Vad har ni för dialekt när ni pratar engelska?

Jag hade 5:a i engelska i både högstadiet och gymnasiet så mina kunskaper är hyfsat goda rent teoretiskt och i skrift, men eftersom jag ytterst sällan pratar engelska, så känner jag mig oerhört obekväm när jag nån gång måste göra det. T ex på resor eller om jag är bjuden till någon som har en engelsktalande gäst hos sig. Bl a känns det obekvämt pga att jag inte vet vilken dialekt jag "har" på engelska, och det känns som att jag blir någon helt annan på engelska än då jag talar svenska. Personligheten hänger inte med när jag översätts. T ex spontana uttryck osv som man säger på svenska, de går ju inte alltid att översätta direkt, och det känns inte naturligt att "översätta" ett spontant uttryck för då är det ju inte spontant längre. Det enda som följer med över till det andra språket är egentligen bara innehållet i det jag vill säga, men alla nyanser och sådant försvinner. Så vem är jag på engelska? Jag känner själv inte alls att jag lyckas "förmedla" mig som mig själv överhuvudtaget. Jag har också börjat känna att det enda naturliga är att prata engelska med oerhört svensk dialekt. Jag kan prata på både brittisk och amerikansk engelska, men eftersom detta inte faller naturligt för mig överhuvudtaget, så blir det ju bara nån slags manér ifall man pratar så. Så hur ska man göra? Ska man köra på och prata med sjukt påfallande svensk dialekt, för att det känns bekvämast??
Är det fler som har funderat på de här sakerna? Och vad har ni i så fall kommit fram till?

En blandning av New England, RP och BVE (eller snarare PVE)... Nån gång med svensk intonation.

Prata bara på så som det känns enklast. Om du försöker lägga dig till med en dialekt utan att det känns naturligt så låter det säkert heller inte naturligt.

Jag fick lite av en southern twang när jag bodde i amerikanska södern, den förändrades sen helt efter en tid i Australien. Nu, efter närmare 15 år utomlands, brukar de flesta gissa att jag är amerikan men har svårt att definiera från vilken stat.

Ett tips, om du vill bli av med lite av den svenska "sången" är att tala lite mer monotont än du är van vid... och naturligtvis se för gudarnas skull till att inte uttala engelska j som som svenska j.

QE, of course! Behärskar även ett tjugotal engelska dialekter och accenter.

Svengelska är en fin dialekt

Känner igen det där med personlighet. Även om man talar ett språk flytande så har ju språket i sig en "personlighet" som kan göra att man inte uttrycker sig på samma sätt som sitt modersmål. Det räcker med att jämföra svenska och danska för att konstatera att en dansk som direktöversätter sitt språk skulle uppfattas som rätt grov och ful i mun typ överallt norr om Skåne - helt enkelt för att danska är mer direkt, rakt på sak och icke-pk än svenska. Och en svensk uppfattas lätt som mesig, överdrivet diplomatisk och anal på danska. Vill man uppfattas på samma sätt på bägge språk måste man vara extremt medveten och justera språket.

Personligen talar jag flytande engelska, men inte helt på modersmålsnivå. Det betyder dels att jag inte har 100% grepp om skillnaderna i språkkultur, och dels att jag inte har fullt grepp om referenser, synonymer och nyanser. Ffa märks det när det gäller humor - på engelska blir jag oftast torr och understated (vilket är rätt omtyckt i UK, men uppenbarligen obegripligt för jänkare) eftersom jag helt enkelt inte kan fyra av de mer hysteriska grejerna man kan på modersmålet.

Talar Estuary English med lite dragning åt Cockney-hållet efter att ha bott, jobbat och i största allmänhet spenderat rejält med tid i London. Givetvis klantar man till det emellanåt med både amerikanismer och skandinavismer, men britter som snackar kortare perioder med mig tar mig ibland för teblatte.

Bara för att irritera folk har jag försökt att träna in en så släpig Amerikansk "Southern White-trash" dialekt som möjligt och börjar ofta mina meningar med ett långt: "Weeill you see.."
Kul att se folks reaktioner..


MVH/Gnomegirl

Det blir mestadels amerikanska för mig när jag pratar har inga problem att slänga in olika dialekter på amerikanska eller köra britiska för den delen heller.
Svengelska måste jag koncentrera mig för att få till.
Jag kan också prata som en person som är från indien.

Knappast så att en infödd inte hör att du inte har språket som modersmål. Har varit med om många som trott sig kunna brittisk engelska helt flytande, men vid konversation med äkta britter fått frågan vilket land de är ifrån.

Det svänger helt vilt mellan Engelska, amerikansk Engelska, Australiensiska, Irländska o alla möjliga dialekter som finns i dessa länder o fler.

Det beror på vem jag talar med. Är det en irländare försöker jag anpassa mitt språkbruk genom att "kopiera" denna. Häromdagen fick jag otroliga problem med irländskans "shower".

Jag brukar köra "mate" o bloke m.m. Möter på daglig nivå olika landsmän.

Min dialekt är nog svengelsk amerikanska.

Kan inte uttala engelska vilket gör livet svårt eftersom mycket underhållning är på engelska. Min svenska är också mycket dåligt uttal. Mina J, R och L låter lika och mina s, ç och ʃ låter också lika.

Jag tror inte att jag har någon? Jag pratar bara på svenska, fast då på engelska, British English.