Citat:
Varför i hela världen väljer så stor andel av kvinnorna att överge sina familjer när de får det så pass mycket bättre? Ur ett kvinnligt perspektiv måste rimligen allt ha blivit bättre under 1960-talet, så varför uppstår då ett upplevt behov av att skilja sig? Det enda svaret som går att härleda fram är att det sker en mentalitetsskillnad, och det nu inte är så att saker inte alls blev så bra som påstås, förstås.
Men allvarligt, vad är det du inte förstår? Relationer spricker. Kärlek tar slut. Man utvecklas som människa och det som en gång kanske var attraktivt kanske är något som du inte tycker är lika attraktivt längre. Du kan inte tvinga folk att leva ihop. Bara för att kvinnor har fler rättigheter så kan du inte tvinga vare sig män eller kvinna att hålla fast vid partners som de inte vill leva ihop med längre. Det är ett fritt samhälle. Du kan inte binda fast vuxna människor vid varandra och tvinga dem att leva ihop livet ut bara för att du som religiös fundamentalist inte tål skilsmässor. Tycker du att barn ska tvingas se sina föräldrar bråka? Kanske utsättas för misshandel? Missbruk? Ska de då inte kunna få skilja sig. Det handlar inte om samhälleliga förbättringar, det handlar om att vi är människor med känslor. Du kan aldrig veta att du kommer att älska en person livet ut. Du kan inte veta om den du älskat till slut börjar såra eller misshandla dig. Du kan inte veta om den du älskar börjar utveckla ett missbruk. Vi lever inte på medeltiden längre. Ingen måste vara gift för att klara sig i samhället. Men du verkar vilja gå tillbaka till en tid där kvinnan var fastkedjad vid spisen och inte hade några rättigheter.
Citat:
Barn skulle tveklöst må bättre av att ha så gott som daglig kontakt med båda sina föräldrar. Barn av båda könen torde utvecklas bättre om de har en förebild av varje kön att tillgå. Det är inte helt enkelt att kräva av alla dessa skilsmässobarn att de själva skall kunna ingå fungerande familjerelationer som vuxna, när de inte har sett någon i sin barndom. Att barnen är förvildade idag, och varit så sedan åtminstone 70-talet är närmast för uppenbart.
Orsaken till mitt fokus - inte enögdhet - är det där 70-30-förhållandet som utgår trådens utgångspunkt.
Orsaken till mitt fokus - inte enögdhet - är det där 70-30-förhållandet som utgår trådens utgångspunkt.
barn mår bra av att vara med kärleksfulla vuxna, oavsett om de är en, två eller biologiska. Det handlar inte om kön. Det handlar inte om antal. Det handlar om att älska sitt barn. Du kan ha två föräldrar som är där dagligen och ändå må dåligt och ha noll kärlek i ditt liv. Du pratar som om vi levde på medeltiden. I dag är skilsmässor inget ovanligt. Det är inget som gör dig "skadad" som barn. Det är rent nonsens. Och nej, barn är inte förvildade för att deras föräldrar har skilt sig. Om barn är vilda så beror det på uppfostran, inte på om man tvingats leva ihop med sin partner.
