Manliga icke-feministers syn på mansrollen

För att känslan av att du är en kärring är något du hittat på i ditt eget huvud, av byggstenar du samlat på dig från andra - din pappa bland annat. Klart som fan det är obekvämt att gå utanför sin trygghetszon, men du gör det ju inte för din skull - utan ditt barns. Vilket, iaf från mitt håll sett, måste vara den bästa morot som finns - särskilt om man är rädd för att ungen ska bli fjollig.

Ett av de klassiska slagträena mot mannen...
2+2 blir fortfarande inte en gullig hundvalp.

Finns ingen som helst anledning för en pappa att ställa upp på de ultranormativt feminiserade spelreglerna som finns i Sverige för hur en pappa skall vara/kastreras. De nya normerna har inget med barnens bästa att göra. Kognitiv dissonans.

Tvärtom. Min pappa är hypermaskulin med allt vad det innebär, han följde inte med på barnsång, han var knappt närvarande, han var den som delade ut straffen när vi betedde oss illa och var en overall hardass. Han uppfostrade oss genom att skrämma oss och straffade oss ofta fysiskt. Vi fick aldrig beröm, gick aldrig till honom med våra problem och kvinnorna i hans liv fick vänta förgäves på ömhetsbetygelser.

Nu när vi är vuxna håller han på att supa ihjäl sig för att han inte kan hantera sina känslor överhuvudtaget och kan endast kommunicera dessa när han är aspackad. Om det är manlighet så tycker jag vi lägger den på sophögen direkt.

Men visst; han lärde mig att bygga saker, byta däck, laga blandare och dyl (annat hushållsarbete också såklart; tvätta, laga mat osv) men det är ju inte en sån man jag har en relation med idag, om en säger.

Männen som är som min pappa var den sort jag växte upp med, de flesta männen där jag kommer från är som han. Och sen jag blev 18 och flyttade hemifrån har jag undvikt den sortens man som pesten. Deras manlighet är ingen manlighet som intresserar mig, eftersom den är så enormt destruktiv. Främst för
männen själva, men också för de kvinnor som valt/tvingats att leva med dem.

Låter som att du kopplat maskulinitet med destruktivitet. Vilken är synd, även för din skull.

Min pappa är inte alkoholist. Han har varit involverad i mitt liv alltid. Han var min hockeytränare när jag var liten, han har alltid stöttat mig. Samma sak kommer jag göra med mina barn. Men han är samtidigt väldigt maskulin och min mamma väldigt feminin. Har aldrig kopplat det till något negativt, tvärtom. De var det enda gifta paret i mitt kvarter som inte skiljde sig eller vänsterprasslande eller höll på. Båda fyllde bara sin del av yin-yang-sammansättningen och mådde bra. Jag kopplar det till sundhet.

När jag ser feminina män som sjunger i ring med sina barn och deras kvinnor fulla/otrogna på något jobbevent kan jag bara känna att skyll er själva jävla hipsters. Naturen som säger nej och paret splittras.

Det är synd att din far inte kunde hantera livet bättre. Vi är alla olika.

Så du menar att aktiviteter med sång och lek inte är barnen till fördel alls? Då får du allt skicka ett PM till alla mammor som slösar sin tid på det, så de kan lägga den bortkastade tiden på annat.

Men hoppsan kerstin!!!
Det finns massor av andra viktigare behov. Andra behov.
Men vill du resonerar som en stereotyp kärring kring det, bör du kika på vad trådstarten säger igen.
Mina barn fick skjuta hagelbössa i mycket tidig ålder... Tälja med vassa knivar. Lära sig att kärringsnack är kärringsnack, som inte har framsteg i frågan som primärt mål mm.
Jag är tämligen övertygad om att du har svårt att skilja på barnens bästa och din feminisms fantiserat bästa. Vilket är två helt olika ting.

Senaste veckan har en pedagogikprofessor gått ut offentligen och bett om ursäkt för att han gett sitt stöd för dagens utformning av skolan och skadat massor av barns utveckling. Då verkligheten aldrig kommer att fungera i det postmoderna samhället.

Senaste veckan har en pedagogikprofessor gått ut offentligen och bett om ursäkt för att han gett sitt stöd för dagens utformning av skolan och skadat massor av barns utveckling. Då verkligheten aldrig kommer att fungera i det postmoderna samhället.

Tvärtom. Min pappa är hypermaskulin med allt vad det innebär, han följde inte med på barnsång, han var knappt närvarande, han var den som delade ut straffen när vi betedde oss illa och var en overall hardass. Han uppfostrade oss genom att skrämma oss och straffade oss ofta fysiskt. Vi fick aldrig beröm, gick aldrig till honom med våra problem och kvinnorna i hans liv fick vänta förgäves på ömhetsbetygelser.

Nu när vi är vuxna håller han på att supa ihjäl sig för att han inte kan hantera sina känslor överhuvudtaget och kan endast kommunicera dessa när han är aspackad. Om det är manlighet så tycker jag vi lägger den på sophögen direkt.

Trådstarten efterfrågar saker män ogillar med mansrollen. Det kan jag omöjligt svara på. Jag kan svara vad JAG ogillar med den, men jag kan inte tala för er.

Precis som att jag inte heller kan svara för barnpedagoger, mammor eller pappor - jag är inget av dem. Men jag tycker det är väldigt konstigt resoneras att vara rädd för att ens barn ska bli fjolliga/något man inte önskar och sedan inte vilja göra sitt yttersta för att detta inte ska hända.
Men ja, tycker man att lösningen är att göra inget, då blir det ju väldigt enkelt. Men blir de fjollor sen så har du ju kvitto på att strategin inte var så effektiv, eller hur?

Du har uppenbarligen vuxit upp med en psykiskt sjuk pappa, som haft stora problem under er uppväxt, och som på senare dagar självmedicinerar med alkohol för att orka leva.

Men varför har du fått för dig att din psyksjuke pappas beteende har något med "mansroll" att göra?

Har du frågat din mamma varför hon valde att bilda familj, och skaffa flera barn, tillsammans med en psyksjuk man?

Fast han är inte undantaget. Männen ÄR sådär där jag kommer från. Mina kompisar pappor är likadana (vissa lite "bättre", andra hejdundrande mycket sämre) och killarna jag gått i skolan med och träffar när jag åker hem är precis likadana som vuxna. Det är normen.

Att min mamma och styvmor tog ihop det med min far är en klassisk saga: deras pappor är/var likadana. Min morfar var även han en hypermaskulin alkis. Farfar med för den delen.

Nämen hoppsan, igen!
MANLIGA ICKE-FEMINISTER. Inte så liten skillnad heller.

Men du tar ju ställning för att hora till barnen, som om det skulle vara bättre för dem. Samtidigt som alla vet att det finns stora biologiska skillnader mellan de två enda könen, direkt från start i livet.

Varför skulle det vara bra att göra en pojke fjollig???
Hur pojkar är, är inte en kvinnlig rättighet att bestämma.