Först och främst vill jag inleda med att jag inte har någon aning om var jag ska placera tråden men jag prövar här och ber om ursäkt om det är fel forum.
Jag ska försöka göra det så kort som möjligt men samtidigt informationsrikt.
Jag dras med ett enligt mig ett problem här i livet. Jag är runt 30 +- och min lillebror är mellan 20 - 24. Jag bor med min sambo han bor med min far, modern har gått bort. Jag har väldigt svårt att nå ut till min bror och det är det som tär på mig imellanåt.
Helt ärligt så vet jag inte vart jag ska börja. Barndomen helt ok, uppväxta i en utsatt förort. Brorsan alltid var tyst, tillbakadragen och skötsam medans jag varit tvärtom. Idag har han ett stabilt jobb med fast inkomst och han har så han klarar sig och mer därtill jämfört med andra i hans ålder i en stor stad. Jag och min bror har någon form av kommunikationsproblem, detta problem upplever även farsan.
Han är mestadels för sig själv och ansolut inga vänner som han umgås med privat och så vitt jag vet så har han aldrig haft det. Det händer ibland att han umgås med släkt, utvalda personer dock inte regelbundet.
Han är mestadels för sig själv som sagt, oskuld och vet inte hur han ska nå fram till det andra könet. Han är intresserad av saker som majoriteten skulle uppleva som ovanliga ting. Exempelvis spel, datorer, vapen, avslutade krig/nuvarande krig, historia, politik. Han är expert på det han är intresserad av och det är inte många som kan vinna argument inom hans diskussionsområde.
Ibland känner jag att det är otroligt utmattande att prata med honom.
Det kan börja bra när vi ses. För att seda eskalara. Det kan vara en skit sak som utlöser konflikter. Exempelvis kan vi diskutera något obetydligt för att sedan jag korrigerar honom och säger att "nej riktigt så funkar det inte", han har en annan syn om saken och alla våra konflikter och diskussioner går ut på att jag hamnar i ett läge där jag känner mig tvungen att motbevisa att så är inte fallet. Jag kan ge konkreta källor, bevis och underlag men har han bestämt sig för något så är det så inget kan få honom att ändra på sig. Farsan skyller på att han är envis och det är hans problem, men jag köper inte det.
Betalar en del i hans och pappas hushåll då min far har mindre bra inkomst och brorsan god i för sig men min är ännu bättre och lillebror är endå lillebror så jag slä ger in några tusenlappar i månaden genom att betala vissa fakturor i deras hushåll, inga problem med det enligt mig då jag gärna hjälper till och vill se till stt han har ett stort sparande.
Jag har försökt i många år att försiktigt, hårt, lagom förklara för honom att den sociala biten är viktig i arbetslivet, privatlivet etc men han håller sig för sig själv, jag tror inte han riktigt vet hur man ska bete sig och saknar stora delar av det sociala trots att han är fin och smart kille som sköter sitt jobb utmärkt.
Jag bjuder med honom på resor, tillställningar och värnar om att han ska må bra. Men han avvisar ofta. Ibland när han har följt med så vill han åka hem då han inte känner sig bekväm när är med mycket folk som han inte känner, inget konstigt i det men jag tänker att han igenom mig kan utöka sitt nätverk?
Förövrigt så är han en riktig skön person när han har sina bra dagar. Men humörsvängningarna kan snabbt svänga. Han pratar om meningen med livet, att han inte ser någon riktig innerbörd, inte att han vill gå vidare då jag frågat och fått ärliga svar men att han bara inte vet vad meningen med livet är och flummar över det, givetvis är det svårt för mig att svara på men jag har sagt det jag tror, bilda familj, skaffa sig en hobby, ett mindre socialt nätverk som man kan ha roligt med etc. Jag tror inte det behöver vara mer komplicerat än så.
Han har varit så här sedan högstadiet och man såg endå i tidig ålder det här med att dra sig för ungängen. Han säger att hans barndom har speglat den han är, att mamma gick bort tidigt i en sjukdom att jag som 18 åring fick ta ansvaret (medans mamma var sjuk och pappa då inte fanns i bilden). Att han säger att jag delvis har format honom genom att jag har under hans uppväxt skällt mycket på honom (något jag givetvis ångrar) men samtidigt inte, hur fan ska en 18 åring ta hand om en person som inte ens får köra moped? Jag gjorde mitt bästa och hade vid 19 års ålder över 400 tkr i årsinkomst och betalade allt hemma medans han gick i skola och morsan var ett paket och hade assistans i hemmet.
Jag vet inte men ibland känns det som om att jag har gjort fel. Jag börjat misstänka asperger men samtidigt ska man vara försiktig med diagnoser då jag är lekman inom området. Jag själv har diagnosen adhd vilket man misstänkte i många år men fick en utredning som vuxen dock är den undrr hyfsad kontroll.
Är det någon som känner igen sig helt eller delvis? Jag känner att jag har ett ansvar för brorsa framförallt är han saknar det sociala är mycket för sig själv och åren går. Vad fan liksom? Jag älskar honom och vill att det ska gå bra för han i livet.
Jag ska försöka göra det så kort som möjligt men samtidigt informationsrikt.
Jag dras med ett enligt mig ett problem här i livet. Jag är runt 30 +- och min lillebror är mellan 20 - 24. Jag bor med min sambo han bor med min far, modern har gått bort. Jag har väldigt svårt att nå ut till min bror och det är det som tär på mig imellanåt.
Helt ärligt så vet jag inte vart jag ska börja. Barndomen helt ok, uppväxta i en utsatt förort. Brorsan alltid var tyst, tillbakadragen och skötsam medans jag varit tvärtom. Idag har han ett stabilt jobb med fast inkomst och han har så han klarar sig och mer därtill jämfört med andra i hans ålder i en stor stad. Jag och min bror har någon form av kommunikationsproblem, detta problem upplever även farsan.
Han är mestadels för sig själv och ansolut inga vänner som han umgås med privat och så vitt jag vet så har han aldrig haft det. Det händer ibland att han umgås med släkt, utvalda personer dock inte regelbundet.
Han är mestadels för sig själv som sagt, oskuld och vet inte hur han ska nå fram till det andra könet. Han är intresserad av saker som majoriteten skulle uppleva som ovanliga ting. Exempelvis spel, datorer, vapen, avslutade krig/nuvarande krig, historia, politik. Han är expert på det han är intresserad av och det är inte många som kan vinna argument inom hans diskussionsområde.
Ibland känner jag att det är otroligt utmattande att prata med honom.
Det kan börja bra när vi ses. För att seda eskalara. Det kan vara en skit sak som utlöser konflikter. Exempelvis kan vi diskutera något obetydligt för att sedan jag korrigerar honom och säger att "nej riktigt så funkar det inte", han har en annan syn om saken och alla våra konflikter och diskussioner går ut på att jag hamnar i ett läge där jag känner mig tvungen att motbevisa att så är inte fallet. Jag kan ge konkreta källor, bevis och underlag men har han bestämt sig för något så är det så inget kan få honom att ändra på sig. Farsan skyller på att han är envis och det är hans problem, men jag köper inte det.
Betalar en del i hans och pappas hushåll då min far har mindre bra inkomst och brorsan god i för sig men min är ännu bättre och lillebror är endå lillebror så jag slä ger in några tusenlappar i månaden genom att betala vissa fakturor i deras hushåll, inga problem med det enligt mig då jag gärna hjälper till och vill se till stt han har ett stort sparande.
Jag har försökt i många år att försiktigt, hårt, lagom förklara för honom att den sociala biten är viktig i arbetslivet, privatlivet etc men han håller sig för sig själv, jag tror inte han riktigt vet hur man ska bete sig och saknar stora delar av det sociala trots att han är fin och smart kille som sköter sitt jobb utmärkt.
Jag bjuder med honom på resor, tillställningar och värnar om att han ska må bra. Men han avvisar ofta. Ibland när han har följt med så vill han åka hem då han inte känner sig bekväm när är med mycket folk som han inte känner, inget konstigt i det men jag tänker att han igenom mig kan utöka sitt nätverk?
Förövrigt så är han en riktig skön person när han har sina bra dagar. Men humörsvängningarna kan snabbt svänga. Han pratar om meningen med livet, att han inte ser någon riktig innerbörd, inte att han vill gå vidare då jag frågat och fått ärliga svar men att han bara inte vet vad meningen med livet är och flummar över det, givetvis är det svårt för mig att svara på men jag har sagt det jag tror, bilda familj, skaffa sig en hobby, ett mindre socialt nätverk som man kan ha roligt med etc. Jag tror inte det behöver vara mer komplicerat än så.
Han har varit så här sedan högstadiet och man såg endå i tidig ålder det här med att dra sig för ungängen. Han säger att hans barndom har speglat den han är, att mamma gick bort tidigt i en sjukdom att jag som 18 åring fick ta ansvaret (medans mamma var sjuk och pappa då inte fanns i bilden). Att han säger att jag delvis har format honom genom att jag har under hans uppväxt skällt mycket på honom (något jag givetvis ångrar) men samtidigt inte, hur fan ska en 18 åring ta hand om en person som inte ens får köra moped? Jag gjorde mitt bästa och hade vid 19 års ålder över 400 tkr i årsinkomst och betalade allt hemma medans han gick i skola och morsan var ett paket och hade assistans i hemmet.
Jag vet inte men ibland känns det som om att jag har gjort fel. Jag börjat misstänka asperger men samtidigt ska man vara försiktig med diagnoser då jag är lekman inom området. Jag själv har diagnosen adhd vilket man misstänkte i många år men fick en utredning som vuxen dock är den undrr hyfsad kontroll.
Är det någon som känner igen sig helt eller delvis? Jag känner att jag har ett ansvar för brorsa framförallt är han saknar det sociala är mycket för sig själv och åren går. Vad fan liksom? Jag älskar honom och vill att det ska gå bra för han i livet.