Kön: Man
Ålder: 21
Erfarenheter: Cannabis, kokain, alkohol, svamp, LSD, MDMA
Eftersom att jag tidigare i veckan spätt ut 1st 190mg lapp LSD i vatten och då konsumerat lite mindre än hälften, så blev jag fundersam ifall det kanske skulle bli förstört ifall det låg kvar i vattnet allt för länge. Visserligen hade jag kokat vattnet för att försöka få bort de små mängder klor som hade kunnat bryta ner ämnet, men jag ansåg det ändå bäst att inte riskera något och slösa bort det.
Jag kommer hem från jobbet, sätter mig vid datorn. Jag hade enda sedan sist tänkt kanske konsumera det just idag, men nu blir jag lite tveksam. Vill jag verkligen? Tänk om något går fel? Jag tog det trots allt nyligen, men jag vill ju heller inte förlora batchen...
Jag sveper flaskan. Gjort. Nu är det bara att flyta med. Bestämmer mig sedan för att försöka inte tänka på det mer eftersom att jag generellt har svårt med uppgången iallafall på svamp. Det är lättast bara försöka få tiden att gå och låta det kicka in utan att känna efter allt för mycket. LSD var dock mycket mer behagligare uppgång på.
Ofta brukar jag efter intag av svamp få "second thoughts" när de första trippiga tecknen dyker upp. "Helvete nu är det 6h kvar, kommer jag klara så länge?". Nu tänkte jag inte så.
Musiken från datorn pumpar i högtalarna och jag dansar i mitt vardagsrum, svepande med armarna som en sån där hippietjej med blommor i håret. Fan vad najs.
Musiken låter bra, som när MDMA börjar kicka in. Eftersom att jag generellt brukar gilla att ha något att hålla mig upptagen med under uppgången, så brukar valet ofta hamna på att ta en cykeltur med musik.
Ofta när man cyklar på psykadelika så cyklar man bara. Väldigt skön känsla så länge man har en aning om vart man kan cykla. Trampar på i takt med musiken (lyssnade för övrigt på bl.a denna på vägen ut https://soundcloud.com/armada-deep/m...elin-u-out-now ). House-musik när man glider fram på cykeln kan vara helt underbart. Har typ tänkt dra ut mot ett skogsområde intill vatten dit det finns en lång cykelbana längs vattnet. Egentligen tänker jag inte alls utan trampar bara i transen, men jag har iallafall en aning om vart jag är påväg.
Efter en stund kommer jag ut på gångstigen/cykelbanan längs vattnet. Jag susar fram på min cykel, den går så lätt fram, jag behöver knappt trampa känns det som. Jag känner total frihet, eufori. "Det HÄÄÄÄR!!! " tänker jag, medan jag flyger fram på min farkost till cykel. Solen skiner och vinden skapar vågor i vassen i vattenkanten. Det ser så levande ut. Sådär luddigt levande som allt kan se ut på LSD/svamp. Jag tänker på hur alla jag känner måste få uppleva detta. Det här är bättre än något annat, bättre än svamp, bättre än MDMA. Det är som allt bra från alla droger i en enda drog. Jag lever. Stigen framför mig liksom växer, blir djupare och mer avlägsen samtidigt som träden lutar sig inåt mot mig. Som mörka spaghetti-träd som alla lutar inåt för att skapa en tunnel som jag susar fram igenom med ett obehärskat flin.
Jag trampar frenetiskt vidare i min trans. Höjer musiken på telefonen ännu ett snäpp. Flyger in på ännu en skogsväg, underbart! Efter ett tag når jag en plats med lite utsikt över vattnet på en liten höjd, där det även finns stockar utlagda som bänkar. Sätter mig på en och njuter av utsikten. Ofta på svamp brukar jag bli lite illatillmods av den överväldigande trippigheten, men i detta njuter jag bara. Trots att allt jag tittar på blåser liksom träd under en stark storm.
Kroppen känns aningen tung, som att intensiteten ligger över mig som ett tjockt täcke. Landskapet är vackert, den gula vassen, vattnet som blänker, och den molnbetäckta himlen som liksom formar sig till olika enheter och mönster. Jag inser att trippen börjar utveckla sig mer och bli starkare än vad jag ursprungligen förväntat mig.
Tanken på att virra runt som ett trippat fån och kanske inte kunna hitta hem får mig att bestämma mig för att det kanske är dags att röra sig hemåt.
Visserligen tappar jag bort mig lite på vägen hem, de oändliga skogsvägarna ser alla likadana ut, men faktumet att det är fler människor ute som jag kan se på avstånd får mig att inte stanna utan trampa vidare. Jag cyklar in på en skogsstig, mindre än de jag cyklat på tidigare. Här är det underbart och lugnt, ingen människa i sikte. Solen skiner genom urskogen, musiken pumpar i lurarna. Det blir lite svettigt så jag kliver av cykeln, tar av mig jackan och ser mig förundrat omkring. Jag bestämmer mig för att leda cykeln på den knöliga stigen täckt av slingrande rötter. Allt ser väldigt vackert ut, så levande. (likt detta men mer intensivt, och i nordisk granskog). Träden fylls liksom i av virvlande och intensiva färger. Aldrig har visuals varit såhär vackra på någon tripp. Efter ett tag hittar jag vägen tillbaka, och cyklar hem så fort jag kan. Vägen hem lika underbar som vägen dit.
Jag kliver in i lägenheten, och just nu trippar jag bokstavligen sönder. "Shit vad intensivt" tänker jag. Allt jag tittar på liksom blänker och fylls i av alla regnbågens färger, likt detta mönster fast i färg, precis som träden. Allt jag tittar på fylls i och räfflas av dessa psykedeliska mönster. Känner mig liksom helt uppladdad, relativt lugn men samtidigt en aning överväldigad av den intensiva känslan, som att jag går på högvarv. Jag slänger av mig kläderna och hoppar in i duschen. Smetar in min kropp i duschkräm, lutar huvudet bakom och smeker liksom kroppen med den kladdiga duschgelen. Allt känns så konstigt men helt naturligt samtidigt.
Efter en skön dusch kliver jag ut med yvigt hår och pupiller som tefat. Slänger på mig lite mjuka kläder och sjunker ner i soffan med nacken böjd mot ryggstödet och armen över kanten för att försöka stödja mig. Inser att jag egentligen inte kommer att klara av att göra någonting alls. Hade egentligen tänkt bara trippa litegrann och sitta vid datorn eller se på film men inser att det ej kommer att gå, kan ju fan knappt se, kristall-liknande mönster bildas på allt jag tittar på. Får helt enkelt lägga mig på sängen och lyssna lite musik.
Musiken låter underbart, på ett helt annat sätt än i nyktert tillstånd, går ej att jämföra överhuvudtaget. Väldigt likt MDMA. Ligger i sängen och flinar, och tittar på de galna visuals som bildas i rummets alla vinklar och möbler. Ofta under svamptrippar tycker jag att riktigt trippig musik och techno blir alldeles för påfrestande och intenstivt. Den MDMA-liknande svaga, stabila euforin gör det dock helt tvärtom. Slår på Metacentric - Sphere och förundras i ecstas över hur ljuden pannas runt mig. "Så det är alltså LSD såna här låtar är gjorda för!!" tänker jag med ett stort leende . Blundar och går in i trippigheten till det transframkallande dunket. Här börjar de utan tvivel mest spektakulära och intensiva fenomen jag upplevt på någon psykadelika.
Kristallkronan i taket (lampan) bildar liksom ett djup mellan de olika delarna som skapas från den vinkeln jag ligger i. Väldigt svårt att beskriva men alla vinklar från de olika metallgrenarna bildar som djupa schakt och betraktandevinkeln förändras helt, som att jag ser på något helt annat än en kristallkrona. Kronan bildar som en otroligt utsmyckad spiraltrappa som sträcker sig upp genom taket, samtidigt som det bildar något slags geometriskt mönster i 2D ur min betrakningsvinkel. I rummet jag ligger i har jag ett stort fönster framför mig som är mestadels täckt av en stor gardin som viker sig. Gardinen liksom rör sig och pumpar i takt med musiken, som en stor varelse som rör på höfterna. Hela rummet rör sig likaså, jag njuter, drar upp täcket till hakan och bara observerar tillsammans med musiken. Allt här är så obeskrivligt och otroligt, det är svårt att veta vilka händelser som sker i vilken följd.
När jag ligger och tittar på något i rummet fastnar jag nästan ofrivilligt med blicken, precis som sådär alla gör ibland när de t.ex är trötta och man sitter och stirrar ut i tomma intet. Alla vinklar i rummet bildar storslagna rum/mönster som jag inte kan beskriva. Det är precis som att jag är i ett annat rum och tittar på något helt annat, allt är lika tydligt som allt annat man brukar se i vanliga rum, men vad jag tittar på blir helt okänt för mig, samtidigt som jag ändå ser sakerna precis som de är i vanliga fall.
Det är som att betrakningsvinkeln helt förändras, och att vinklarna och objekten jag tittar på liksom förändrat avstånd och bildar en stort rum/flyghangar upplyst av solljus, eller helt enkelt ett slags psykedeliskt mönster någon satt ihop av foton av vardagliga prylar i photoshop, jag kan inte avgöra.
fortsättning
Ålder: 21
Erfarenheter: Cannabis, kokain, alkohol, svamp, LSD, MDMA
Eftersom att jag tidigare i veckan spätt ut 1st 190mg lapp LSD i vatten och då konsumerat lite mindre än hälften, så blev jag fundersam ifall det kanske skulle bli förstört ifall det låg kvar i vattnet allt för länge. Visserligen hade jag kokat vattnet för att försöka få bort de små mängder klor som hade kunnat bryta ner ämnet, men jag ansåg det ändå bäst att inte riskera något och slösa bort det.
Jag kommer hem från jobbet, sätter mig vid datorn. Jag hade enda sedan sist tänkt kanske konsumera det just idag, men nu blir jag lite tveksam. Vill jag verkligen? Tänk om något går fel? Jag tog det trots allt nyligen, men jag vill ju heller inte förlora batchen...
Jag sveper flaskan. Gjort. Nu är det bara att flyta med. Bestämmer mig sedan för att försöka inte tänka på det mer eftersom att jag generellt har svårt med uppgången iallafall på svamp. Det är lättast bara försöka få tiden att gå och låta det kicka in utan att känna efter allt för mycket. LSD var dock mycket mer behagligare uppgång på.
Ofta brukar jag efter intag av svamp få "second thoughts" när de första trippiga tecknen dyker upp. "Helvete nu är det 6h kvar, kommer jag klara så länge?". Nu tänkte jag inte så.
Musiken från datorn pumpar i högtalarna och jag dansar i mitt vardagsrum, svepande med armarna som en sån där hippietjej med blommor i håret. Fan vad najs.
Musiken låter bra, som när MDMA börjar kicka in. Eftersom att jag generellt brukar gilla att ha något att hålla mig upptagen med under uppgången, så brukar valet ofta hamna på att ta en cykeltur med musik.
Ofta när man cyklar på psykadelika så cyklar man bara. Väldigt skön känsla så länge man har en aning om vart man kan cykla. Trampar på i takt med musiken (lyssnade för övrigt på bl.a denna på vägen ut https://soundcloud.com/armada-deep/m...elin-u-out-now ). House-musik när man glider fram på cykeln kan vara helt underbart. Har typ tänkt dra ut mot ett skogsområde intill vatten dit det finns en lång cykelbana längs vattnet. Egentligen tänker jag inte alls utan trampar bara i transen, men jag har iallafall en aning om vart jag är påväg.
Efter en stund kommer jag ut på gångstigen/cykelbanan längs vattnet. Jag susar fram på min cykel, den går så lätt fram, jag behöver knappt trampa känns det som. Jag känner total frihet, eufori. "Det HÄÄÄÄR!!! " tänker jag, medan jag flyger fram på min farkost till cykel. Solen skiner och vinden skapar vågor i vassen i vattenkanten. Det ser så levande ut. Sådär luddigt levande som allt kan se ut på LSD/svamp. Jag tänker på hur alla jag känner måste få uppleva detta. Det här är bättre än något annat, bättre än svamp, bättre än MDMA. Det är som allt bra från alla droger i en enda drog. Jag lever. Stigen framför mig liksom växer, blir djupare och mer avlägsen samtidigt som träden lutar sig inåt mot mig. Som mörka spaghetti-träd som alla lutar inåt för att skapa en tunnel som jag susar fram igenom med ett obehärskat flin.
Jag trampar frenetiskt vidare i min trans. Höjer musiken på telefonen ännu ett snäpp. Flyger in på ännu en skogsväg, underbart! Efter ett tag når jag en plats med lite utsikt över vattnet på en liten höjd, där det även finns stockar utlagda som bänkar. Sätter mig på en och njuter av utsikten. Ofta på svamp brukar jag bli lite illatillmods av den överväldigande trippigheten, men i detta njuter jag bara. Trots att allt jag tittar på blåser liksom träd under en stark storm.
Kroppen känns aningen tung, som att intensiteten ligger över mig som ett tjockt täcke. Landskapet är vackert, den gula vassen, vattnet som blänker, och den molnbetäckta himlen som liksom formar sig till olika enheter och mönster. Jag inser att trippen börjar utveckla sig mer och bli starkare än vad jag ursprungligen förväntat mig.
Tanken på att virra runt som ett trippat fån och kanske inte kunna hitta hem får mig att bestämma mig för att det kanske är dags att röra sig hemåt.
Visserligen tappar jag bort mig lite på vägen hem, de oändliga skogsvägarna ser alla likadana ut, men faktumet att det är fler människor ute som jag kan se på avstånd får mig att inte stanna utan trampa vidare. Jag cyklar in på en skogsstig, mindre än de jag cyklat på tidigare. Här är det underbart och lugnt, ingen människa i sikte. Solen skiner genom urskogen, musiken pumpar i lurarna. Det blir lite svettigt så jag kliver av cykeln, tar av mig jackan och ser mig förundrat omkring. Jag bestämmer mig för att leda cykeln på den knöliga stigen täckt av slingrande rötter. Allt ser väldigt vackert ut, så levande. (likt detta men mer intensivt, och i nordisk granskog). Träden fylls liksom i av virvlande och intensiva färger. Aldrig har visuals varit såhär vackra på någon tripp. Efter ett tag hittar jag vägen tillbaka, och cyklar hem så fort jag kan. Vägen hem lika underbar som vägen dit.
Jag kliver in i lägenheten, och just nu trippar jag bokstavligen sönder. "Shit vad intensivt" tänker jag. Allt jag tittar på liksom blänker och fylls i av alla regnbågens färger, likt detta mönster fast i färg, precis som träden. Allt jag tittar på fylls i och räfflas av dessa psykedeliska mönster. Känner mig liksom helt uppladdad, relativt lugn men samtidigt en aning överväldigad av den intensiva känslan, som att jag går på högvarv. Jag slänger av mig kläderna och hoppar in i duschen. Smetar in min kropp i duschkräm, lutar huvudet bakom och smeker liksom kroppen med den kladdiga duschgelen. Allt känns så konstigt men helt naturligt samtidigt.
Efter en skön dusch kliver jag ut med yvigt hår och pupiller som tefat. Slänger på mig lite mjuka kläder och sjunker ner i soffan med nacken böjd mot ryggstödet och armen över kanten för att försöka stödja mig. Inser att jag egentligen inte kommer att klara av att göra någonting alls. Hade egentligen tänkt bara trippa litegrann och sitta vid datorn eller se på film men inser att det ej kommer att gå, kan ju fan knappt se, kristall-liknande mönster bildas på allt jag tittar på. Får helt enkelt lägga mig på sängen och lyssna lite musik.
Musiken låter underbart, på ett helt annat sätt än i nyktert tillstånd, går ej att jämföra överhuvudtaget. Väldigt likt MDMA. Ligger i sängen och flinar, och tittar på de galna visuals som bildas i rummets alla vinklar och möbler. Ofta under svamptrippar tycker jag att riktigt trippig musik och techno blir alldeles för påfrestande och intenstivt. Den MDMA-liknande svaga, stabila euforin gör det dock helt tvärtom. Slår på Metacentric - Sphere och förundras i ecstas över hur ljuden pannas runt mig. "Så det är alltså LSD såna här låtar är gjorda för!!" tänker jag med ett stort leende . Blundar och går in i trippigheten till det transframkallande dunket. Här börjar de utan tvivel mest spektakulära och intensiva fenomen jag upplevt på någon psykadelika.
Kristallkronan i taket (lampan) bildar liksom ett djup mellan de olika delarna som skapas från den vinkeln jag ligger i. Väldigt svårt att beskriva men alla vinklar från de olika metallgrenarna bildar som djupa schakt och betraktandevinkeln förändras helt, som att jag ser på något helt annat än en kristallkrona. Kronan bildar som en otroligt utsmyckad spiraltrappa som sträcker sig upp genom taket, samtidigt som det bildar något slags geometriskt mönster i 2D ur min betrakningsvinkel. I rummet jag ligger i har jag ett stort fönster framför mig som är mestadels täckt av en stor gardin som viker sig. Gardinen liksom rör sig och pumpar i takt med musiken, som en stor varelse som rör på höfterna. Hela rummet rör sig likaså, jag njuter, drar upp täcket till hakan och bara observerar tillsammans med musiken. Allt här är så obeskrivligt och otroligt, det är svårt att veta vilka händelser som sker i vilken följd.
När jag ligger och tittar på något i rummet fastnar jag nästan ofrivilligt med blicken, precis som sådär alla gör ibland när de t.ex är trötta och man sitter och stirrar ut i tomma intet. Alla vinklar i rummet bildar storslagna rum/mönster som jag inte kan beskriva. Det är precis som att jag är i ett annat rum och tittar på något helt annat, allt är lika tydligt som allt annat man brukar se i vanliga rum, men vad jag tittar på blir helt okänt för mig, samtidigt som jag ändå ser sakerna precis som de är i vanliga fall.
Det är som att betrakningsvinkeln helt förändras, och att vinklarna och objekten jag tittar på liksom förändrat avstånd och bildar en stort rum/flyghangar upplyst av solljus, eller helt enkelt ett slags psykedeliskt mönster någon satt ihop av foton av vardagliga prylar i photoshop, jag kan inte avgöra.
fortsättning
__________________
Senast redigerad av Bluepant 2016-08-27 kl. 19:51.
Senast redigerad av Bluepant 2016-08-27 kl. 19:51.