"Manligt beteende" - DN slår till rejält med sexistisk artikel.

Jo, men knullklasson tycks sitta inne med annan information.

"En sup, omsluten av svalt vatten och barnen och barnbarnen är redan ställda"... ska detta framstå som någon slags beundransvärd poetisk touch eller vad? Synen på sig själv som förbrukbar och överflödig är något manligt?

Ditt nästa exempel är ju bara genomäckligt. Du sitter och snackar om en man som inte orkade leva längre och barn som blev faderslösa och bagatelliserar det hela genom att invända om att det är jobbigt att sanera.

Du har rätt till din åsikt som alla andra men det här med att vara manlig genom att inte värdera sig själv och vara blott ett verktyg som garanterar avkomman stabilitet är ingenting jag personligen tänker skriva under på. Det synsättet du förmedlar är varken häftigt eller bra utan bara ren skit.

Det som är manligt är att se livet för vad den är. Att vandra omkring med en jävla ruin till kropp och bara göra massa tråkigt skit kanske inte är värt ett öre, vid en viss ålder har man inget att förlora.

Kvinnor kan ju hålla på och skvallra vid kaffebordet och göra alla småsaker till viktigare än de är enda till 100, men vafan har en man kvar att bevisa när han klättrat över 70 sträcket?

Vänta på att dagen ska komma då någon byter hans blöja? Du får fan göra det ifall du vill, men tillåt mig att inte tycka att vilket liv som helst är värt att leva.


Alla barn blir faderlösa som vuxna, ifall de har tur (de vill ju inte gå förre). Låt en man säga farväl när han tycker att livet är en jävla ruin ifall han så önskar, jag lovar dig att en man kan ha oändligt många rationella anledningar till det.

Kolla gärna på filmen Sunset Limited ifall du vill veta mer.


Nu sätter du ord på hans mun, jag ser mig som ett verktyg för att jag ska leva livet.

När jag anser att livet inte har mycket mer att erbjuda mig så säger jag farväl.

Ifall det är så att jag trots livets ruin har något att erbjuda framtida barn och barnbarn så kan jag ju självklart göra en uppoffring och stanna för deras skull. Men i individualistiska Sverige är ju ofta fallet att så inte är fallet, så vid 70 kan man säga adjö utan några skuldkänslor.

Det är troligt att mina 70 år tillslut kommer få fler fantastiska upplevelser än dina 95....

Ingen är oersättlig och allt levande kommer att dö, det kan du kanske ändå hålla med om. Och det viktiga är väl inte hur man avslutar sitt liv, utan hur man valt att leva det. Jag säger varken att det är häftigt eller manligt att få avsluta det på ett värdigt sätt när man känner att man inte längre har något att tillföra. Jag har däremot en djup förståelse för det. Jag tror du och jag har helt olika syn på livet. För mig är det något jag fått till låns, det är ändligt. Hur lånet betalas tillbaka är ointressant, hur jag förvaltat lånet är vad som betyder något.
Märkligt det där, att bittra gnällspikar är de som mest av alla räds döden och de levnadsglada fruktar den minst.

Nu handlade det ju om risker, och det händer att folk dör när de tar sådana. Oavsett vad du personligen tycker eller skriver under på.

Livet blir sämre vid den åldern, ja, men därifrån till att "se det för vad det är" och att självmord är lika bra är inget jag håller med om. Förhoppningsvis har man sin familj att umgås med och det är väl sunt att ha vänner även vid den åldern.

Dessa saker har ett värde utan att man håller på och bevisar något. Ang. att någon byter ens blöjor så är det kanske inte det ädlaste men spelar det egentligen någon roll? Man är gammal och situationen är fult förståelig. Jag tycker absolut inte sämre om de som är i den situationen.


Det är skillnad på naturlig död och självmord, går inte att göra en sådan jämförelse. Sedan så är det fortfarande bättre att inte säga farväl i något slags slutgiltigt manlighetsstatement än att göra detsamma. Jag ser helt enkelt inte att det är något värt att glorifiera.

Får ta och se den någon gång.






Det tycker jag inte alls att jag gör utan att det faktiskt är just det han framför (hög ålder, barn och barnbarn finns = har gjort sitt).

Du kan visst resonera att det är värt att säga farväl när livet börjar känns meninslöst men känslorna borde inte bottna i att du är gammal som man och att det är något manligt att få ett slut på skiten. Det är främst detta det handlar om och inte livsfilosofi rent allmänt.

Varför skulle du inte ha något att erbjuda? Förhoppningsvis så uppskattar de ju dig för den du är snarare än att du är stark och kan prestera en massa skit. T om om de var i en situation där de behöver ta hand om dig så tycker jag ändå att du fyller ett viktigt syfte. Och som sagt det finns saker att ägna sig åt även vid den åldern.

En förälder skulle jag nog säga visst är oersättlig, släktingar rent allmänt eller vänner inte alls på just den nivån men det rör sig ändå om samma fenomen skulle jag säga.

Ang. att du inte säger att det är manligt eller häftigt vad är det då du säger i så fall? När du romantiserar att man drunkar p g a "man ändå är gammal" eller trivaliserar när någon skjuter skallen av sig så är det just så det framstår. Jag tycker inte att det är särskilt värdigt hur du resonerar varken kring dödsmetoderna eller de bakomliggande motiven.

Men som jag sa till Naknekejsaren så är det inte en fråga om livsfilosofi i första hand. Tyck du så här för egen del men ge fan i sammankoppla livets meningslöshet och självmordets dygd med att man nått den fasen i egenskap av att vara man. För nej det handlar inte om risker utan du spann vidare på den punkten så att vi kom in på ämnet självmord.

Män är extremt rationella, känslor försöker få dig att hänga kvar vid livet även när det inte finns något hopp kvar. När män ser att det här går åt helvete vad de än gör, så kan de ta extremt rationell beslut och säga adjö på egna villkor.

Därmed är det manligt att ta självmord som ett rationellt beslut, ifall det är en känslodriven självmord skulle jag påstå att det inte är manligt.

Fast då baseras inte självmordet på orsaker som är direkt kopplade till själva könstillhörigheten utan beslutet togs på andra grunder.

Det är väl det som är relevant för F&J. Filosofi är ett annat ämne.

Logik och förmåga att ta svåra beslut ser jag som manliga egenskaper.

Filosofi finns alltid med i alla frågor, så det finns ingen oxymoron att ha med det i en tråd om manligt beteende.

Det är djupt filosofiskt både kring ifall man ska leva livet så som man älskar att leva, även ifall man då riskerar att dö närsomhelst? Eller ifall det finns ett moment då det är rent objektivt positivt att man tar sitt liv?

Feminister är ljusår bort från livets magi, de vill liksom att alla ska leva deras egna gråa liv, att suga bort all färg ur tillvaron är deras favoritsyssla. De försöker göra om livets betydelse till hur ofta en man diskar, hur mycket kvinnor kommer få i pension (istället för att de ska få se deras barn växa upp), hur staten kan kontrollera att pojkar och flickor leker gråa könsneutrala lekar istället för att låta de hitta på deras egna lekar.

Den kopplingen är indirekt snarare än direkt. En direkt koppling är att en 80-årig man har större orsak att ta självmord än en 80-årig kvinna trots att de befinner sig under likvärdiga omständigheter.

Ska man leva livet så som man älskar trots risken att dö? Både ja och nej är väl rätt egentligen. Det är dock ett annat ämne än självmord och under vilka omständigheter det är värt att utföras. Även om jag inte kan ge ett objektivt svar på den frågan så skulle jag ändå vilja hävda att ens könstillhörighet inte är en av de avgörande punkterna.

Precis som den nakne kejsaren redan påtalat för dig(för övrigt en användare jag gillar mer och mer) så är män inte i samma utsträckning som kvinnor känslostyrda. Självbevarelsedrift, sexualdrift, smärta och åtrå är liksom mycket annat som gör oss till medvetna varelser, just känslor.

Alla dessa känslor går att övervinna med rationellt och förnuftigt tänkande. Jag vidhåller att människans belöningssystem aktiveras vid risktagande. Ren biologi, adrenalin och den efterföljande dopaminkicken.
Det är nummer ett i vår argumentation. Det är kul att ta risker. Men man måste också inse att det inte handlar om rationalitet att utsätta sig för fara, men så länge ingen annan drabbas varför inte tillåta sig att känna sann livsglädje. Jag inbillar mig också att mitt eget risktagande gjort mig mer kapabel att undvika triviala dödsorsaker.

Nummer två är huruvida du skall fortsätta ditt liv beroende av andra. Jag inbillar mig att det var just dig jag hade en liknande diskussion med i samma ämne för säkert något år sedan. Jag kan ha fel. Men om du nu vill avsluta dina sista år av ditt liv, ett liv som oåterkalleligen kommer att avslutas, liggandes hjälplös i en säng och inte ens kunna sköta din hygien och dina behov utan hjälp, så varsågod.

Personligen dör jag hellre med stövlarna på och betraktar din önskan om vård i livets slutskede som ett perverst behov av omvårdnad. Möjligen också en önskan om att bli penetrerad i diverse kroppsöppningar. Definitivt omanligt.
Jag hoppas också jag lyckats förmedla till mina barn att kalkylera risker och ändå våga utsätta sig för dem. Samt att när gubben dör skall de minnas mig som levnadsglad, generös och stark. Även om du verkar anse att styrka är något negativt så inbillar jag mig att mina ungar inte kommer vara bekväma med att se mig hjälplös.
Jag dör hellre förr än senare än att utsätta dem för det. Går det snabbt, smärtfritt och utan onödigt slafs tror jag mina barn kommer skratta mer än gråta på min begravning.

Slår mig nu också att du måste ha ett väldigt tungt sinne. Lev nu istället för att fokusera på din ålderdom.

Jo, det är åter en anledning att gå innan absoluta slutet. Bara tanken av att vara den där som ligger och väntar i månader på att de ska komma på besök, så när de väl gör sin "plikt" en dag - stackars barnbarnen som bara väntar på att klockan ska ticka iväg så att de kan lämna gubbfan och återgå till det roliga livet.

Eller ska de komma ihåg gubben som någon som tog ut de för att fiska, berättade galna anekdoter (sant eller falskt - gör detsamma) från en svunnen tid, lätt de provköra skrotbilen under uppsikt för första gången, lätt de pröva några klunkar konjak när föräldrarna inte såg på, lärde en att snickra, osv.

Allt sådant jag kommer ihåg från min farfar innan han arbetade ihjäl sig ute i sommarstugan. Har bara goda minnen.

Förhållandet till manlighet verkar förövrigt vara något som delar antifeminister mitt itu - för somliga är det något unket verktyg som används av kvinnor för att manipulera män. För andra så är det rentav livets essens som man, något som förts vidare av män till nästa generation män i en kontinuerlig kedja sedan urminnes tider, en varm känsla lyser igenom denna drivkraft, styrka däri att övervinna naturen, inklusive sin egen natur.

Denna kontinuerliga kedja generationer män emellan vill feministerna förinta till varje pris, förgör gamla traditioner, sagor, manliga värderingar, och skapa något nytt som är unket och utan någon som helst livskraft.