Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2016-08-23, 21:59
  #1
Medlem
Först och främst vill jag inleda med att jag inte har någon aning om var jag ska placera tråden men jag prövar här och ber om ursäkt om det är fel forum.

Jag ska försöka göra det så kort som möjligt men samtidigt informationsrikt.

Jag dras med ett enligt mig ett problem här i livet. Jag är runt 30 +- och min lillebror är mellan 20 - 24. Jag bor med min sambo han bor med min far, modern har gått bort. Jag har väldigt svårt att nå ut till min bror och det är det som tär på mig imellanåt.

Helt ärligt så vet jag inte vart jag ska börja. Barndomen helt ok, uppväxta i en utsatt förort. Brorsan alltid var tyst, tillbakadragen och skötsam medans jag varit tvärtom. Idag har han ett stabilt jobb med fast inkomst och han har så han klarar sig och mer därtill jämfört med andra i hans ålder i en stor stad. Jag och min bror har någon form av kommunikationsproblem, detta problem upplever även farsan.

Han är mestadels för sig själv och ansolut inga vänner som han umgås med privat och så vitt jag vet så har han aldrig haft det. Det händer ibland att han umgås med släkt, utvalda personer dock inte regelbundet.

Han är mestadels för sig själv som sagt, oskuld och vet inte hur han ska nå fram till det andra könet. Han är intresserad av saker som majoriteten skulle uppleva som ovanliga ting. Exempelvis spel, datorer, vapen, avslutade krig/nuvarande krig, historia, politik. Han är expert på det han är intresserad av och det är inte många som kan vinna argument inom hans diskussionsområde.

Ibland känner jag att det är otroligt utmattande att prata med honom.

Det kan börja bra när vi ses. För att seda eskalara. Det kan vara en skit sak som utlöser konflikter. Exempelvis kan vi diskutera något obetydligt för att sedan jag korrigerar honom och säger att "nej riktigt så funkar det inte", han har en annan syn om saken och alla våra konflikter och diskussioner går ut på att jag hamnar i ett läge där jag känner mig tvungen att motbevisa att så är inte fallet. Jag kan ge konkreta källor, bevis och underlag men har han bestämt sig för något så är det så inget kan få honom att ändra på sig. Farsan skyller på att han är envis och det är hans problem, men jag köper inte det.

Betalar en del i hans och pappas hushåll då min far har mindre bra inkomst och brorsan god i för sig men min är ännu bättre och lillebror är endå lillebror så jag slä ger in några tusenlappar i månaden genom att betala vissa fakturor i deras hushåll, inga problem med det enligt mig då jag gärna hjälper till och vill se till stt han har ett stort sparande.

Jag har försökt i många år att försiktigt, hårt, lagom förklara för honom att den sociala biten är viktig i arbetslivet, privatlivet etc men han håller sig för sig själv, jag tror inte han riktigt vet hur man ska bete sig och saknar stora delar av det sociala trots att han är fin och smart kille som sköter sitt jobb utmärkt.

Jag bjuder med honom på resor, tillställningar och värnar om att han ska må bra. Men han avvisar ofta. Ibland när han har följt med så vill han åka hem då han inte känner sig bekväm när är med mycket folk som han inte känner, inget konstigt i det men jag tänker att han igenom mig kan utöka sitt nätverk?

Förövrigt så är han en riktig skön person när han har sina bra dagar. Men humörsvängningarna kan snabbt svänga. Han pratar om meningen med livet, att han inte ser någon riktig innerbörd, inte att han vill gå vidare då jag frågat och fått ärliga svar men att han bara inte vet vad meningen med livet är och flummar över det, givetvis är det svårt för mig att svara på men jag har sagt det jag tror, bilda familj, skaffa sig en hobby, ett mindre socialt nätverk som man kan ha roligt med etc. Jag tror inte det behöver vara mer komplicerat än så.

Han har varit så här sedan högstadiet och man såg endå i tidig ålder det här med att dra sig för ungängen. Han säger att hans barndom har speglat den han är, att mamma gick bort tidigt i en sjukdom att jag som 18 åring fick ta ansvaret (medans mamma var sjuk och pappa då inte fanns i bilden). Att han säger att jag delvis har format honom genom att jag har under hans uppväxt skällt mycket på honom (något jag givetvis ångrar) men samtidigt inte, hur fan ska en 18 åring ta hand om en person som inte ens får köra moped? Jag gjorde mitt bästa och hade vid 19 års ålder över 400 tkr i årsinkomst och betalade allt hemma medans han gick i skola och morsan var ett paket och hade assistans i hemmet.

Jag vet inte men ibland känns det som om att jag har gjort fel. Jag börjat misstänka asperger men samtidigt ska man vara försiktig med diagnoser då jag är lekman inom området. Jag själv har diagnosen adhd vilket man misstänkte i många år men fick en utredning som vuxen dock är den undrr hyfsad kontroll.

Är det någon som känner igen sig helt eller delvis? Jag känner att jag har ett ansvar för brorsa framförallt är han saknar det sociala är mycket för sig själv och åren går. Vad fan liksom? Jag älskar honom och vill att det ska gå bra för han i livet.
Citera
2016-08-23, 22:14
  #2
Medlem
Han KANSKE har Asperger...? Eller så lider han av "lillebror-nedrtyckt-av-storebror"-syndromet. Lämna honom helt ifred, sluta bidra ekonomiskt. Han kanske blommar upp då? Förklara för din pappa att du inte tänker höra av dig på sex månader på grund av brorsan, men att pappa gärna får slå en pling om det skulle ske en dramatisk försämring eller något annat angeläget(så klart.).
Citera
2016-08-23, 22:15
  #3
Medlem
Det låter som du klandrar dig över att ditt beteende mot lillebror har formar honom på ett negativt sett - givetvis är så ej fallet.

Om du är orolig för hans välmående och att han har ett för litet umgänge försök kanske att berätta det konkret och säg att du verkligen tror att han skulle må bättre av att knyta nya kontakter. Dessutom tror jag du måste förstå att han inte vill ha samma typ av vänner som du har utan vänner som delar hans intressen och kan hittas på mötesplatser för dessa.
Citera
2016-08-23, 22:20
  #4
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av kapsyl56
Det låter som du klandrar dig över att ditt beteende mot lillebror har formar honom på ett negativt sett - givetvis är så ej fallet.

Om du är orolig för hans välmående och att han har ett för litet umgänge försök kanske att berätta det konkret och säg att du verkligen tror att han skulle må bättre av att knyta nya kontakter. Dessutom tror jag du måste förstå att han inte vill ha samma typ av vänner som du har utan vänner som delar hans intressen och kan hittas på mötesplatser för dessa.
Hej, just precis så har jag gett honom tips om vart han kan hitta likasinnade. Det är konkreta tips han fått. Men han säger att han trivs med livet. Jobb 10-12 pass sen hemma. Jag tror inte en sekund på det.

Mig veterligen finns ingen i hans ålder som städar 2 tim per dag 4 dagar i veckan.

Det är inte utvecklande att varje få dagar man har ledigt vilja vara helt själv varje gång, istället för att umgås med sin bror eller sin familj så väljer han att ta isär datorer, rengöra dem och sätta ihop dem för att sedan inte en spela spelen i datorerna för att han skyller på att han antingen inte har tid eller att han är trött. Förstår inte riktigt hans agenda och tror inte riktigt han vet det själv.
Citera
2016-08-23, 22:21
  #5
Medlem
Jag tror att du tagit på dig en "ansvarsroll" i onödan. Att du vill väl, men frågan är om det slår ut väl? Samt om lillebror ska vilja ha din hjälp, så måste han komma till insikt om det. Men både din pappa och bror och nog du själv också skulle nog må bäst om du testade låta dem klara sig själva.
Citera
2016-08-23, 22:24
  #6
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Ruskette
Han KANSKE har Asperger...? Eller så lider han av "lillebror-nedrtyckt-av-storebror"-syndromet. Lämna honom helt ifred, sluta bidra ekonomiskt. Han kanske blommar upp då? Förklara för din pappa att du inte tänker höra av dig på sex månader på grund av brorsan, men att pappa gärna får slå en pling om det skulle ske en dramatisk försämring eller något annat angeläget(så klart.).
Hej, det tror jag tyvärr han skulle uppfatta som väldigt negativt och jag har egentligen inget intresse att vara elak och göra så då jag vill ha kontakt.

Förstår inte hur det skulle bli bättre? :/

Tror inte det är det syndromet att lillebror är nedtryckt. Vi ses ju knappt för att han bara jobbar och är hemma och inte vill göra något. Vi ses kanske 2 max 3 gånger per dag. Vi bor max 15 min tunnelbanefärd ifrån varandra han kommer aldrig hem till mig jag måste alltid åka till honom.
Citera
2016-08-23, 22:24
  #7
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av headhunter76
Hej, just precis så har jag gett honom tips om vart han kan hitta likasinnade. Det är konkreta tips han fått. Men han säger att han trivs med livet. Jobb 10-12 pass sen hemma. Jag tror inte en sekund på det.

Mig veterligen finns ingen i hans ålder som städar 2 tim per dag 4 dagar i veckan.

Det är inte utvecklande att varje få dagar man har ledigt vilja vara helt själv varje gång, istället för att umgås med sin bror eller sin familj så väljer han att ta isär datorer, rengöra dem och sätta ihop dem för att sedan inte en spela spelen i datorerna för att han skyller på att han antingen inte har tid eller att han är trött. Förstår inte riktigt hans agenda och tror inte riktigt han vet det själv.

Men TÄNK OM han är nöjd. Tänk motsatta scenariot. Att han försöker pracka på dig att du ska bli som honom? För att han inte tror att du är lycklig?

Nä, som jag skrev. Ta en paus.Säkert nyttigt för er alla.
Citera
2016-08-23, 22:34
  #8
Medlem
Psst....Men jag kan ha fel. Tycker bara det låter märkligt och undrar vad din sambo tycker om att du betalar pengar till ett annat hushåll och hälsar på en bror som aldrig hälsar på dig? Har din pappa bett dig att betala? Vad säger din pappa om det hela alltihop? Mer än att brorsan är "envis"..... ? Jag tycker synd om DIG och känner med dig, men mest för att du verkar ha fått en roll er pappa borde ta ansvar för och ser en risk att du slarvar nort ditt eget liv.

Men nu ska jag inte skriva mer, förrän du fått minst tio andra svaranden, som jag ska läsa med intresse.
Citera
2016-08-23, 22:51
  #9
Medlem
Browngreeneyess avatar
Det här låter som en kombination av flera ting. Han kan mycket väl har asperger din bror, däremot kan man lätt missta introverta/smarta människor för att ha asperger. Har man asperger kan man oftas skönja det t.ex, udda klädstil, rörelse mönster, kommunikations mönster. Jag får en känsla av att det hela egentligen rör sig om en djup depression som har ett ordentligt fäste på din bror. Det är en traumatisk upplevelse för en ung person att förlora sin mamma. Han kanske inte heller kommunicerar så gott med sig själv och gör precis som många andra i trauman hittar strategier för att bearbeta traumat som dock inte inkluderar ett känsloarbete utan mer aktiva sysselsättningar som att läsa, spela spel osv. Det låter som han har isolerat sig helt och hållet och något som egentligen började som ett sorg över ett trauma har fått övertag och börjat forma hans liv...tiden går...och gör man inte något åt det så sker ingenting. Jag tycker att du ska tala om för honom om att du är orolig för honom, våga ta upp traumat och fråga om hans känslor kring det? Att man inte har många vänner är inget fel. Kanske har han bara varit otrygg i relationen med andra människor? Klandra dig inte själv, du gjorde så gott du kunde utifrån dom erfarenheter, kunskap och förutsättningar du hade när det kommer till uppfostringsbiten!!!!!!!!
Citera
2016-08-23, 22:57
  #10
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av headhunter76
Tror inte det är det syndromet att lillebror är nedtryckt. Vi ses ju knappt för att han bara jobbar och är hemma och inte vill göra något. Vi ses kanske 2 max 3 gånger per dag. Vi bor max 15 min tunnelbanefärd ifrån varandra han kommer aldrig hem till mig jag måste alltid åka till honom.

Jag skulle uppfatta det som jävligt kvävande om ett syskon kom 2-3 gånger per dag för att "kontrollera" men du kanske menade 2-3 gånger per vecka?

Som någon annan skrev, tag en längre paus från din bror, jag tror han behöver den.
Citera
2016-08-23, 23:00
  #11
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av lupsu
Jag skulle uppfatta det som jävligt kvävande om ett syskon kom 2-3 gånger per dag för att "kontrollera" men du kanske menade 2-3 gånger per vecka?

Som någon annan skrev, tag en längre paus från din bror, jag tror han behöver den.
Menar självklart 2-3 gånger i månaden.
Citera
2016-08-23, 23:04
  #12
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Browngreeneyes
Det här låter som en kombination av flera ting. Han kan mycket väl har asperger din bror, däremot kan man lätt missta introverta/smarta människor för att ha asperger. Har man asperger kan man oftas skönja det t.ex, udda klädstil, rörelse mönster, kommunikations mönster. Jag får en känsla av att det hela egentligen rör sig om en djup depression som har ett ordentligt fäste på din bror. Det är en traumatisk upplevelse för en ung person att förlora sin mamma. Han kanske inte heller kommunicerar så gott med sig själv och gör precis som många andra i trauman hittar strategier för att bearbeta traumat som dock inte inkluderar ett känsloarbete utan mer aktiva sysselsättningar som att läsa, spela spel osv. Det låter som han har isolerat sig helt och hållet och något som egentligen började som ett sorg över ett trauma har fått övertag och börjat forma hans liv...tiden går...och gör man inte något åt det så sker ingenting. Jag tycker att du ska tala om för honom om att du är orolig för honom, våga ta upp traumat och fråga om hans känslor kring det? Att man inte har många vänner är inget fel. Kanske har han bara varit otrygg i relationen med andra människor? Klandra dig inte själv, du gjorde så gott du kunde utifrån dom erfarenheter, kunskap och förutsättningar du hade när det kommer till uppfostringsbiten!!!!!!!!
Du har en poäng i det du skriver. Vi har haft sådana samtal flertalet gånger och han menar på att han inte är deprimmerad utan att han bara in förstår meningen i livet. Har extremt svårt att tyda det och då arbetar jag med människor och problemlösningar.

Har erbjudit honom stans bästa psykologer för att han ska gå dit och göra det man gör inom kbt världen. Men han är inte intresserad. Han var där dock 1 gång då han tog sig mod efter påtryckningar det hela slutade med att pskylogen frågade "varför är du här" min bror tvunga mig sa han skämtsamt.

Jag tror inte han kommunicerar med sig själv. Ibland blir jag ledsen när jag är på tillställningar och min bror inte är med. Det sårar mig. Inte för att andra människor har bra relationer med sina syskon i vår släktskap och bekanta. Utan att han inte får ta del av det. Men återigen han kanske trivs som han är. Men jag får intrycket av att så inte är fallet. Hamsterhjulet....
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback