkänna rånmordet men han gjorde detta ändå indirekt. Fängelsepastorn besökte honom många gånger för att försöka få honom om möjligt att genom religionen böja Anders hårda hjärta över sin hemska gärning. Det visade sig förstås vara fullkomligt omöjligt. Han befann sig vara lika hård och opåverkad som alltid.

En dag råkade fängelsepastorn och Ander i en våldsam dispyt. Då tändes en farlig glimt i dennes ögon varvid han yttrade: "Akta sig, pastorn, jag drar mig inte för att begå ett mord till, om det så skulle vara."

Någon nådeansökan ingav Ander aldrig även om domen överklagades i alla instanser. Däremot ingavs i sista stund - dagen före dödsdomens behandling i statsrådsberedningen - av advokaten Carl Romanus en sådan. Samtidigt begärde även han far och styvmor nåd för sonen. Som vi alla vet avslogs dessa nådeansökningar.

När Ander i fängelset fick reda på när han skulle avrättas sade han "´Ja, det var bra det." Han verkar ha mottagit döden som en befriare.

I nästa inlägg tas dagarna upp innan dödsdomens verkställande samt den dag då detta skedde.

"Liv för liv"

en roman om detta fall

http://www.albertbonniersforlag.se/Bocker/Svensk-skonlitteratur/L/Liv-for-liv/

//ox