När ni tjänar mer än sammanboende? Hur fördelar ni bl a fick-pengar?

Kan man inte tänka sig att dela lika på inkomsterna finns det två alternativ:
1. Flytta inte ihop
2. Väx upp

I ett förhållande delar man på allt.

Det finns som alltid inget "rätt" eller "fel". Det är upp till var och en. Vissa vill ha så täta skott som möjligt mellan parternas ekonomi, medan andra känner glädje och frid trots att de plöjer ner allt de har i sin partner.

Men frågan i trådstartens titel gäller ju personliga erfarenheter. Jag har mest erfarenhet av sambos som tjänat ungefär lika mycket som jag. Eller som i alla fall tjänat så bra att de haft egna fickpengar över efter räkningar och allt annat. Men jag har även ett exempel där jag under några år bodde ihop med en tjej som pluggade och endast jobbade lite på helger och så. I det fallet så gjorde vi så att vi anpassade våra baskostnader efter vad hon kunde betala hälften av. På det sättet så undvek vi alla potentiella problem och bråk kring ekonomi. Vi delade lika på boende och grundläggande räkningar. Sedan kunde jag helt frivilligt välja att spendera mitt överskott på bättre mat, kabel-tv, middagar, utekvällar, överraskningar och gåvor etc. Eller inte. Jag tycker att det var en mycket bra lösning. Den fungerar dock endast om bägge parter har självkänsla nog att frikoppla sig själva från prestigetänkande i fråga om boendet.

Säger vem? Du? Det finns alltför många scenarier där för båda parter delad ekonomi är att föredra framför gemensam för att gemensam ekonomi ska vara det enda alternativet.

Varför är vissa så insisterande på att just sitt synsätt ska vara det enda alternativet? Trångsynt. Olika par kräver olika lösningar, och det kan även variera under förhållandets gång.

Även i ett äktenskap är det en god idé att ha en del av ekonomin som är gemensam och en som är privat. Den privata delen gör att man inte behöver dividera om mindre, privata inköp. Man behöver ett privatliv även om man är gift.

Många tror att äktenskap automatiskt innebär att ekonomin är gemensam men det stämmer inte, i ett äktenskap äger var och en sina egna saker och pengar. Det är bara det som man köper tillsammans som är gemensam egendom. Det går med andra ord bra att vara gift och inte ha delad ekonomi (gemensamma konton o.s.v.) över huvud taget. Mina föräldrar har t.ex. varit gifta i 40 år utan att någonsin haft något gemensamt konto.

Kan köpa det synsättet om man är lite äldre och tidigare eller gemensamma barn flyttat ut. Men för yngre par som planerar att skaffa barn alternativt leva ihop en längre tid kan jag inte se något annat än snålhet stå i vägen för en gemensam ekonomi. Förstår inte hur man inte kan vilja dela sina inkomster med den man älskar?

Låter helt ärligt jävligt dumt.

Tjänar 30-40 procent mer än min resp,
50-50 hyran och andra fasta kostnader.

Behåller överskottet och unnar henne ett och annat då och då,

Anledningen stavas att jag jobbar hårdare och ska ha mer pengar. Känner inget behov av att ge bort mer pengar än vad jag redan gör till pensionsräddarna.

Vi för över lika mycket till matkontot, räkningskontot (för gemensamma räkningar) och huslånskontot. Sen är pengarna som blir över våra egna.

Detta har vi gjort även under perioder vi tjänat väldigt olika och även nu när vi tjänar rätt lika.
Jag tjänar dock en del mer fortfarande (har ungefär samma lön efter skatt som hon har före), så jag bjuder oftast på maten när vi är ute och äter osv.

Hon har dock cirka tre gånger mer sparkapital än jag, då hon är duktigare på sparande än jag är (jag gillar att köpa saker) så lite skevt är det väl.
Hon betalade sin bil cash (150k) för något år sen, och hade återställt den summan i sitt sparande mindre än ett år senare, så skulle inte vilja säga att någon har det dåligt ställt direkt.

Jag skulle ta ett snack med henne. Självklart så kan du inte vilja ha en lägenhet för 18 i månaden när du tjänar 40 tusen och hon 20 tusen och förvänta dig att hon ska betala hälften.

Om hon vill betala säg 6000 i månaden max i hyra så hittar ni antagligen en lägenhet för max 12, eller så betalar du mällanskilnaden om du nu måste bo finare.
Själv betalar jag och tjejen 50/50. Men jag kommer garanterat tjäna mer än henne när vi är klara med studierna och fönväntar mig att vi betalar lika mycket relativt till våra löner. Om jag tjänar 50% mer än henner så kommer jag betala 50% mer på hyra etc. Sen lyxgrejer som hon vill ha får hon betala själv. Precis som att jag inte förbäntar henne betala hälften för mina 1500 kronors hockeyklubbor.

Vi skaffade gemensam ekonomi när barn kom in i bilden, nu delar vi på alla pengar som kommer in och vi har båda samma summa "fickpengar". Tycker som någon tidigare i tråden att det är skönt att ha ett par tusen att köpa ditt eget krafs för.

Men jag skulle aldrig skaffa det med en helt ny sambo, vi har samma syn på pengar och min sambo är ingen som blåser pengar på en massa skit. Vi betalade tidigare procentuellt efter inkomst, något som också fungerade bra och känns rättvist. Den som tjänar mer då får också mer över även om hen betalar lite mer. Som ung är det oftast rent slöseri med pengar att ha gemensam ekonomi med någon man inte känner tillräckligt väl, och det gör du inte om ni inte bott tillsammans.

Jag kan absolut se situationer där en gemensam ekonomi är mer bekvämt och där delad ekonomi som du skriver beror på snålhet från den ena parten. Men, kan det inte även vara så att vissa tycker det är skönt att själva få bestämma vad de ska göra med "sina" pengar?

Vi kan väl ta ett hypotetiskt exempel som kan vara förknippat med TS:
Sambo 1 lön: 60 000/månad. Jobbar 60-80 timmarsveckor.
Sambo 2 lön: 20 000/månad Jobbar 30-40 timmarsveckor.

Vi kan väl säga att de har 40 000 gemensamt efter skatt. Vi kan även säga att de har boendekostnader på 10 000/månad och mat/hygienkostnader på 5 000. Då har de alltså 25 000 "över" varje månad i en gemensam pott.

Förutsatt att båda parter har en snarlik syn på pengar tror jag att en gemensam ekonomi kan fungera väl. Om de däremot inte har det tror jag att det kommer att sluta i mycket tjafs om pengar.

Sambo 2 kanske är förtjust i dyra väskor som kostar 20 tusen och vill lägga sina pengar på det, är det då okej för denne att traska ner till Chanel och köpa denna väska? Eller måste Sambo 2 fråga sambo 1 om lov för att göra det?

Sambo 1 kanske sparar till någonting långsiktigt, som en båt eller en större lägenhet, eller för att köpa aktier för att kunna pensionera sig tidigare än vid 65-års åldern.

Om jag var Sambo 1 skulle jag vilja ha friheten att själv kunna välja precis vad jag ska lägga mina pengar på, utan att behöva fråga om lov. För visst borde man fråga om lov om man vill spendera 80% av månadens gemensamma pott i ett köp?

Jag lägger ingen vikt vid att Sambo 1 tjänar mer än Sambo 2 i detta exempel, utan för mig handlar det om olika prioriteringar. Det skulle alltså lika gärna vara Sambo 2 som spar och gnetar för ett långsiktigt mål, men Sambo 1 (som tjänar mest) sprätter pengar på kläder och accessoarer. Vid en delad ekonomi får båda själva välja vad de vill lägga sina pengar på, efter att räkningarna är betalda. Jag har själv vänner som lägger in 90% av allt de tjänar i aktier/fonder som har flickvänner som lägger 90% av lönen på kläder och accessoarer, så jag tror inte att exemplet i sig är helt ovanligt.

Det finns i princip tre modeller.

1. Dels att man har helt gemensam ekonomi, bägge inkomsterna går in på ett konto och sedan skiljer man inte på vems pengar som är vems, alla pengarna är bådas. Fungerar om man har samma syn på vad och hur man prioriterar eller den som tjänar mest inte blir bitter. Inte min favoritmodell och den minst använda bland mina bekanta. Däremot vanlig i mina föräldrars generation.

2. 50/50-modellen. De gemensamma utgifterna för mat, boende, bil, försäkringa, ev resor och liknande delas lika och betalas med fördel från ett gemensamt konto där bägge parter sätter in lika mycket pengar varje månad. I övrigt behåller man resten av sin inkomst på det egna kontot och gör med vad man vill. Bra modell om man tjänar ungefär lika mycket eller parten som tjänar minst inte känner sig bitter pga detta. Den jag och min sambo kör på i dagsläget.

3. Procentuell fördelning. Man betalar gemensamma utgifter efter hur stor del av den sammanlagda inkomsten var och en står för. Tjänar du dubbelt så mycket som din sambo blir din andel 66% och din partners 33%. Sätts in och betalas från gemensamt konto. Övriga pengar disponerar ni individuellt. Bra modell som jag kan tycka känns rätt solidarisk om det är kännbar skillnad i inkomst. Vi växlar till den här modellen vid föräldraledighet t.ex. eller en part studerar.

Allt beräknas förstås på nettolönen.