120ug LSD - I naturen & hemma. Otroliga mystiska upplevelser.

Kön: Man
Ålder: 21
Erfarenheter: Cannabis, kokain, alkohol, svamp, LSD, MDMA

Eftersom att jag tidigare i veckan spätt ut 1st 190mg lapp LSD i vatten och då konsumerat lite mindre än hälften, så blev jag fundersam ifall det kanske skulle bli förstört ifall det låg kvar i vattnet allt för länge. Visserligen hade jag kokat vattnet för att försöka få bort de små mängder klor som hade kunnat bryta ner ämnet, men jag ansåg det ändå bäst att inte riskera något och slösa bort det.



Jag kommer hem från jobbet, sätter mig vid datorn. Jag hade enda sedan sist tänkt kanske konsumera det just idag, men nu blir jag lite tveksam. Vill jag verkligen? Tänk om något går fel? Jag tog det trots allt nyligen, men jag vill ju heller inte förlora batchen...

Jag sveper flaskan. Gjort. Nu är det bara att flyta med. Bestämmer mig sedan för att försöka inte tänka på det mer eftersom att jag generellt har svårt med uppgången iallafall på svamp. Det är lättast bara försöka få tiden att gå och låta det kicka in utan att känna efter allt för mycket. LSD var dock mycket mer behagligare uppgång på.

Ofta brukar jag efter intag av svamp få "second thoughts" när de första trippiga tecknen dyker upp. "Helvete nu är det 6h kvar, kommer jag klara så länge?". Nu tänkte jag inte så.

Musiken från datorn pumpar i högtalarna och jag dansar i mitt vardagsrum, svepande med armarna som en sån där hippietjej med blommor i håret. Fan vad najs.

Musiken låter bra, som när MDMA börjar kicka in. Eftersom att jag generellt brukar gilla att ha något att hålla mig upptagen med under uppgången, så brukar valet ofta hamna på att ta en cykeltur med musik.

Ofta när man cyklar på psykadelika så cyklar man bara. Väldigt skön känsla så länge man har en aning om vart man kan cykla. Trampar på i takt med musiken (lyssnade för övrigt på bl.a denna på vägen ut https://soundcloud.com/armada-deep/m...elin-u-out-now ). House-musik när man glider fram på cykeln kan vara helt underbart. Har typ tänkt dra ut mot ett skogsområde intill vatten dit det finns en lång cykelbana längs vattnet. Egentligen tänker jag inte alls utan trampar bara i transen, men jag har iallafall en aning om vart jag är påväg.

Efter en stund kommer jag ut på gångstigen/cykelbanan längs vattnet. Jag susar fram på min cykel, den går så lätt fram, jag behöver knappt trampa känns det som. Jag känner total frihet, eufori. "Det HÄÄÄÄR!!! " tänker jag, medan jag flyger fram på min farkost till cykel. Solen skiner och vinden skapar vågor i vassen i vattenkanten. Det ser så levande ut. Sådär luddigt levande som allt kan se ut på LSD/svamp. Jag tänker på hur alla jag känner måste få uppleva detta. Det här är bättre än något annat, bättre än svamp, bättre än MDMA. Det är som allt bra från alla droger i en enda drog. Jag lever. Stigen framför mig liksom växer, blir djupare och mer avlägsen samtidigt som träden lutar sig inåt mot mig. Som mörka spaghetti-träd som alla lutar inåt för att skapa en tunnel som jag susar fram igenom med ett obehärskat flin.

Jag trampar frenetiskt vidare i min trans. Höjer musiken på telefonen ännu ett snäpp. Flyger in på ännu en skogsväg, underbart! Efter ett tag når jag en plats med lite utsikt över vattnet på en liten höjd, där det även finns stockar utlagda som bänkar. Sätter mig på en och njuter av utsikten. Ofta på svamp brukar jag bli lite illatillmods av den överväldigande trippigheten, men i detta njuter jag bara. Trots att allt jag tittar på blåser liksom träd under en stark storm.

Kroppen känns aningen tung, som att intensiteten ligger över mig som ett tjockt täcke. Landskapet är vackert, den gula vassen, vattnet som blänker, och den molnbetäckta himlen som liksom formar sig till olika enheter och mönster. Jag inser att trippen börjar utveckla sig mer och bli starkare än vad jag ursprungligen förväntat mig.

Tanken på att virra runt som ett trippat fån och kanske inte kunna hitta hem får mig att bestämma mig för att det kanske är dags att röra sig hemåt.

Visserligen tappar jag bort mig lite på vägen hem, de oändliga skogsvägarna ser alla likadana ut, men faktumet att det är fler människor ute som jag kan se på avstånd får mig att inte stanna utan trampa vidare. Jag cyklar in på en skogsstig, mindre än de jag cyklat på tidigare. Här är det underbart och lugnt, ingen människa i sikte. Solen skiner genom urskogen, musiken pumpar i lurarna. Det blir lite svettigt så jag kliver av cykeln, tar av mig jackan och ser mig förundrat omkring. Jag bestämmer mig för att leda cykeln på den knöliga stigen täckt av slingrande rötter. Allt ser väldigt vackert ut, så levande. (likt detta men mer intensivt, och i nordisk granskog). Träden fylls liksom i av virvlande och intensiva färger. Aldrig har visuals varit såhär vackra på någon tripp. Efter ett tag hittar jag vägen tillbaka, och cyklar hem så fort jag kan. Vägen hem lika underbar som vägen dit.

Jag kliver in i lägenheten, och just nu trippar jag bokstavligen sönder. "Shit vad intensivt" tänker jag. Allt jag tittar på liksom blänker och fylls i av alla regnbågens färger, likt detta mönster fast i färg, precis som träden. Allt jag tittar på fylls i och räfflas av dessa psykedeliska mönster. Känner mig liksom helt uppladdad, relativt lugn men samtidigt en aning överväldigad av den intensiva känslan, som att jag går på högvarv. Jag slänger av mig kläderna och hoppar in i duschen. Smetar in min kropp i duschkräm, lutar huvudet bakom och smeker liksom kroppen med den kladdiga duschgelen. Allt känns så konstigt men helt naturligt samtidigt.

Efter en skön dusch kliver jag ut med yvigt hår och pupiller som tefat. Slänger på mig lite mjuka kläder och sjunker ner i soffan med nacken böjd mot ryggstödet och armen över kanten för att försöka stödja mig. Inser att jag egentligen inte kommer att klara av att göra någonting alls. Hade egentligen tänkt bara trippa litegrann och sitta vid datorn eller se på film men inser att det ej kommer att gå, kan ju fan knappt se, kristall-liknande mönster bildas på allt jag tittar på. Får helt enkelt lägga mig på sängen och lyssna lite musik.

Musiken låter underbart, på ett helt annat sätt än i nyktert tillstånd, går ej att jämföra överhuvudtaget. Väldigt likt MDMA. Ligger i sängen och flinar, och tittar på de galna visuals som bildas i rummets alla vinklar och möbler. Ofta under svamptrippar tycker jag att riktigt trippig musik och techno blir alldeles för påfrestande och intenstivt. Den MDMA-liknande svaga, stabila euforin gör det dock helt tvärtom. Slår på Metacentric - Sphere och förundras i ecstas över hur ljuden pannas runt mig. "Så det är alltså LSD såna här låtar är gjorda för!!" tänker jag med ett stort leende . Blundar och går in i trippigheten till det transframkallande dunket. Här börjar de utan tvivel mest spektakulära och intensiva fenomen jag upplevt på någon psykadelika.

Kristallkronan i taket (lampan) bildar liksom ett djup mellan de olika delarna som skapas från den vinkeln jag ligger i. Väldigt svårt att beskriva men alla vinklar från de olika metallgrenarna bildar som djupa schakt och betraktandevinkeln förändras helt, som att jag ser på något helt annat än en kristallkrona. Kronan bildar som en otroligt utsmyckad spiraltrappa som sträcker sig upp genom taket, samtidigt som det bildar något slags geometriskt mönster i 2D ur min betrakningsvinkel. I rummet jag ligger i har jag ett stort fönster framför mig som är mestadels täckt av en stor gardin som viker sig. Gardinen liksom rör sig och pumpar i takt med musiken, som en stor varelse som rör på höfterna. Hela rummet rör sig likaså, jag njuter, drar upp täcket till hakan och bara observerar tillsammans med musiken. Allt här är så obeskrivligt och otroligt, det är svårt att veta vilka händelser som sker i vilken följd.

När jag ligger och tittar på något i rummet fastnar jag nästan ofrivilligt med blicken, precis som sådär alla gör ibland när de t.ex är trötta och man sitter och stirrar ut i tomma intet. Alla vinklar i rummet bildar storslagna rum/mönster som jag inte kan beskriva. Det är precis som att jag är i ett annat rum och tittar på något helt annat, allt är lika tydligt som allt annat man brukar se i vanliga rum, men vad jag tittar på blir helt okänt för mig, samtidigt som jag ändå ser sakerna precis som de är i vanliga fall.

Det är som att betrakningsvinkeln helt förändras, och att vinklarna och objekten jag tittar på liksom förändrat avstånd och bildar en stort rum/flyghangar upplyst av solljus, eller helt enkelt ett slags psykedeliskt mönster någon satt ihop av foton av vardagliga prylar i photoshop, jag kan inte avgöra.

fortsättning

fortsättning

Ifall jag försöker titta någon annanstans/bryta stirrandet så upphör det. Ifall jag vilar blicken på något börjar det igen, som att jag sugs in/"tappar" in i information från en annan värld. Jag ser de mest spektakulära psykedeliska visioner. Mellan alla vinklar och saker i rummet bildar som ett färgat nät, som en slags matrix, som portaler i mellanrummen mellan de olika objekten i rummet. Ju längre jag tillåter mig själv att fastna i stirrandet, desto mer utvecklas det. (som dessa gifs, fast utan att det rör sig lika snabbt https://media.giphy.com/media/Piw0cDPw0JesE/giphy.gif

http://67.media.tumblr.com/611b075a0...4i03o1_400.gif).

Jag funderar kring det jag funderat mycket på i allmänhet, vår verklighet, religioner, vad som egentligen är sant och hur verkligheten verkligen är. Vad är egentligen verkligheten? Vad består den av? På något konstigt sätt lyckas jag ligga och tänka på allt detta samtidigt som jag är helt uppslukad av dessa intensiva visioner. Jag lyssnar på Pleasurekraft - All Bite, No Bark som helt klart blir den mest intenstiva av de låtar jag lyssnat på. Den ständiga basen framkallar distinkta visioner av oändliga plan, som att jag ser från vinkeln av en hiss helt i glas som bara fortsätter och fortsätter uppåt, i oändlighet. Planen är ifyllda av färger och former, varelser, det är svårt att se. Tänk att ni skrivit ut denna bild (dock utan något utmärkande ansikte) (https://s-media-cache-ak0.pinimg.com...057744679f.jpg) på ett A4 papper och lagt på bordet och ser det snett uppifrån. Tänk att under denna nivå flyter ytterligare en nivå med liknande mönster, och under den ytterligare en nivå. Nivåerna är lika oändliga som det ständiga pumpandet av teknobasen.

De frågor jag undrar kring börjar jag under visionernas gång att förstå, jag förstår helt och hållet, sen försvinner det. Jag fortsätter, djupare. Jag förstår igen. Det känns som att jag tappar in i en oändlig kosmisk information, information jag egentligen inte bör ta del av eller egentligen ens kan förstå.

"Hur mycket information klarar jag av att ta in utan att det blir för mycket?" tänker jag. Ju längre jag fastnar med blicken och sugs in i visionerna, desto mer utvecklar det hela sig. Men det känns nästan som att det hela är ett slags utbyte av energi. Det känns som att en ström skapas mellan visionernas uppenbarelser och min kropp eller min själ. Ju mer tid jag spenderar i visionen, desto hårdare känns det som att något i mig sugs ut eller dras. Som att min själ är fäst i min kropp men något drar i hela min inre varelse, denna känsla eminierar främst från magen men även någonstans inom mitt huvud mellan ögonen och tänderna.

Tanken slår mig att något eller någon kanske vill ha min själ eller suga ut något från mig i utbyte för den information jag tar del av, den information jag egentligen inte bör kunna få del av, och ifall jag är respektlös och girig efter för mycket kommer min själ att tas och kvarlämnat blir ett tomt schizofrent skal till människa. "Hur mycket klarar jag av att veta?" frågar jag inom mig.

En kvinnlig närvaro framträder. I alla rummets detaljer ser jag kvinnliga ögon, ett kvinnligt ansikte. Jag är på intet sätt insatt i hinduism men på något sätt förstår jag direkt att detta måste vara Kali, den hinduiska kvinnliga dödsgudinnan. Den sugande känslan fortsätter, som att hon närmar sig, vill ha min själ eller bli en del av mig på något sätt. Jag blir rädd och kämpar emot, försöker vända bort blicken, men vart jag än tittar ser jag hennes ansikte. "Förlåt!" säger jag inom mig, "Förlåt om jag varit respektlös på något sätt!", i och med detta slappnar jag av, nästan som att jag ger med mig.

Ögonblickligen omfamnas jag av en oändlig moderlig kärlek, som att jag omfamnas av min egen mor som barn på det mest kärleksfulla och varma sätt, samtidigt som det på ett vis känns som att jag befinner mig i livmodern. "Modern, modern" upprepar jag förundrat och instinktivt i mitt huvud. Jag omsluts av en varm röd färg, som sedan avtar. Jag har lugnat mig lite och tillåter mig själv åter igen att fastna i blicken igen, informationsflödet börjar igen. Kali återvänder efter en kort stund. Jag börjar se hennes ansikte överallt, i allt. Hennes ögon. Det är som en slags afterimage som bildas i allt jag tittar på. Jag blir rädd igen och vänder bort blicken, först åt vänster där ansiktet igen dyker upp, sedan åt höger, det försvinner inte. Jag slänger mig upp ur sängen. "HELL NO!" tänker jag, "Jag är ute på hal is, nu har jag tagit in för mycket" tänker jag. Enda sedan varelsen, Kali eller vem det nu vars framträdande har trippen börjat vända sig åt det negativa.

Jag sätter mig vid datorn uppskakad & obekväm och vill helst att det ska sluta, men jag trippar i princip lika hårt som innan. Ifall jag fäster blicken någonstans börjar insuget och informationsflödet igen, nu ofrivilligt. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och halsgropen. Jag inser att jag behöver hitta något annat att fokusera på, och sätter igång Counterstrike. Spelar competetive match och är trots mitt tillstånd förvånansvärt duktig, en av de bästa i matchen. Ifall jag liksom mediterar på spelat och försöker att inte fokusera på annat så känns det bättre. Det är lite svårt att spela då jag ser visuals överallt, även i spelet, men jag måste.

Efter ett tags spelande börjar trippen lugna ner sig och jag sätter mig framför TV:n och ser något program på SVT. Hjärtat har återvänt till normal slagfrekvens, och jag är inte lika uppskakad längre även om jag är lite skärrad av upplevelsen, Efter detta är det i princip enbart en svag afterglow kvar som är lätthanterlig och ej obehaglig. När alla visuals försvunnit känner jag mig så lättad.

"FAAAAN vad skönt det känns att vara tillbaka."

Spännande läsning! Utförligt. Intressant där med kvinnoansikten och känslor av död typ. Låter som en trots allt bra tripp. Tankeställare liksom

Kan hålla med om utbyte av information. Kommer ihåg det från min senaste trip. Men lite mer schizo blev man allt efter utbytet av den informationen.
Men jag skulle säga att jag blev liksom upplyst på något sätt och inte alls ångrar det, som en ny människa

Bra rapport för övrigt!

Intressant tripp! Det där med att det kändes som att din soul ville ut ur kroppen är helt lugnt. Det är på så sätt du sedan kan göra out of body experience, när du kan kontrolla det.
Försök också att bara flyta med, so what om den där kvinnan kollar på dig, sprid kärlek o goda energier så kommer du bli bemött så. Pz

Tackar för svaren! Ja det var definitivt en mycket givande och positiv tripp trots att det vände lite i slutet. Den var trots allt mestadels positiv rakt igenom och dessutom uppnådde jag ett stadium jag aldrig uppnått tidigare.


Haha det som skrämmer mig litegrann är just att de få som verkligen blir helt galna efter en hård tripp så går det egentligen inte att veta vad som hände. Något i mig säger att släppa taget allt för mycket kanske får en att inte hitta tillbaka. Troligen är det ju inte så, men det är förstås en skrämmande tanke.

Vad gäller kvinnan/varelsen, så hoppas jag givetvis att det är så, men kan naturligtvis inte vara säker heller. Det är inte ovanligt att personer under höga doser psykadelika stöter på vad som framstår som onda andar eller liknande, ifall det är verkligt eller ej vet jag inte men är heller inte så relevant. Nu kanske jag låter lite vidskeplig, men säg hypotetiskt att man skulle "ge sig" helt för en närmande varelse som framstår som möjligtvis ond ande av något slag, och man skulle bli rent ut sagt demonbesatt som följd. Då är det ju rätt kört om andar och dylikt å ena sidan verkligen finns, så har man ju helt enkelt blivit besatt för att man tillät en ande att på något sätt bli en del av en. Ifall andar och dylikt å andra sidan inte finns, men man ändå uppvisar symptom på att vara besatt, så har man ju helt enkelt haft oturen att få schizofreni. Get me?

Fick detta lite som baktanke under trippen. Sen ifall det kan finnas något i det eller om det bara är trippnojja är lite oklart som sagt. Det är det som kan vara lite svårt att veta med psykadelika, särskilt under större doser, ifall det man upplever bara är vanföreställningar och hallucinationer eller ifall det kanske finns något verkligt bakom. När det gäller t.ex LSD/Svamp är ju utgångspunkten ofta att det mest bara är hallucinationer, men när det gäller DMT t.ex så framstår det som så jävla sjukt det folk är med om att det nästan måste finnas något verkligt bakom. Har gått från att vara väldigt "naturalistisk" i mitt tänkande gällande sånt här tills att jag spenderade en del tid med att läsa om personers erfarenheter av DMT, besök i främmande världar som bebos av gudar och varelser som bl.a kan uttrycka saker som "Vad gör du här? Du borde inte kunna se oss? Du ska egentligen inte vara här.." när användaren teleporterats till DMT-världen, eller som en del kallar det, "andevärlden".