Sista året har jag mer och mer noterat hur vissa inom vänstern försöker ändra inställning lite. Någon mer en jag som märker hur vissa nästan försöker distansera sig lite ifrån den bisarra "id-politiken"? Man vill liksom låssas som att man minsann aldrig vart inne på det där, man har hela tiden hållit stenhårt på sin marxistiska analys, man vill liksom inte kännas vid de senaste åren.
Det märks i podcasts, det märks på twitter och det märks irl. Det märks på hur kvinnokarlen Kim Fredriksson skriver och försöker pusha sin nya vänster-avpixlat media. Man svänger sig med skitnödiga begrepp som "högernationella" etc etc, dumt så det förslår. Frågan är om det funkar? Tror ni att vänstern kan bli folklig igen(har den någonsin varit det)? Är den vita arbetarklassen villig att förlåta vänstern efter att ha blivit smädad av densamme de senaste 25 åren? Är det ok nu?
Häromdan var jag inne på twitter och blev så full i skratt. Synen som roade mig bestod i hur vissa av de mer hårdföra vänstertwittrarna lite tafatt föreslog att man kanske borde börja prata med folk. Kan man prata med en vit? Någon som kanske inte röstar v? Kan man prata med en man? Detta väckte förstås stor anstöt hos de svårt rasiferade stackarna, det blev prat om "rassepolare" etc. Spännande.
Vad tror ni? Har vänstern någon framtid? Kan man bara skaka av sig de senaste åren, förneka och köra på någon slags macho-marxism och genom denna frälsa den förhatliga äckliga fattiga och sexistiska arbetarklassen? Kan man kanske rent av prata med dem?
Det märks i podcasts, det märks på twitter och det märks irl. Det märks på hur kvinnokarlen Kim Fredriksson skriver och försöker pusha sin nya vänster-avpixlat media. Man svänger sig med skitnödiga begrepp som "högernationella" etc etc, dumt så det förslår. Frågan är om det funkar? Tror ni att vänstern kan bli folklig igen(har den någonsin varit det)? Är den vita arbetarklassen villig att förlåta vänstern efter att ha blivit smädad av densamme de senaste 25 åren? Är det ok nu?
Häromdan var jag inne på twitter och blev så full i skratt. Synen som roade mig bestod i hur vissa av de mer hårdföra vänstertwittrarna lite tafatt föreslog att man kanske borde börja prata med folk. Kan man prata med en vit? Någon som kanske inte röstar v? Kan man prata med en man? Detta väckte förstås stor anstöt hos de svårt rasiferade stackarna, det blev prat om "rassepolare" etc. Spännande.
Vad tror ni? Har vänstern någon framtid? Kan man bara skaka av sig de senaste åren, förneka och köra på någon slags macho-marxism och genom denna frälsa den förhatliga äckliga fattiga och sexistiska arbetarklassen? Kan man kanske rent av prata med dem?