Ironi - ett opium för folket?

Jag har blivit lärd att Marx citat om opium för folket skall tolkas som att religionen var ett medel för folket att fördra knot och slit i ett orättvist samhälle. Kritendomens utlovade paradis i livet efter detta, såg effektivt till att dämpa mer våldsamma krav på rättvisa.

(Huruvida den tolkningen är korrekt kan säkert diskuteras, men det gör vi inte här).

Min fråga är enkel: fyller ironi samma funktion idag?


Jag lägger med flit tråden i politik inrikes, eftersom jag önskar en diskussion med koppling till svensk politik. Särskilt då med utgångspunkt i en existerande åsiktskorridor, byggd av socialister och liberaler.
Utanför denna korridor finns allt från konservativa till libertarianer till nationalsocialister. Jag påstår, helt anekdotiskt, följande:


* Utanför ironiseras det friskt om beteendet hos korridorvandrarna.
* Socialist-liberalerna, särskilt vänstern, är idag i en jämförelse helt humorlösa och helt oförmögna till ironi (värd namnet). Jämför med Hasse och Tage, vars humor och ironiserande ännu idag har ett värde.

Min poäng är att det här med att häckla makten, inte nödvändigtvis leder till någon förändring. Kärnkraften snurrar fortfarande och övervakningssamhället är värre än någonsin, trots den frihetlige socialisten Tage Danielssons underbara monologer och texter i ämnena.

Bidrar i själva verket ironiserande över de poltiiska motståndarnas dumhet, till att en viktigare diskussion - och kollision - skjutes upp, kanske bortom den punkt när det är för sent?

Kan paralleller dras till andra samhällen, samtida såväl som historiska?

1. Ironi kan fungera en ventil för frustration för den, som ironiserar över orättfärdiga makthavare.

2. Men ironi undergräver samtidigt förtroendet för dessa makthavare hos befolkningen och undergräver deras legitimitet och auktoritet. Förtroendet för dem undergrävs därtill inte bara hos den som ironiserar, utan även hos dem som lyssnar.

Lite tveksam till, att man skulle kunna beräkna vad som blir den sammantagna effekten över tid, när man adderar 1 och 2.

Men [undergräver rådande makt]=>[maktbyte]? Jag tvivlar att så är fallet (du påstår det inte heller).

Hellre tror jag man riskerar att en värdelös regim som utgör driftkucku, byts mot en anna värdelös regim som blir ny driftkucku. Och folket tröstar sig med att tänka "vi vet nog att ni är värdelösa, we know you". Så stampar fartyget vidare mot isberget.

På samma tema: är inte ironin bara en ersättning för (berättigad) ilska?

Svensken är ironisk för han är feg. Svensken säger tvärtom vad han menar för det mesta. Han tänker blått men röstar rött. Osv osv. Det är därför Sverige är upp och ner.

De flesta folk är väl fega i så motto att det är svårt att resa sig mot en manipulerande eller diktatorisk överhet. Feghet är varken ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för ironi.

Som TS antyder är ironi slöseri med tid. Det är ett dekadansfenomen, ett trötthetssymptom.

Och idag är samhället så absurt att ironi mm förväxlas med verkligheten (Poe's lag). Som sagt, ironi är slöseri med tid.

Ironi fungerar aldrig om man vill ha ett samtal med någon, eftersom det har inslag av förakt.

Dessutom är det få svenskar som förstår sig på ironi. Jag är ganska ironisk av mig själv, och har ofta i efterhand fått veta att personer har trott att jag haft en viss åsikt, när jag i själva verket bara drivit med frågan. Ironi är riskabelt på det sättet.

I politiken ska man undvika ironi om man inte är ute efter att häckla någon. Då kan ironi vara användbart, men risken i Sverige är att en stor del av åhörarna tror att man berömmer den man häcklar.

Du vet väl vad man säger?
Barn och idioter förstår inte ironi.
Eftersom jag knappast tror att du är ironisk mot barn så återstår väl bara en förklaring. Sverige är fullt av...

Nä. Jag är alltid snäll mot barn och djur. De senare förstår inte heller ironi, men en del av dem verkar ha sinne för humor.