Tjänar man verkligen på att jobba med högstatusjobb?

Är det verkligen värt att jobba på ett högstatusjobb med hög lön? Tänker nu på de yrken som kräver lång utbildning och har hög status, tex. managementkonsult, advokat, fondförvaltare, aktiemäklare, strategikonsult, M/A-konsult, företagskonsult, etc.

Samtliga dessa jobb kan erbjuda en lön på typ 60-70 tkr/månad, men som motprestation för alla/många av dessa yrken krävs tex. extremt långa arbetsdagar (70-80 timmarsveckor), mycket resande (man får traktamente mm. inräknat i lönen, men "tappar" ju sin fritid), samt kräver väldigt många meriter för att få (utöver långa studier krävs en jäkla massa extrajobb, mkt höga betyg, etc.).

De som jobbar med yrkeskategorierna ovan är normalt ekonomer/jurister/ingenjörer. Det jag undrar är om det inte är mer värt att ha ett "vanligt" ekonom/jurist/ingenjörsjobb? Bekanta jobbar tex. som bolagsjurister (inte lika hög status som tex. advokat eller M/A) och tjänar ca 40-50 tkr per månad på det. Ingenjörer som inte har betygen för att bli managementkonsult kan få ingenjörsjobb som ger ca 40 tkr per månad. Ekonomer som blir typ revisor kommer upp i samma lönenivåer.

Sammanfattningsvis tjänar alltså "toppen" bara ca 10-20 tkr mer per månad än "vanliga" jobb (revisor, bolagsjurist eller dataingenjör). För de senare jobben räcker det med att jobba 40-h-veckor, för "statusjobben" måste man jobba nästan det dubbla? Är det verkligen värt att skaffa alla meriter som krävs, jobba jättemycket mer och offra betydligt mer av fritid/familjelivet för att nå upp i de högsta lönerna?

Det är nog värt iom att man lär kunna spara 20-30 tkr i månaden och samtidigt bo och leva helt okej. Eller köpa sig en villa i Djursholm eller en 3:a mitt i huvudstaden och en lyxbil, för att sedan leva på svältgränsen med ett fint yttre.

Det blir nog mer värt i framtiden med tanke på att gränsen för statlig skatt sänks, villket gör medelinkomstargarjobben mindre attraktiva då ännu mer av den redan medelmåttiga lönen går bort i skatt ändå.

Anställda inom de högstatusyrken du föreslagit tjänar vid min vetskap bra mycket mer än 70 000 i månaden efter 3-4 år och framöver. Anledningen till att högstatusyrken har status är väl inte sällan möjligheten till fantasilöner efter en tids arbete.

För varje person som lyckas inom de brancher du nämner finns det givetvis 50 st som inte lyckades.

Jag skulle tro att det finns en hel del lågstatusjobb som också ger jävligt bra betalt.

Obducent, exempelvis.

Fast frågan är ju om det är värt att jobba kanske 100 h per vecka (vilket man gör på vissa arbetsplatser), nästan oavsett hur hög lön man får?

Och när marginalskatten är dragen får man ju faktiskt inte behålla så mkt av en lön på typ 100 tkr per månad?

Tror problemet med din beräkning är att du överskattar vad de "vanliga" tjänar och underskattar vad "toppen" tjänar. Spannet 60-70k är snarare vad en väldigt liten andel del av de som har "vanliga" yrken lyckas komma upp till, de som lyckas inom högstatusyrkena ligger högre än så, medan majoriteten av de "vanliga" ligger avsevärt lägre.

Sen är det olika människor som gillar olika arbetssituationer. Jag själv skulle aldrig ta ett jobb med så långa arbetsdagar eller där man behövde vara borta från hemmet. Behöver jag åka iväg med jobbet räknar jag det som arbetstid från jag kliver utanför dörren tills jag kommer hem igen, blir snabbt mycket arbetstid.

Det är bara inom investment-banking och juridik man ens kommer nära 100 timmar/vecka som standard, och då som ung på grundnivå; de andra yrkena har också de långa veckor till och från, och många resdagar som du nämnt men också här som ung och på grundnivå.

Om det är värt det är upp till var och en, jag tycker det men du behöver inte tycka likadant. Lönen växer nästintill exponentiellt med åren vilket för vissa lockar och motiverar oerhört mycket mer än ett bekvämt jobb med 2,5% löneökning per år.

För den som jobbat en tid i respektive bransch minskar arbetsbördan betänkligt men lönen fortsätter växa. I det fall man tröttnat på jobbet kan man annars inte sällan byta in sig i någon styrelse eller annan hög position i ett annat företag som kräver mindre men betalar minst lika mycket (detta gäller konsult/investment/advokat och inte läkare).

Jag har jobbat med fondförvaltare och det var inga långa arbetsdagar alls! Själv arbetade jag i genomsnitt fler timmar/vecka än dem men fick mycket mindre betalt. Dock var det en hel del resor till London och andra städer på kontinenten som ingick i deras tjänster som kanske inte passar folk med barn. Dessa herrar (bara herrar bland fondförvaltarna) var dock barnlösa och gillade att supa (företaget tillhandahöll mängder med alkohol) så för dem var det inga problem.

Det är absolut en myt att högstatusjobb kräver att man jobbar många timmar.

Jag börjar också mer och mer inse att "högstatusjobben" är en "bluff". Som TS är inne på är lönerna bra, men kollar man efter skatt och sedan slår ut det på antalet arbetade timmar så blir det genast betydligt sämre. Vidare är man i dessa jobb i princip tvungen att bo i Stockholm, äta ute (p.g.a. tidsbrist o.s.v.) och då rinner de surt förvärvade pengarna iväg rätt snabbt.

Jag känner några som jobbar/jobbat på investmentbankerna i London och visst hade de en hög lön, men hela lönen gick åt till att betala bostadskostnaderna så att de kunde bo nära jobbet och åka taxi till och från. De hade ingen fritid alls att spendera sin lön på och körde sönder sig själva. Likadant med några affärsjurister jag vet. Tillslut måste man anställa människor som ska ta hand om ens barn o.s.v. för att man inte hinner själv. Folk verkar viga sina liv åt företag som inte kunde bry sig mindre om dem.

Jag är helt övertygad om att den totala lyckan är högre på ett "vanligt kontorsjobb" med 30 000 i lön än att slita ihjäl sig på McKinsey för 60 000. Ju mer man tjänar, desto mer tar staten och desto mer värdefull blir varje timme förlorad fritid.

Just fondförvaltare är ett jobb med vanliga kontorstider men jobbar du inom investment banking, PE, M&A o.s.v. så är det rena helvetesdagar. Så visst är det många högstatusjobb som kräver många arbetstimmar.

En bieffekt av en "lagom" hög lön är ekonomisk trygghet samtidigt som du behåller drivkraften att arbeta för brödfödan.

Har du en lön som gör att du lever på marginalerna och oroar dig konstant för hur pengarna ska räcka till så påverkar det ditt psykiska välmående negativt. Likaså, vilket många kan tycka är paradoxalt och fullständigt ologiskt, så kan ekonomiskt oberoende, särskilt om du är född in i det, påverka dig negativt psykiskt. Förklaringen till detta är att du, med för mycket pengar, kan sakna utmaningar i livet som du tvingas och kan känna tillfredställelse av att klara av. Observera att det såklart inte gäller alla som är förmögna, men förvånansvärt många. Det är sannolikt inte lika roligt att gå till arbetet om det är ostimulerande samt inte gör den minsta skillnad för dig ekonomiskt.

Den optimala lönenivån är tydligen den som gör det möjligt att ha ett sunt sparande utöver en ordentlig buffert för oförutsedda kostnader. Sedan ska pengarna räcka till exempelvis en "fin" utlandsresa för hela familjen varje år och/eller äga något materiellt som gör livet roligare enligt din egen uppfattning, oavsett om det är en segelbåt eller en sportbil. Samtidigt ska ändå lönen inte riktigt räcka till för att gå i pension efter tio års slit, utan det ska fortfarande vara ett "tvång" att arbeta.

Utan att ha direkt grotta i det kan jag tänka mig att, för en ensam person, så borde en lön på ungefär 40 tusen SEK efter skatt vara en "bra" lön. Med den lönen kan du lägga 25 tkr på ett bra boende, mat, nöjen, hobby och löpande utgifter, 5-8 tkr i sparande som lämnas orört samt resten som spenderas under sommar- och vintersemester. Samtidigt, om du nu inte lägger undan precis varenda krona och lever extremt snålt, kommer du ändå att vilja gå till jobbet för att fortsätta leva det liv du gör.

Så jag tror, för att besvara din fråga, så är det värt att jobba så du får en bra lön som gör att du slipper oroa dig sömnlös för tandläkaräkningar när en trasig tand måste bytas ut, värmepannan går sönder, inte ha en bra försäkring eller när barnen absolut vill gå på en fin ridskola samtidigt som dessa utgifter ändå svider så pass i plånboken att du verkligen, verkligen ser fram emot nästa lön.

Jurist är lättast av det du nämner. Advokatvardagen, massor av tid över.