Citat:
Ursprungligen postat av
Svartheden
Jag finner bara att rätten inte kan utesluta att barnet hade någon bakomliggande bensjukdom och att rätten fäster större tilltro till mammans berättelse. Men rätten har inte beaktat att mamman har egna intressen att bevaka och kanske vill få det att se ut som pappan gjort det.
Låt vara att Pappan inte verkar vara den skarpaste kniven i lådan. Han har inte lämnat några bra förklaringar på blåmärkena och dom kan mycket väl ha orsakats av hans klumpighet.
Hovrätten utesluter de av Försvaret framkastade förslagen om tänkbara ben- (och blod-) sjukdomar som "teorier" som förkastats av tillgänglig svensk och internationell forskning. Jag tror att hovrätten också skriver att man inte kan spekulera i ännu oupptäckta tänkbara sjukdomar. De avfärdar "njurspecialisten" med en handviftning. Intyget från Uppsala (T.O
kommenteras av hovrätten på ett sparsmakat vis och jag gissar att han kommer att vara noggrannare i skillnaderna mellan att uttala sig som rättsläkare, specialist i neurobiologi, respektive som åsiktsbärare och idéspruta i forskningsfronten. Visst finns det pengar att hämta där, men här fick han smäll på fingrarna.
Väldigt mycket av hovrättens bedömning utöver materialet från tingsrätten är en självständig bedömning av flera olika specialistläkares respektive vittnesmål. En del av dessa är hållna bakom stängda dörrar vilket tyder på att det utbrutit personstridigheter bortom det för vanligt folk fattbara nivåer. E. hade inget mer att tillföra än vad som sagts i FUP:en och under tr-förhandlingarna. Hennes advokat var närvarande i hr och hon fanns tillgänglig på telefon kan jag tänka mig. Hon hade inte mer att vinna eller förlora på att närvara. Antagligen skulle hon förstå ungefär lika lite eller mycket som A av de framlagda vittnesmålen i hr. Ingen har kunnat beslå henne med lögner eller orediga uppgifter. E. har inte talat eller förtalat A. A.:s trovärdighet är det väl lite si och så med. Han försökte redan från början framställa sig som en mycket god fader och livräddare och partner m.m. Både han och hans nära anhöriga har beskrivit E. i allmänt negativa ordalag. A. däremot beskrivs på sin höjd som lite "besvärlig" som barn, vilket alla från trakten verkar känna till är en s.k. "sanning med modifikation".
Inte för att jag har några större förhoppningar om att Kriminalvården ska lyckas med det både familj, skola och sociala myndigheter misslyckats med genom åren med A. Men vi kan väl be lite vackert för att de ska lyckas med något, så att han kanske ska orka börja jobba och försörja sig själv framöver. Två tredjedelar av fyra år, kan ju leda till ett slutbetyg från 9:an och en enklare yrkesutbildning.