Saddam Hussein var en bra ledare som trotsade västvärlden

USA stod på Iraks sida under hela kriget mot Iran, men däremot tror jag inte de var inblandade i Saddams beslut att invadera. Iran och Irak hade en massa gamla gränskonflikter och var i luven på varandra redan innan revolutionen.

Vad gäller amerikanskt dubbelspel handlade det om en blandning av olika motiv, inklusive den sedvanliga amerikanska paranoian när det gäller Latinamerika som gjorde pyttelilla Nicaragua till en jättesak. Det hela var ett amatörmässigt cowboyprojekt som gynnade iranierna storligen genom att de fick viktig krigsmateriel. Notera även att USA utförde direkta krigshandlingar mot Iran under tankerkriget, inklusive de största amerikanska sjöstriderna sen andra världskriget.


Araber och demokrati är lite av världspolitikens tiotusenkronorsfråga. Jag är försiktigt positiv på sikt, även om dagens situation inte är uppmuntrande. Man kan dock jämföra med idag framgångsrika världsdelar som Europa och Östasien för inte så länge sen.

Integrationen i Europa lämnar mycket att önska men varierar också stort, med hundratusentals välintegrerade individer som inte gör väsen av sig. En intressant hypotes är att det funkat bättre för muslimska minoritetsgrupper (framförallt shiiter) som är vana att anpassa sig redan i hemländerna medan de stora sunnigrupper som anlänt från länder där de är majoritet har svårare. Notera även att resursstarkare grupper, som de iranska flyktingarna efter revolutionen, klarar sig bättre.


Visst, men bin Ladin är väl nån sorts muslimsk Che Guevara där vanlig logik inte gäller. Saddam blev som Nasser - ännu en arabledare som lovade stort men inte levererade.


USA agerade som stormakter brukar, alltså motstridigt och oftast med en önskan om stabilitet och att spela alla sidor samtidigt. Britternas agerande innan världskrigen brukar nämnas i samma genre.

Men visst har den amerikanska Mellanösternpolitiken varit mer än lovligt förvirrad, även om flera av de största missarna (som huvudansvaret för kuppen i Iran mot Mosaddegh) får skrivas på andras konton.

Minst sagt. När jag totade ihop en fråga i historiequizen ang israeliska raiden mot Iraks franska (tycker iofs svenska vapenexportlagar är väl stringenta, men finns det några öht fransmännen inte skulle sälja vad som helst till?) reaktorn utanför Bagdad blev jag ytterst förvånad över att USA inte fick någon prior notice - det hade sett snyggt ut om de allierade Saudi (som man för säkerhets skull sålde AWACS-plan till några år senare...) och Jordanien upptäckt armadan av F 16 och F 15... ...såsom israeliska och kränkande av luftrum hade man om man kunnat varit tvungna att agera. (en kul detalj är att kung Hussein såg planen från sin lyxyacht i Röda havet, huruvida han lyfte luren till Saddam förtäljer dock ej historien... ).

Den amerikanska (och brittiska) MENA-politiken blir av nödvändighet schizofren, av två skäl. Dels vill man att oljan ska flöda hyfsat fritt, dock inte så billig som nu då fracking inte når break even. Mänskliga rättigheter skiter man fullständigt i (fråga Idi Amin som med USA;s goda minne levde sitt otium i Saudi). Det andra problemet, scusi för upprepning då jag skrivit om det här tidigare, är att de flesta sekulära och progressiva regimer var sovjetstödda och hamnade i ett maktvakum vid Sovjets sönderfall. De syrier jag känner (och har släkt kvar där nere) är oerhört pro-Assad, då han - precis som Saddam var - är en garant för de kristna minoriteterna. Glöm inte att i Saddams Irak kunde du få en fläskkotlett med vin serverad och sitta på uteserveringen och vila ögonen på kortkjolade quinns, utrikesministern kunde vara kristen, etc etc. I västs bästa vänner Saudi et consortes pryglas bloggare ihjäl och folk lönnmördas. Just the law of the land, och den verklighet USA måste förhålla sig till. Huruvida gasningen av den egna befolkningen ens har ägt rum förblir ett frågetecken, CIA mästare på att fabricera historien.

Tyvärr är det svårt att se ljuspunkterna vad gäller demokrati i Arabvärlden. Visst, vi har Tunisien, där man kan hoppas att det kommer att gå väl, och Marocko har under de senaste tio åren valt att gå mot en konstitutionell monarki, så visst hopp finns väl även där.

Men sen? Libanon är väl på fallrepet, i Algeriet har militären (alltför) stor makt, liksom en liten klick civila som varken kan avsättas eller tillsättas via demokratiska val. I Jordanien är kungen mer eller mindre enväldig. Irak kan knappast kallas ett fungerande land. I Egypten styr den gamle militären al-Sisi, likt militära föregångare som Nasser, Sadat och Mubarak, med mycket stor makt i sin hand, och lär gissningsvis sitta kvar till åtminstone 2030. I Kuwait är makten koncentrerad till emiren och hans familj, och majoriteten av befolkningen är gästarbetare med obefintligt inflytande. I Qatar är det också emiren som styr. Oman har istället sin sultan. I Förenade Arabemiraten finns inte politiska partier eller politiska val i västerländsk mening. I Bahrain är politiska partier förbjudna. I Saudiarabien styr kungafamiljen det allra mesta. Palestina? Är det ens ett land? Sen har vi länder som Syrien, Libyen, Sudan och Jemen, och där är det verkligen inte lätt att se något hopp.

Har säkert glömt några länder. Förutom Tunisien och kanske Marocko är det dock svårt att se några större ljusglimtar i nuläget.

Al-sisi är förvisso väldigt enväldig men å andra sidan känns han ganska progressiv och västvänlig på ett sätt som inte bygger på att vi köper en produkt och låter honom tortera folk för det.

Saddam var en bra man och irak och mellanöstern behöver saddam och jag som kurd erkänner att saddam var en mycket bra ledare som ville sitt land väl och modernt.