Var Platoon en realistisk film?

Dödade amerikanska soldater verkligen varandra i Vietnam? Var konflikten mellan Barnes och Elias trovärdig då Elias ogillade att Barnes dödade civila? Tänker också på löjtnanten. Kan man bli löjtnant om man e så svag att man låter en sergeant trampa på en och ta makten? Oliver Stone tjänstgjorde ju själv i Vietnam men jag vet inte om filmen är särskilt självbiografisk.

Platoon är i många avseenden realistisk men trycker lite för mycket på droger och fientlighet inom gruppen, sök det finns veteraner som kommenterar filmen utifrån sina egna erfarenheter.

I USA har man två karriär-vägar inom armén:
1) Man går in direkt efter High School och börjar som Private, och kan så småningom avancera upp till Sergeant. Det är så högt man kan komma (finns dock ett gäng olika Sergeant-nivåer).
2) Man har gått på college och har en examen. Man går sedan OCS (Officer Candidate School) eller är med i ROTC i skolan. Man börjar då som second lieutenant.

I en pluton i Vietnam hade man en platoon sergeant, en erfaren soldat som kanske redan tjänstgjort i 20 år och stridit i Korea 15-20 år tidigare. Denna sergeant fullgjorde hela deras Tour på ett år tillsammans med soldaterna. Han känner dem, deras svagheter och styrka, och de är samövade med honom. Han kanske är 35 år gammal, eller till och med äldre.

Sedan placeras en nykläckt 24-årig löjtnant direkt från officersutbildningen som truppchef. Även om han formellt har befälet så måste han använd sig av sin sergeants erfarenhet och kunskap om gruppen. Dessa löjtnanter stannade ofta bara 6 månader i plutonen innen de förflyttades till en annan position så de fick en bredare erfarenhet. Att leda trupp i Vietnam var bara en del av deras utbildning.

Oliver Stones filmer är mest till för att skapa debatt, visst är Plutonen m fl är mycket sevärda, realistisk? knappast, en gnutta sanning, javisst. Stone är en bra företrädare för antikrigspropaganda, en vänsterman jag respekterar.

Det förekom (som i alla krig) ett fåtal fall där meniga sköt officerare, inte så konstigt, ca 2,5 miljoner tjänstgjorde i Vietnam - det finns mångfallt fler fall där anställda slår ihjäl sina chefer i civila sammanhang.

En person i en så extrem stressituation som strid, kommer att drabbas av tunnelseende. Eftersom stridsscenerna i filmen täckte en hel bioduk, så faller hela filmen på sin egen orimlighet.

Roligt inlägg. Stämmer naturligtvis bara till viss del. Erfarenhet kan leda till att filmen bör ses i widescreen format.

Så sant, men var de inte bara fänrikar? Det fanns dock unga officerare som var arroganta nog att inte lyssna på sergeanten och då gick det alltid åt skogen.

Tycker de olika personligheterna och hur de handskas med sina roller i olika situationer känns igen mycket från verkligheten. Egentligen borde alla som redan gjort lumpen känna igen dem, bara de använder fantasin lite. Det fanns alltid någon officerselev som ingen kunde begripa hur han kommit in på utbildningen eftersom han var för osäker eller rent av bara korkad, och då dök det alltid upp en svinig korpral eller liknande med naturliga ledaregenskaper som helt tog över ledarskapet - iallafall inofficiellt. Förmodligen skulle man känna igen samma karaktärer överallt i samhället - i skolan, på byggarbetsplatsen etc, bara man funderar lite över det. Människor är mer eller mindre desamma överallt när allt kommer i kring, och de människotyper som finns i krig är ofta samma som överallt annars - enda skillnaden är att de blir mer tydliga då de ställs inför extrema situationer.

Filmen är antikrig, och det präglar den såklart. Dessutom är det ju dramatiserat, det är trots allt en film. Scenerna, beskrivningarna och karaktärernas funderingar och ageranden känns verkliga, bara nedkortat för att få plats på två timmar. En riktigt realistisk film hade varit Plutonen som den är plus 36 timmar dötid då de sitter i en grop och tittar ut över dalen där inget händer, försöker pejla in good morning vietnam utan att lyckas, har helgpermission, dricker öl och ligger bakfulla på basen hela nästa dag, har djupa diskussioner om man runkar bäst med höger eller vänster osv, men det hade nog knappast vunnit några Oscars.

Kort sagt, Plutonen är nog en av de krigsfilmer som kombinerar faktisk realism och dramatik/spänning/budskap (i det här fallet antikrig) bäst utan att för den delen missunna någon av kategorierna plats.

Plutonen är hyfsat bra kan jag tycka. Den är inte bäst, och egentligen gillar jag inte krigsfilmer så mycket. Allt blir övertydligt och dramatiskt och budskapet blir övermäktigt. Plutonen är okej men inget jag skulle lägga två timmar av mitt liv på att se igen.

Vad gäller krigsfilmer så är Apocalypse Now är snyggt gjord med resan längs med floden, även om jag har svårt för hur filmen utvecklas och slutar. Första halvan av Apocalypse Now tycker jag dock är en mästerlig filmberättelse.

(Den tunna röda linjen är min absolut favorit i Krigsfilmsgenren.)

Det var länge sen jag såg Plutonen. Jag gick nog på gymnasiet när jag såg den sist så jag minns inte allt, men jag kommer ihåg att jag tyckte att konflikten mellan Barnes och Elias (som filmen till stor del bygger på) tog för mycket plats. Det blev teatriarkalt på nåt vis. Det blir en separat berättelse i berättelsen.

Vissa scener drar också ned betyget något, annars gillar jag berättelsen där man får följa den unge Taylors resa från nykomling (alla som varit nya på en arbetsplats känner igen sig) till desillusionerad veteran på kort tid.

All meningslöshet, rädsla, tristess och trötthet kommer fram bra i filmen. Gillar också att filmen fokuserar så stort på de sociala slitningarna och de olika hierarkiska nivåerna i mänskligt umgänge. Man kan känna igen sig lite här och var, och det är den berättelsen som är filmens storhet snarare än det klassiska dramat mellan Barnes och Elias.

Hur lätt tror du det är på en skala att vara skytteplutonchef i krig?

Plutonchefen har ORDER uppifrån som måste följas. Oavsett vad sen sergeanten (eller plutonchefen själv för den delen) tycker om dessa onödiga och korkade beslut som fattats ovanför deras huvuden.

Jag misstänker att det under den många år långa konflikt som utgjorde den amerikanska inblandningen i Vietnam så fanns det säkert olika bra plutonchefen. Vissa var nog bra, och andra var säkert värdelösa som chefer och ledare. Så är det i verkliga livet.

Sverige har genom sitt traditionella värnpliktssystem haft en helt annan indelning av soldater och officerare.
I yrkesarméer, och vi kommer väl få samma sak i Sverige, så finns det tre "grader", nämligen indelta soldater, NCOs* och officerare.
(*Non-Commissioned officer).
Man startar som antingen soldat eller officerare, soldater kommer direkt från "gatan" och har ingen relevant utbildning för militären (undantaget ingenjörssoldater och liknande, som har civil utbildning som är eller kan vara relevant för militären). Officerare går däremot från skolan till en officersutbildning och börjar då som officerare.
Det är en stor skillnad mellan enlisted, som inkluderar soldater och underofficerare, och officerare. Enlisted blir befordrade och går upp till att bli NCOs, underofficerare, eller Warrant Officer (en form av specialist-underofficer), att däremot gå från NCO till officer är ett väldigt stort steg och medans det finns battlefield-commissions så är de väldigt ovanliga. Och mer eller mindre icke-existerande i fredstid.
Möjligheten finns väl att man som NCO kan få en chans att gå till officersskola och få en commission på det sättet, men då måste man troligen ändå ha tillräckliga betyg för grundskolan.

USA och de med liknande system är väldigt beroende av sina NCOs, då det är de som har kompetens och erfarenhet av arbetet på gruppnivå och plutonsnivå, medans officerare på den nivån bara har teoretiska kunskaper, och när de väl blivit erfarna nog så flyttas de till en högre nivå.
Lägre officerare kan därför ses lite som en del av deras utbildning, så det är inte särskilt förvånande att sergeanter "tar över", och man brukar ofta klassa det som ett tecken på en bra officer att han kan få ihop sergeantens praktiska erfarenhet och kunskap med sin egen ledarutbildning och förlita sig på sergeanten för saker som officeren inte kan. Officeren ger order om vad som ska göras till sergeanten, sergeanten vet hur det ska göras och ger order till soldaterna.
Det i sin tur ger också en viss insikt för unga officerare om att de måste delegera nedåt, vilket i sin tur är hur det går till högre upp. En överste ger inte order till soldaterna, han ger en order till underlydande och sedan går det neråt, allt som krävs är kunskap för hur man sköter sitt jobb, inte hur man sköter de exakta detaljerna för hur en order genomförs.


I Sverige fanns in den saken. Vi hade inga NCOs, utan istället värnpliktiga befäl som gruppchefer, PB-elev, KB-elev etc, som skulle spela rollen som NCOs och lägre officerare i krigstid.
Eftersom alla skulle göra värnplikt så plockades potentiella officerare från de värnpliktiga, så när officeraren kom tillbaka nyutbildad från officershögskolan så behövdes ingen erfaren sergeant eftersom officeraren hade genomgått mer eller mindre exakt samma utbildning som soldaterna och därför kunde allt som de kunde.
Att dela upp det i tre grupper, soldater, NCOs och officerare, ger dessutom fördelen att man bättre kan utnyttja en begränsad tillgång av manskap, där intelligensen som krävs för att bli officerare med den inriktningen på teoretiska ämnen snarare än rent praktiska, inte finns i obegränsad mängd.
Värnpliktssystemet hade inte sådana begränsningar och det fanns heller inte någon större brist på ansökande till officersutbildningen på den tiden värnplikten verkligen var allmän.


Som så ofta blir vanligt i den här sortens filmer så komprimerar det en mängd olika saker ner till en större koncentration än verkligheten.
Fanns det så mycket med droger och fientlighet inom gruppen? Troligen inte i en enda pluton, men däremot fanns det säkert fientlighet i en pluton, drogproblem i en annan, svåra problem med rasism i en tredje* och krigsförbrytelser i en fjärde.
Men att ta det ifrån ett så stort perspektiv så försvinner individerna, alltså blir det i filmen en väldig massa problem på ett och samma ställe.

USA hade problem med just de sakerna, Vietnamkriget skedde i samband med flower-power-revolutionen och 68-vänstern. Samtidigt så tas det sällan upp att de här problemen ofta var begränsade till ett fåtal enheter och först och främst till värnpliktiga (ca 1/3 av soldaterna i Vietnam var "drafted", alltså värnpliktiga) som inte hade anmält sig som frivilliga och som inte ville vara där.
Amerikanska marinkåren tog in en kull värnpliktiga och tyckte det var så många problem med det så att de hellre förlitade sig på ett mer begränsat underlag av frivilliga, något som i sin tur gav upphov till "ryktet" att marinkårssoldater var bättre, vilket de i Vietnamkriget i mångt och mycket var just pga att man inte tog in värnpliktiga (vilket i sin tur drog till sig mer frivilliga).

*Rasism och rasproblem var väldigt stora problem i Vietnamkriget, då det sammanföll med civil rights-eran i USA, Black Panter Party, MLK mördades 1968 och ett antal stora raskravaller under de åren. Lägg sedan till integrationen av de väpnade styrkorna och att man bland de värnpliktiga fick in en stor mängd svarta som var uppeldade av diverse agitatorer i USA och som skapade ytterligare problem i Vietnam och eldade upp de svarta som annars inte skulle ha varit ett problem.


Fänrik är samma sak som 2nd lieutenant.
Lägsta officersgraden, vi har inte andrelöjtnant i Sverige, utan fänrik istället, men vi har fortfarande kvar "interna" grader av överste (överstelöjtnant, överste, överste av 1:a graden) och samma för generaler.
I Ryssland (eller iaf gamla sovjet) så hade de tre olika grader av löjtnant, samma som vi har för överste.