Varning för SIS-hemmet Ljungaskog, inhumana behandlingar av klienter och personal!

För att värna extra om min identitet så kommer jag inte vara 100% specifikt med tidsramen och datum. Namn på intagna och personal kommer ej nämnas.
Mitt kön, ålder, jobb och utbildning uppges inte heller. Datum kommer förklaras vagt med en vis tidsspann. Problemen på hemmet är dock aktuella och sker i real tid.

Sammanfattning och diskussionsfrågor finns längst ner

Kort introduktion om själva hemmet/institutionen
SIS-hemmet Ljungaskog är en statlig institution för icke skolpliktiga flickor med psykosociala problem, missbruk och självskadeproblem.
Institutionen är en låst sådan och tjejerna som bor där är inlåsta med stöd av LVU, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Hemmet är välkänt för att husera Sveriges mest problematiska tjejer.
Tre avdelningar utgör tjejernas hem plus ett centralt hus som agerar kontor för personal och skola för tjejerna.
Det jobbar ungefär totalt 140 anställda, då inräknat med sommar och timvikarier. Det är bemannat 24/7. Personalbristen är extrem och det ligger ständigt ute nya annonser på platsbanken.

Min empiri om institutionens extrema missförhållanden.
Mellan 2016-2011 fick jag anställning på Ljungaskog som "behandlare", den titeln som majoriteten av dom anställda har. Jag har alltid funkat bra med andra människor och var intresserad av jobbet, samt så behövde jag finansiera mina studier. Av det som stod i annonsen verkade det vara ett väldigt terapeutiskt och behandlande jobb med tjejernas välmående i fokus. Allt verkade frid och fröjd till det att jag började.
Allt börjar med en introduktionsdag som var obligatorisk för alla nyanställda:
Här märkte jag direkt att dom "veteraner" som håller i introduktionsdagen är personer som för allt i världen inte ska jobba med människor. Med andra ord utgör cirka 1/3 av dom anställda hemska och empatilösa människor. Värre är vad dessa framtida kollegor informerar mig om.
Det jag nu kommer skriva är sant, på heder och samvete och är sagt av statligt anställda som jobbar med svårt utsatta individer.

På Ljungaskog ska du som behandlare/gäller detta:

• INTE behandla tjejerna, dom ska ses som hopplösa fall. Man ska se dom döda eftersom deras chans till rehabilitering är noll och när (om) dom kommer ut i samhället igen så kommer dom garanterat dö i förtid av droger eller andra missförhållanden.
  
• Att behandla tjejerna ses som tjänstefel och kommer medföra i repressalier, behandlande relationer är STRÄNGT förbjudet.
  
• Tjejerna är Sveriges värsta fall och ska ses som brottslingar, du som personal ska alltid hålla distans och dina enda kontakt får vara med dom via luckan i dörren till deras rum. Tjejerna ska transporteras som om dom "gjort värsta tänkbara".
  
• Tjejerna har förlorat all rätt till frihet och dom får aldrig ta egna beslut igen.
  
• Självmordsförsök, misshandel, vandalisering, bränder och även mordförsök av anställda förekommer på en "normal basis".

Mycket av det jag nämnt ovan har redan tagits upp i ett inlägg här på forumet 2011: (FB) Filipstad - pedofilernas paradis. 11-årigt flickoffer låstes in bland våldtäktsmän
Punkterna som G.F.Y nämner fick jag höra.

Det stämmer att flera har fått höra samma saker som jag och att detta verkar vara en rutinerad introduktion som Ljungaskog presenterar för nyanställda.
Jag blev givetvis rätt så chockad av det jag fått höra, det jobbannonsen beskrev som en behandlande erfarenhet av behövande människor var utraderad.
Med andra ord, deras jobbannonser undanhåller mycket viktig information och lindar in orden något extremt för att locka till sig arbetssökande.

Jag tog mig hem efter dagen är slut och beslutade mig att ändå ge jobbet en chans. Kunde jag göra en positiv skillnad och förändra hemmet till det bättre är det en anledning att iallafall försöka och att det knappast kan vara alla anställda som har denna hemska attityd till tjejerna (vilket stämmer, nämner mer om det senare).
Missförhållandena slutar dock inte där.
Inte nog med att klienterna behandlas som skräp på en soppstation så blir du som anställd otroligt överöst med ansvar som varken nämnts i jobbannonsen eller i alla papper du skrivit på.

Jag insåg redan på min första arbetsdag att det råder extremt kaos i Ljungaskogs personalledning och organisation.
Att kunna veta något i förtid eller upprätthålla någon form av planering existerar inte och ledningen lägger över mycket av ansvaret för att lätta på sin egen börda men även för att skydda sig själva. Det är bättre om någon lägre anställd har ansvaret om det skiter sig vilket minskar ledningens inblandning och deras risk för straff uppifrån.
Ansvaret du tilldelas som anställd på golvet förvandlar din arbetsplats till ett minfält och felsteg kan resultera i allt från uppsägning till juridisk utredning beroende på vad det rör sig om.
I och med den förvirrade och sönderstressade organisationen som råder är det väldigt svårt att veta vad som du får och inte får göra och detta var det som gjorde att jag och flera andra sade upp sig efter några veckor.
Man kan säga att på Ljungaskog så rinner skiten neråt.

Under den tiden jag var på Ljungaskog fick jag minsann allt uppleva det jag hörde på introdagen. Det behandlingshem jag sökte jobb på visade sig vara ett fängelse där jag skulle observera tjejerna som djur på ett zoo. Lite av vad jag var med om där inne.

• Exempelvis så märkte jag att tjejer som var nykomlingar där förändrades oerhört negativt varmed tiden gick.
  
• Tjejer som blev isolerade efter att ha utagerat aggressivt fick ibland sitta i celler med sina egna kroppsvätskor efter att dom blivit avklädda, ja dom blir helt avklädda för att genomsökas efter föremål. Dom hände att dom kläddes av helt nakna inför manlig personal.
  
• När tjejer omhändertogs gick det ofta våldsamt till och blåmärken var inte ovanligt för tjejerna. Personalen "låg" ibland på tjejerna.
  
• Tjejer som satt på isoleringen blev tillsagda att "tänka sig igenom väggarna"... för att bli av med tristessen, utöver så övervakades dom hela tiden utan någon övrig dialog.

Efter att ha varit med om bränder, självmordsförsök och flera utåtagerande händelser i några veckor så sa jag som sagt upp mig.
Men inte för att tjejerna var problematiska, droppen var hur dom behandlades och att dom inte får den hjälpen dom behöver, samt att jag hade ett overkligt ansvar som gjorde att minsta allvarliga felsteg inte var långt borta. Det var bättre att återvända till arbetsförmedlingen än att bli åtalad för något.

Är det något positivt jag ska nämna i den här röran så är det dock att det jobbar och jobbade personer där med min inställning, som faktiskt försöker göra det dom kan för tjejerna och påverka boendet åt det bättre. Men det är i princip omöjligt eftersom ledningen och veteranerna bland dom anställda styr institutionen med järnhand vilket gör att dessa godhjärtade människor antingen säger upp sig självmant eller får kicken.

Sammanfattning
Ljungaskog bedriver INGEN behandling som dom påstår sig göra, tjejerna som bor där behandlas bokstavligt talat som skräp på en soppstation av ledningen och långtidsanställda. Tjejerna hade behövt en behandling som ger dom möjligheter och frihet för att kunna arbeta med sina diagnoser och problematik. Istället tar SIS ifrån dom all frihet och sätter dom i ett förbudsliv vilket bara förvärrar deras problem.
Exempelvis så märkte jag att tjejer som var nykomlingar där förändrades oerhört negativt varmed tiden gick.
Tjejer som blev isolerade efter att ha utagerat aggressivt fick ibland sitta i celler med sina egna kroppsvätskor efter att dom blivit avklädda, ja dom blir helt avklädda för att genomsökas efter föremål. Deras vardag bestod av att ses som boskap och fick INGEN förståelse eller ömhet.
När tjejer omhändertogs gick det våldsamt till och blåmärken var inte ovanligt för tjejerna.

Att anmäla hemmet är i stort sett lönlöst efter dom utreder sig själv genom socialstyrelsen eftersom dom är statliga, däremot så behöver denna hemska information spridas så att vardagligt folk får upp ögonen för vad som händer på SIS-hem.
Jag förstår att tjejerna är oerhört svåra individer, men dom kommer aldrig bli rehabiliterade om man behandlar dom som skit. Vem som helst hade blivit frustrerad och utåtagerande om dom blivit behandlade som tjejerna på Ljungaskog.

Läsvärda länkar om det jag nämnt:
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=3710824
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/ska...m?gmenu=search
http://www.hd.se/2016-04-15/livsfarl...d-i-ljungaskog
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11115703.ab

Diskussionsfrågor
Vad mer kan göras åt situationen? Gå till media?
Bryter inte dessa missförhållanden mot FN-konventionen om mänskliga rättigheter?
Vad är anledningen att det är såhär och att staten väljer att tillåta det?
Hur vanligt är detta på SIS-hem, någon som sitter på liknande händelser? Utifrån min ena länk så verkar det tyvärr som ett vanligt fenomen.
Finns det någon annan som jobbat eller jobbar på Ljungaskog nu som kan prata om sina upplevelser där?
Finns det rentav någon som bott på Ljungaskog eller är anhörig till intagna som vill dela med sig?
Jag försöker besvara era frågor så gott jag kan.

Jag tänker att det är allt för vanligt på SiS-institutioner. Jag har en viss insyn i det hela. Det läge du beskriver är oerhört beklagligt och jag mår riktigt dåligt över att ta in det inhumana beteende och bemötande som finns på dessa ställen. Det finns SiS-hem som inte gör på det här sättet, det behöver en komma ihåg - men det tar inte bort det faktum att sådant här sker.

Nyligen granskade väl Sveriges Radio det här med avskiljning på SiS-hem? Kanske vore något att fortsätta spinna vidare på det medialt? Annars gör anmälningar till IVO, även om jag också tycker att det kan kännas meningslöst i det här fallet.

Jag känner inte Ljungaskog i någon detalj, men kan säga något generellt om SiS och om sluten ungdomsvård som behandlingsprincip. Om Ljungaskog vet jag bara saker ryktesmässigt och anekdotiskt, samt den kritik tillsynsmyndigheten levererade i samma ärende som fått en gigantiskt tråd på Flashback (Filipstadstråden).
Av dina frågor kan jag kommentera den om Mänskliga rättigheter.
MR-statuterna hade nog andra syften; det är sånt som gaphalsar brukar yra om. De här kidsen får i alla fall en viss omsorg och får sina saker prövade av förvaltningsdomstol. Sen kan institutionens inställning till behandlingsuppdraget ge tämligen omänskliga resultat, i någon mer allmän mening. Jag tror alldeles bestämt att Ljungaskog levererar minus-resultat ganska konsekvent. Alltså att situationen, på gruppnivå, för flickorna är totalt sett sämre än om man hade låtit dem vara. Och det finns det ganska god forskning kring.

Om det är så, så bryter institutionen konsekvent mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag har ingen anledning att tro annat än att det faktiskt är så.
På en lägsta nivå så har det såklart sin direkta förklaring i att personal inte är kvalificerade sina uppgifter, och intimt förknippat därmed, att institutionsledningen inte har erforderliga kunskaper i den sorts behandlingsarbete som institutionen väntas utföra. Jag har träffat ganska många avdelnings- och institutionschefer inom SiS och har med ett par, kanske tre, undantag inte träffat någon som tillgodogjort sig forskningsläget. Fast det är klart, det är ju inga intellektuella vi har att göra med. Även om några på något naivt plan kanske vill väl. Symptomatiskt nog tror jag förresten att flera av dem faktiskt tror att de gör något som är så bra som det är möjligt att göra.

För att inte ord ska kunna stå mot ord när man ställer ansvariga till svars, är det bra med bevis. Dessa går ju, så som i fallet med Nora(tror jag hon hette), att samla in t.ex. med hjälp av dolda inspelningar och annat. Det är ju inte speciellt strategiskt ändamålsenligt att på förhand tala om hur, eller att man, tänker samla in bevis. Anledningen till missförhållanden går oftast att hitta i att 1) folk vet/tror dom kan komma undan med det i brist på bevis. 2) bristande resurser pga. att privat verksamhet är vinstdrivande och att det då smusslas med kvaliten. 3) tyst medgivande bland personal.

Vårdpersonal kan väl, utöver journalister, också ta kontakt med IVO. Bäst är väl att ringa någon journalist som man vet tidigare granskat vård/vårdgivare. Om man är fackligt ansluten kanske det går att få någon slags hjälp därifrån.

Efter att ha läst runt i lite trådar här på Flashback om SiS börjar jag bli lite tveksam. Har en god vän som jobbar på ett sådant hem och efter hans berättelser har jag blivit lite sugen på att testa på att jobba på ett sådant hem. Har själv svåra år bakom mig i ungdomen och om jag hade haft lite mer otur i livet hade jag kanske fått sitta på ett sånt hem själv.

Jag är väl lite som Ts, jag vil verkligen hjälpa ungdomarna att få ett bättre liv, ett liv som består av annat än att knarka och förstöra för sig själv. Men man blir ju lite nedslagen när man läser så mycket trådar här på Flashback om usla anställda och de som sitter där verkar ha svårt med motivationen att förbättra sitt liv.

Men jag har trots allt en fråga till de som suttit/sitter på ett av SiS institutioner. Om man ska börja jobba på en sådan institution, hur bör man vara som person? Vad kan jag göra för att hjälpa dig att få rätsida på ditt liv? ( Naturligtvis högst individuellt, men ändå?)

En fråga till den som är anställd/ har varit anställd på ett SiS-hem. Har ni inte personalmöten där ni kan påverka och diskutera hur man bäst kan bemöta de som är intagna där och är det inte intressant att utveckla institutionen till en inrättning där vård ska vara i fokus istället för förvaring eller är det totalt omöjligt?

Måste säga tack för ditt inlägg om ljungaskog. Detta kan vart min värsta tid i mitt liv. satt där början av 2015. På solbacken.

Vilken avdelning var du på?