Varför vill många med psykisk sjukdom inte medicinera och bli friska?

Jag försöker bara förstå vad som gör en till den man är.
Vården är error.
Förstår att du inte vill outa dig i tråden.
Som sagt, jag funderar på alla missar i vården. Fel person på fel plats, osv

Blev bara lite mycket på en gång. Orkar inte tänka tillbaka på all skit precis samtidigt. Det är inte så att jag anser mig speciellt hemlig. Jag menade inte att vara oförskämd eller dryg.

Om det hade varit så att psyksjuka hade velat medicinera & bli friska så hade det inte funnits någon psykisk sjukdom. Det är just den självförstärkande faktorn som skapar själva sjukdomen, eller rättare sagt är själva sjukdomen. Kolla på https://gardets.nu & tänk efter.

De som är psykotiska kanske inte ser någon anledning att medicinera eftersom de ofta tror sig vara friska. Men ta en människa med något ångestsyndrom eller djup depression, om det fanns en tablett som faktiskt funkade (helt och inte bara till kanske 10 %) och utan biverkningar eller skador över tiden så skulle de flesta ta den.

Har stått på ett gäng olika SSRI och andra antidepp samt sömnmedicin. SSRI har knappt någon forskning bakom sig som visar att SSRI-preparat ens fungerar för att bota depression.

För att summera min upplevelse fick varje ny medicin mig att må som skit i minst en månad innan den började "funka". Jag sätter det inom citattecken för att även om medicinen dämpade mina depressiva tankar så dämpade den även alla andra känslor. Jag vill inte vara en grönsak.

Egentligen är det jävligt enkelt, jag vill må bra. Ingen antidepp jag har tagit har fått mig att må bra, så varför sträva efter att ta skiten?

Sen kan man prata om uppsjön av bieffekter som dessa mediciner kommer med, och det faktum att om du står på medicinen länge så kommer du ha det jävligt jobbigt när du ska sluta med den.

Dem ger en allt som inte hjälper sen suktar man starkt efter alkohol för att dämpa smärtan! Sen sållas man bort för att man ångrade sig på bättre medicin.

Kan bara svara för mig själv. Jag följer strikt min medicinering som Bipolär 2 men det finns perioder då jag verkligen inte är så förtjust i det och har mina tvivel. Framför allt under dessa situationer.

1. Hypomanisk och tror helt plötsligt att jag är friskt och inte behöver skiten längre.
2. Deprimerad och det känns meningslöst att ens försöka när man ändå förlorar i slutändan.

Det ska även läggas till att bieffekter av medicinering inte alltid är så roliga att hantera. Kombinera detta med den brist på självmedvetenhet de flesta har när de är sjuka så tror jag att du är nära svaret.

Men det kanske är som du bokstaverat något annorlunda tidigare, "detta ÄR att vara frisk", det är bara rent av omöjligt att infinna sig där utan att också ställa exceptionella krav på den egna medvetenheten, som du också säger. Så när egentligen är du sjuk och inte bara 'out of practice'?

Ber om ursäkt, men jag hänger inte riktigt med vad du menar med första delen - kan du förtydliga?
Gällande det jag fetmarkerat: Detta är den stora, nästintill existentiella frågan, som håller en vaken om nätterna.

Ssri är kemiskt skit man blir sämre av långsiktigt. Inte fasen är det naturligt och det förstör hjärnan. Sånt pissigt samhälle det har blivit när folk måste ta denna drog. Bara de sjuka symtomen man får vid upptrappning och utsättning är ju ett tecken på vilket gift man stoppar i sig

Du har själv beskrivit din problematik från alla håll och kanter, men genom att klassa dig själv som sjuk har du lagt din tillit till allt annat än dig själv, vilket håller dig vaken.

Hur länge sen fick du din diagnos?
Har du familj?
Fungerar vardagen, arbete, plugg?
Vad för olika mediciner har du provat? Bäst/sämst?