För den som har läst lite om ämnet och är således insatt så vet man förmodligen om att de flesta någon gång under livet väljer att fantisera om mord. Tänkte det skulle vara intressant att höra från andra användare hur ni tycker och tänker..
För mig har det varit periodvis, när jag var runt 11 började jag fantisera om att få mörda folk jag inte tyckte om. Då var det nog snarare ett sätt att få känna kontroll, just tanken "Jag KAN döda dom". Under tonåren avtog det faktiskt, hade sedan en period när jag var runt 20 då jag under ett halvårs tid tänkte väldigt mycket på mord. Var totalt isolerad mer eller mindre från omvärlden och satt vaken väldigt mycket och älskade att gotta mig i seriemördardokumentärer.. Med tanke på hur labil och impulsiv jag faktiskt var så är jag både förvånad och glad över att det aldrig blev något. Hade det inte varit för att jag var så isolerad hade säkert nån rackare fått lida. Gick inte på krogen och sådant och undvek folk så mycket det gick, kanske någon undermedveten självbevarelsedrift att faktiskt inte mörda någon?
Nu är man vuxen, känns som man gjort allt i livet typ som man skulle vilja göra. Jag ser noll värde i människoliv nu för tiden, finns enstaka gottegrisar som följt med en i livet som jag inte skulle vilja se döda men för resten så skulle det nog kvitta. Men jag har också suttit tillräckligt på både anstalter och psyken för att veta att det inte är kul, skulle troligtvis ta livet av mig om jag hamnade i en sådan sits igen.
Man försöker bara knega sig fram i livet och göra det bästa av skiten, men visst fan tänker man på mord. Iallafall en gång i veckan. Har planerat mord, studerat allt som har med mord att göra och såklart legat på kvällarna och fantiserat om alltifrån planerandet till det faktiska utförandet till gripandet osv. Jag personligen är ingenting för slaktade människor, jag vill bara veta av att dom skulle vara döda. Effektiva mord, inget krångligt. Giftmord har alltid intresserat mig och fått mig o tända till men ja, effektivt men lite tråkigt. Man vill ju ändå få uppleva vreden, få släppa loss och bokstavligt talat känna när människan blir ett meningslöst och kallt objekt. Hade det varit någon jag ogillade så hade jag velat hugga, så mycket det bara går. Har många gånger varit frågvis till det där hur mycket man faktiskt borde kunna hugga någon, runt 200 hugg är det högsta jag hört talas om men visst fan borde man kunna få in fler än så om man verkligen vill.
Jag är en person som gärna beskriver mig som social, glad, omtänksam och allmänt spontan och uppåt. Nyfiken på livet liksom, men någonstans inom mig så har tankar om mord alltid funnits där i alla tidsperioder av mitt liv. Vid alla sorters tillstånd och vid alla sorters situationer. Jag har länge haft känslan att jag kommer döda någon under min livstid, har alltid sen jag var liten velat veta hur det känns och velat visa att jag kan. Ganska tragiskt, för utgången blir nästan alltid fängelse eller självmord när jag tänker på det rent rationellt. Vill inget av det, och rent logiskt sett vill jag inte döda någon om jag verkligen inte ser någon större mening med det.
Men sen ligger man där veckan efter en sen natt och tänker på det likt förbannat ändå. Som en manisk rutin, en fix ide som aldrig velat försvinna.
Känns behagligt att kunna skriva om det, hade varit intressant och veta om fler känner igen sig. Ser ni det som ett problem? Hur ser era fantasimord ut?
Tacka fan för flashback
och nej jag trollar inte, genuint ärlig för en sekund bara.
För mig har det varit periodvis, när jag var runt 11 började jag fantisera om att få mörda folk jag inte tyckte om. Då var det nog snarare ett sätt att få känna kontroll, just tanken "Jag KAN döda dom". Under tonåren avtog det faktiskt, hade sedan en period när jag var runt 20 då jag under ett halvårs tid tänkte väldigt mycket på mord. Var totalt isolerad mer eller mindre från omvärlden och satt vaken väldigt mycket och älskade att gotta mig i seriemördardokumentärer.. Med tanke på hur labil och impulsiv jag faktiskt var så är jag både förvånad och glad över att det aldrig blev något. Hade det inte varit för att jag var så isolerad hade säkert nån rackare fått lida. Gick inte på krogen och sådant och undvek folk så mycket det gick, kanske någon undermedveten självbevarelsedrift att faktiskt inte mörda någon?
Nu är man vuxen, känns som man gjort allt i livet typ som man skulle vilja göra. Jag ser noll värde i människoliv nu för tiden, finns enstaka gottegrisar som följt med en i livet som jag inte skulle vilja se döda men för resten så skulle det nog kvitta. Men jag har också suttit tillräckligt på både anstalter och psyken för att veta att det inte är kul, skulle troligtvis ta livet av mig om jag hamnade i en sådan sits igen.
Man försöker bara knega sig fram i livet och göra det bästa av skiten, men visst fan tänker man på mord. Iallafall en gång i veckan. Har planerat mord, studerat allt som har med mord att göra och såklart legat på kvällarna och fantiserat om alltifrån planerandet till det faktiska utförandet till gripandet osv. Jag personligen är ingenting för slaktade människor, jag vill bara veta av att dom skulle vara döda. Effektiva mord, inget krångligt. Giftmord har alltid intresserat mig och fått mig o tända till men ja, effektivt men lite tråkigt. Man vill ju ändå få uppleva vreden, få släppa loss och bokstavligt talat känna när människan blir ett meningslöst och kallt objekt. Hade det varit någon jag ogillade så hade jag velat hugga, så mycket det bara går. Har många gånger varit frågvis till det där hur mycket man faktiskt borde kunna hugga någon, runt 200 hugg är det högsta jag hört talas om men visst fan borde man kunna få in fler än så om man verkligen vill.
Jag är en person som gärna beskriver mig som social, glad, omtänksam och allmänt spontan och uppåt. Nyfiken på livet liksom, men någonstans inom mig så har tankar om mord alltid funnits där i alla tidsperioder av mitt liv. Vid alla sorters tillstånd och vid alla sorters situationer. Jag har länge haft känslan att jag kommer döda någon under min livstid, har alltid sen jag var liten velat veta hur det känns och velat visa att jag kan. Ganska tragiskt, för utgången blir nästan alltid fängelse eller självmord när jag tänker på det rent rationellt. Vill inget av det, och rent logiskt sett vill jag inte döda någon om jag verkligen inte ser någon större mening med det.
Men sen ligger man där veckan efter en sen natt och tänker på det likt förbannat ändå. Som en manisk rutin, en fix ide som aldrig velat försvinna.
Känns behagligt att kunna skriva om det, hade varit intressant och veta om fler känner igen sig. Ser ni det som ett problem? Hur ser era fantasimord ut?
Tacka fan för flashback
och nej jag trollar inte, genuint ärlig för en sekund bara.
