I den här tråden reder vi ut pseudonostalgi och hur vi drabbats.
Vi inleder med att reda ut begreppen:
Pseudonostalgi är när man upplever att nya spel i en serie, exempelvis reboots eller vanliga uppföljare, inte har den rätta "känslan" på grund av nostalgi, trots att man inte var särskilt involverad i de tidigare spelen till att börja med.
Jag bidrar med egna exempel.
1. Tomb Raider
Gillar inte rebooten och tycker inte att den känns "Tomb Raider" alls. Det märkliga? Jag har bara spelat igenom demot av det första spelet på DOS.
2. Duke Nukem
Tyckte det nya Duke sög apa och inte alls följde originalet. Problemet? Jag spelade bara sharewareversionen av Duke Nukem 3D om och om igen.
3. Wolfenstein
Tycker att rebooten var bra, men saknade det där Wolfensteiniga. Varför jag tycker det vet jag inte, för jag spelade bara Wolfenstein 3Ds sharewareversions första bana tills jag hittat alla secrets.
4. Zelda - Ocarina of Time
Minns hur kompisarna på fritids talade varmt om detta spel. Tanken att man hittade skatter som svärd och pilbågar eggade mig. Lärde mig rutten till slottet där man träffar Zelda för första gången men sen kom jag aldrig vidare. Trots detta har jag ett sug efter en 3DS för att spela det i handhållet format. Av nostalgiska skäl.
Och så vidare och så vidare.
Jag kommer att köpa de upphottade Crash Bandicoot-spelen till PS4 p.g.a nostalgi. Spelen känns som originalplaystations maskot och jag minns hur kompisar hade dem.
Jag själv har dock aldrig ägt något av dem och ägnade större delen av den generationen åt Nintendo 64.
Vi inleder med att reda ut begreppen:
Pseudonostalgi är när man upplever att nya spel i en serie, exempelvis reboots eller vanliga uppföljare, inte har den rätta "känslan" på grund av nostalgi, trots att man inte var särskilt involverad i de tidigare spelen till att börja med.
Jag bidrar med egna exempel.
1. Tomb Raider
Gillar inte rebooten och tycker inte att den känns "Tomb Raider" alls. Det märkliga? Jag har bara spelat igenom demot av det första spelet på DOS.
2. Duke Nukem
Tyckte det nya Duke sög apa och inte alls följde originalet. Problemet? Jag spelade bara sharewareversionen av Duke Nukem 3D om och om igen.
3. Wolfenstein
Tycker att rebooten var bra, men saknade det där Wolfensteiniga. Varför jag tycker det vet jag inte, för jag spelade bara Wolfenstein 3Ds sharewareversions första bana tills jag hittat alla secrets.
4. Zelda - Ocarina of Time
Minns hur kompisarna på fritids talade varmt om detta spel. Tanken att man hittade skatter som svärd och pilbågar eggade mig. Lärde mig rutten till slottet där man träffar Zelda för första gången men sen kom jag aldrig vidare. Trots detta har jag ett sug efter en 3DS för att spela det i handhållet format. Av nostalgiska skäl.
Och så vidare och så vidare.
Jag kommer att köpa de upphottade Crash Bandicoot-spelen till PS4 p.g.a nostalgi. Spelen känns som originalplaystations maskot och jag minns hur kompisar hade dem.
Jag själv har dock aldrig ägt något av dem och ägnade större delen av den generationen åt Nintendo 64.
.
