Citat:
Hasse Gamen var en av de tre första raggarna i Stockholm.
Fart, färg och ett rullande framtidshopp. Det var roligare, det var en inspirerande tidsanda.
En social och ekonomisk utveckling som man tydligt märkte från år till år. Perspektivet är i det följande från en förort till Stockholm.
Av min grundskolklass (ca 30 barn tom 1959), var det 2 som gick vidare till gymnasiet och högskolan/universitetet. En till teknis - civilingenjör/maskin, en till universitetet - Fil kand. Av de övriga var det tre tjejer och tre killar som gick till realskolan från ca 6:an eller 7:an. Övriga ca 20++elever harvade vidare och gick ut efter 8:an (9 läsår kom lite senare i min kommun). Ingen söp eller knarkade ut sig. Ingen hamnade i kriminalitet. (Jag själv "tog" studenten senare på "Vux" och skrapade ihop en old-school fil kand på universitetet).
Fiket och korvkiosken var de givna träffpunkterna för ungdomar under första halvan av 60-talet. Vi hade ett jättefint fik och en full-seize korvkiosk med allt man kunde önska sig. (Övrig snabbmat som pizza och Donkan-burgare fanns inte). I dag finns varken fiket eller korvkiosken kvar.
Teve sv/vit) hade slagit igenom runt 1958. Bilismen som hade tuffat igång på 1950-talet fortsatte att erövra samhället. Det var status att stå på hyreshusets parkering och meka med den egna bilen på söndagarna, fast vissa söndagar åkte man förstås på utflykt med kaffetermos mm. Första generationens raggarkultur som kom runt 57-58, tappade styrfart och mer eller mindre upplöstes ca 1963-64. Men på något sätt överlevde raggarna ute på bystan för att vakna upp senare under 60-talet i en ny skepnad som söp och levde fan.
Första egentliga Hot-Rod-utställningen på Ostermans Marmorhallar 1964. Med stjärnor som "Junken", "Gamen" och "Gamens brorsa". Vet inte hur det är med G:s brorsa idag, men de andra är borta.
Musik var 50-talets USA-rock fram tills Beatles kom på allvar i Sverige ca 63-64. Och som många redan har sagt - det var: "Slafsjo yäää, yäää" för hela slanten. Med detta kom också de långhåriga pionjärerna 63-64. Minns att några blev rätt hårt men (O)kamratligt mobbade för sina kalufser av kompisarna i gänget. Att söka jobb på bank med långt hår (långt och långt - bara över öronen), var helt otänkbart.
Det var busenkelt att få jobb - typ - i industrin, på bilverkstad, i detaljhandeln. Bättre jobb fick man om man hade gått yrkesskola eller tagit realen (d v s ett trappsteg under studenten). De som tog studenten fick per automatik mycket bra jobb, dvs en garanterat säker karriär. Bäst tjänade man (ostudentad) i byggsvängen, t ex som timris. Många av mina kompisar valde den vägen, men byggsvängen var ett hårt arbete. I dag är nästan alla döda i förtid, de som fortfarande lever åker omkring i eldrivna permobiler. Bostad var däremot svårt att få - då som nu. Oändlig tröstlös bostadskö, där barnen till samhällets politiska pampar hade egen gräddfil. Någon egentlig marknad för bostadsrätter fanns inte. Räntan var skyhög, likaså inflationen. Det förväntades att man snällt skulle ställa sig i bostadskön och vänta på sin tur.
Invandringen började komma igång mot mitten/slutet av 60-talet med t ex jugoslaver, greker (grekjuntan 68 till 75) etc. Men den stora invandringen som dittills hade drabbat Sverige var alla flyktingar som kom efter 2VK. Finnar, balter, tyskar, süddettyskar, tjecker, polacker, några ryssar m fl m fl, samt sådana som kallades "statslösa" som var försedda med särskilda "främlingspass". Alla dessa 2VK-flyktingar jobbade häcken av sig för detta samhälle och bidrog med en mycket betydande del av den välfärd som nu gäller för alla och envar. Jag hade många kompisar från denna kategori, som hade kommit hit precis efter kriget - de tidigaste kom redan sommaren 45. Nästan varje månad hittar jag någon av dem bland tidningarnas dödsannonser.
Skjutningar, sten- och handgranatskastningar, bil- dagis- skolbränder och blåljusfordonsvandaliseringar etc etc, förekom överhuvudtaget inte - fanns inte ens i den vidaste fantasin.
Knarket kom under 60-talets andra halva. Min kompis som jobbade som pressfotograf på DN, tog bilder av en av de allra första överdosdöda som polisen drog fram från en toalett på T-centralen Ö, någon gång under 60-talets andra halva. Det var en 16-årig tjej som inte fattade vad hon gjorde. Hon blev lurad att ta en sil/spruta av en av proffspundarna. Han dömdes till -typ- ett villkorligt struntstraff för ringa misshandel - hon vaknade aldrig mer upp.
Åren 60 till 64 lutar väldigt mycket bakåt mot 50- talet, medan 65 till 70 är lutar mer framåt mot 70-talet, med de mytiska 68-orna och 70-talets politiska proggrörelse. Här blir det också talrika protesttåg mot kriget i Vietnam under slutet av 60-talet och framöver. Där någonstans "framöver" tar det roliga slut.
En social och ekonomisk utveckling som man tydligt märkte från år till år. Perspektivet är i det följande från en förort till Stockholm.
Av min grundskolklass (ca 30 barn tom 1959), var det 2 som gick vidare till gymnasiet och högskolan/universitetet. En till teknis - civilingenjör/maskin, en till universitetet - Fil kand. Av de övriga var det tre tjejer och tre killar som gick till realskolan från ca 6:an eller 7:an. Övriga ca 20++elever harvade vidare och gick ut efter 8:an (9 läsår kom lite senare i min kommun). Ingen söp eller knarkade ut sig. Ingen hamnade i kriminalitet. (Jag själv "tog" studenten senare på "Vux" och skrapade ihop en old-school fil kand på universitetet).
Fiket och korvkiosken var de givna träffpunkterna för ungdomar under första halvan av 60-talet. Vi hade ett jättefint fik och en full-seize korvkiosk med allt man kunde önska sig. (Övrig snabbmat som pizza och Donkan-burgare fanns inte). I dag finns varken fiket eller korvkiosken kvar.
Teve sv/vit) hade slagit igenom runt 1958. Bilismen som hade tuffat igång på 1950-talet fortsatte att erövra samhället. Det var status att stå på hyreshusets parkering och meka med den egna bilen på söndagarna, fast vissa söndagar åkte man förstås på utflykt med kaffetermos mm. Första generationens raggarkultur som kom runt 57-58, tappade styrfart och mer eller mindre upplöstes ca 1963-64. Men på något sätt överlevde raggarna ute på bystan för att vakna upp senare under 60-talet i en ny skepnad som söp och levde fan.
Första egentliga Hot-Rod-utställningen på Ostermans Marmorhallar 1964. Med stjärnor som "Junken", "Gamen" och "Gamens brorsa". Vet inte hur det är med G:s brorsa idag, men de andra är borta.
Musik var 50-talets USA-rock fram tills Beatles kom på allvar i Sverige ca 63-64. Och som många redan har sagt - det var: "Slafsjo yäää, yäää" för hela slanten. Med detta kom också de långhåriga pionjärerna 63-64. Minns att några blev rätt hårt men (O)kamratligt mobbade för sina kalufser av kompisarna i gänget. Att söka jobb på bank med långt hår (långt och långt - bara över öronen), var helt otänkbart.
Det var busenkelt att få jobb - typ - i industrin, på bilverkstad, i detaljhandeln. Bättre jobb fick man om man hade gått yrkesskola eller tagit realen (d v s ett trappsteg under studenten). De som tog studenten fick per automatik mycket bra jobb, dvs en garanterat säker karriär. Bäst tjänade man (ostudentad) i byggsvängen, t ex som timris. Många av mina kompisar valde den vägen, men byggsvängen var ett hårt arbete. I dag är nästan alla döda i förtid, de som fortfarande lever åker omkring i eldrivna permobiler. Bostad var däremot svårt att få - då som nu. Oändlig tröstlös bostadskö, där barnen till samhällets politiska pampar hade egen gräddfil. Någon egentlig marknad för bostadsrätter fanns inte. Räntan var skyhög, likaså inflationen. Det förväntades att man snällt skulle ställa sig i bostadskön och vänta på sin tur.
Invandringen började komma igång mot mitten/slutet av 60-talet med t ex jugoslaver, greker (grekjuntan 68 till 75) etc. Men den stora invandringen som dittills hade drabbat Sverige var alla flyktingar som kom efter 2VK. Finnar, balter, tyskar, süddettyskar, tjecker, polacker, några ryssar m fl m fl, samt sådana som kallades "statslösa" som var försedda med särskilda "främlingspass". Alla dessa 2VK-flyktingar jobbade häcken av sig för detta samhälle och bidrog med en mycket betydande del av den välfärd som nu gäller för alla och envar. Jag hade många kompisar från denna kategori, som hade kommit hit precis efter kriget - de tidigaste kom redan sommaren 45. Nästan varje månad hittar jag någon av dem bland tidningarnas dödsannonser.
Skjutningar, sten- och handgranatskastningar, bil- dagis- skolbränder och blåljusfordonsvandaliseringar etc etc, förekom överhuvudtaget inte - fanns inte ens i den vidaste fantasin.
Knarket kom under 60-talets andra halva. Min kompis som jobbade som pressfotograf på DN, tog bilder av en av de allra första överdosdöda som polisen drog fram från en toalett på T-centralen Ö, någon gång under 60-talets andra halva. Det var en 16-årig tjej som inte fattade vad hon gjorde. Hon blev lurad att ta en sil/spruta av en av proffspundarna. Han dömdes till -typ- ett villkorligt struntstraff för ringa misshandel - hon vaknade aldrig mer upp.
Åren 60 till 64 lutar väldigt mycket bakåt mot 50- talet, medan 65 till 70 är lutar mer framåt mot 70-talet, med de mytiska 68-orna och 70-talets politiska proggrörelse. Här blir det också talrika protesttåg mot kriget i Vietnam under slutet av 60-talet och framöver. Där någonstans "framöver" tar det roliga slut.
