Tjenare, jag har nyss läst den mest oklara berättelsen någonsin och har i uppgift att hitta symboler och budskap. Budskapet är hyfsat tydligt, ljug inte och ha inte hybris. Men symbolerna är mera oklara.
"Zeus, gudarnas konung, var känd för sina många kärleksaffärer. Ibland brukade den unga vackra nymfen Echo underhålla hans fru, Hera, med långa spännande historier, medan Zeus tog tillfället i akt att förföra bergsnymferna. När Hera upptäckte vad som pågick straffade hon den pratsamma Echo med att ta ifrån henne rösten. De enda ord hon kunde yttra därefter, var ett fånigt upprepande av de sista orden i en mening som någon annan ropat med hög röst.
Echo blev förälskad i en fåfäng yngling, som var son till den blå nymfen Leiriope av Thespia. Flodguden Cephisus hade en gång i tiden fångat Leiriope i sina strömvirvlar, och förfört henne. Narcissus var deras barn.
Oroad för barnets välfärd, gick Leiriope till oraklet Teiresias för att få veta något om sin sons framtid. Leiriope ställde frågan om hennes son, som åldring, en gång skulle på livet få blicka tillbaka? Teiresias svarar ”Ja, blott han icke sig själv får skåda.”
Narcissus var vacker som barn och blev ännu vackrare för varje år som gick. Vid 16 års ålder hade han redan lämnat en mängd brustna hjärtan längs sin väg. Narcissus ville inte ha någonting att göra med förälskelse och kärlek, och avfärdade alla försök till romans.
En dag när Narcissus var ute och jagade hjort, fick Echo syn på den stilige ynglingen och började följa efter honom genom skogen. Hela tiden längtade hon efter att få prata med honom, men den pratsamma Echo kunde ju inte längre påbörja ett samtal. När Narcissus till slut går vilse i skogen ropar han ”Är någon där?” Echo kan äntligen svara ”Någon där?” Narcissus ropar tillbaka ”Kom då!” och Echo ropar tillbaka ”Kom då!”. Narcissus, som tycker att rösten som svarar låter bekant, säger då ”Låt oss mötas här!” Echo blir överlycklig och rusar fram för att krama honom.
Narcissus ryggar tillbaka från nymfen, och avvisar henne högfärdigt med att säga ”Förr vill jag dö än du skall mig äga!” Det enda Echo kan svara är ”Du skall mig äga!” och blir utom sig av skam och gömmer sig i en grotta. Där tynar hon bort i ensam sorg och av brustet hjärta, tills ingenting annat än några förtvinade ben, och rösten finns kvar av henne.
En man som hette Ameinius var en av Narcissus mest hängivna beundrare, och sökte upprepade gånger Narcissus uppmärksamhet. Den inbilska ynglingen svarade honom genom att skicka sin tjänare med ett svärd till Ameinius, och hälsa honom att han skulle bevisa sin beundran. Ameinius tog svärdet och stötte det i sitt hjärta, och tog sitt liv för att demonstrera sin kärlek, men inte förrän han hade bett till gudarna att de skulle straffa Narcissus för hans fåfänga. Bönen löd ”O, att själv han, en gång ska bli förälskad, och aldrig den älskade når!”
Hämndens gudinna, Nemesis (i andra versioner Artemis, jaktens gudinna), hörde bönen, och såg till att Narcissus drabbades av kärleken, men inte den sortens kärlek som någonsin kan bli tillfredsställd. Narcissus kom till en liten klar källa vid Donacon i Thespia, och när han böjde sig ner över källan för att dricka, fick han för första gången se sin egen spegelbild i källans vatten. Han försökte röra den vackra ynglingen, som han såg nere i vattnet, med sina händer, men hur mycket han än försökte, kunde han inte nå honom.
I timme, efter timme satt Narcissus helt fängslad och tittade ner i källan, och till slut förstod han att det var sin egen spegelbild han satt och tittade på. Han blev fullständigt tillintetgjord av insikten, men kunde trots det inte slita sig från spegelbilden. Nu var han själv lika plågad som alla dem som förut varit olyckligt förälskade i honom.
Till slut stod Narcissus inte längre ut med plågan, utan stack en dolk i sitt eget hjärta, medan han ropade ut ett sista adjö till spegelbilden. Där hans blod rann ned på jorden sprang det upp en vit narciss med blodröda kronblad i mitten."
tack på förhand!
"Zeus, gudarnas konung, var känd för sina många kärleksaffärer. Ibland brukade den unga vackra nymfen Echo underhålla hans fru, Hera, med långa spännande historier, medan Zeus tog tillfället i akt att förföra bergsnymferna. När Hera upptäckte vad som pågick straffade hon den pratsamma Echo med att ta ifrån henne rösten. De enda ord hon kunde yttra därefter, var ett fånigt upprepande av de sista orden i en mening som någon annan ropat med hög röst.
Echo blev förälskad i en fåfäng yngling, som var son till den blå nymfen Leiriope av Thespia. Flodguden Cephisus hade en gång i tiden fångat Leiriope i sina strömvirvlar, och förfört henne. Narcissus var deras barn.
Oroad för barnets välfärd, gick Leiriope till oraklet Teiresias för att få veta något om sin sons framtid. Leiriope ställde frågan om hennes son, som åldring, en gång skulle på livet få blicka tillbaka? Teiresias svarar ”Ja, blott han icke sig själv får skåda.”
Narcissus var vacker som barn och blev ännu vackrare för varje år som gick. Vid 16 års ålder hade han redan lämnat en mängd brustna hjärtan längs sin väg. Narcissus ville inte ha någonting att göra med förälskelse och kärlek, och avfärdade alla försök till romans.
En dag när Narcissus var ute och jagade hjort, fick Echo syn på den stilige ynglingen och började följa efter honom genom skogen. Hela tiden längtade hon efter att få prata med honom, men den pratsamma Echo kunde ju inte längre påbörja ett samtal. När Narcissus till slut går vilse i skogen ropar han ”Är någon där?” Echo kan äntligen svara ”Någon där?” Narcissus ropar tillbaka ”Kom då!” och Echo ropar tillbaka ”Kom då!”. Narcissus, som tycker att rösten som svarar låter bekant, säger då ”Låt oss mötas här!” Echo blir överlycklig och rusar fram för att krama honom.
Narcissus ryggar tillbaka från nymfen, och avvisar henne högfärdigt med att säga ”Förr vill jag dö än du skall mig äga!” Det enda Echo kan svara är ”Du skall mig äga!” och blir utom sig av skam och gömmer sig i en grotta. Där tynar hon bort i ensam sorg och av brustet hjärta, tills ingenting annat än några förtvinade ben, och rösten finns kvar av henne.
En man som hette Ameinius var en av Narcissus mest hängivna beundrare, och sökte upprepade gånger Narcissus uppmärksamhet. Den inbilska ynglingen svarade honom genom att skicka sin tjänare med ett svärd till Ameinius, och hälsa honom att han skulle bevisa sin beundran. Ameinius tog svärdet och stötte det i sitt hjärta, och tog sitt liv för att demonstrera sin kärlek, men inte förrän han hade bett till gudarna att de skulle straffa Narcissus för hans fåfänga. Bönen löd ”O, att själv han, en gång ska bli förälskad, och aldrig den älskade når!”
Hämndens gudinna, Nemesis (i andra versioner Artemis, jaktens gudinna), hörde bönen, och såg till att Narcissus drabbades av kärleken, men inte den sortens kärlek som någonsin kan bli tillfredsställd. Narcissus kom till en liten klar källa vid Donacon i Thespia, och när han böjde sig ner över källan för att dricka, fick han för första gången se sin egen spegelbild i källans vatten. Han försökte röra den vackra ynglingen, som han såg nere i vattnet, med sina händer, men hur mycket han än försökte, kunde han inte nå honom.
I timme, efter timme satt Narcissus helt fängslad och tittade ner i källan, och till slut förstod han att det var sin egen spegelbild han satt och tittade på. Han blev fullständigt tillintetgjord av insikten, men kunde trots det inte slita sig från spegelbilden. Nu var han själv lika plågad som alla dem som förut varit olyckligt förälskade i honom.
Till slut stod Narcissus inte längre ut med plågan, utan stack en dolk i sitt eget hjärta, medan han ropade ut ett sista adjö till spegelbilden. Där hans blod rann ned på jorden sprang det upp en vit narciss med blodröda kronblad i mitten."
tack på förhand!
