Ni som hatar livet och är självmordsbenägna,är ni inte glada över alla massmord?

Detta är någonting jag tänkt på ett tag nu. Det finns personer som verkligen hatar detta livet och inte vill leva längre. Man vill bara dö men kan inte hitta ett acceptabelt sätt att avsluta sitt liv på.

Jag tänker på alla dessa massmord nyligen, från San Bernardino, till den coole Youtube Elliot Rodgers killen, Orlando, Nice och så vidare. Gemensamt för alla dessa är att det var deprimerade personer som bara ville dö. Vissa använde lite religion i detta men det var aldrig huvudorsaken. Personerna var kända som psykiskt dåliga och självmordsbenägna. Gemensamt är också att samtliga kände att dem inte hörde hemma här i livet, att det inte fanns någon mening med livet.

Vad dessa massmord visar är ju att man inte i sådana fall är ensam med dessa tankar och att det finns en väg ut. Dessa personer har blivit befriade från detta livet. Dem gick in beslutna att inte återvända, att lämna livet och lämna livet gjorde dem. Detta var rena självmordsuppdrag och dem fick vad dem ville, dem blev befriade från detta livet.

Allt detta elände i detta meningslösa livet, allt ont och elända man får stå ut i detta livet kan bara försvinna och aldrig mer existera. Från ett sekulärt perspektiv så är döden något som raderar bort alla minnen över att detta eländet ens existerat!

Jag vet att folk har tagit självmord här på Flashback live, och i verkliga livet är det många som tar klassiska självmord också.

Men detta ses som fegt och avslutningen på livet blir inte häftigt på något sätt men dessa personer som utförde dessa massmord tyckte att det dem gjorde var coolt och häftigt och ett fint sätt att avsluta sitt liv med massa uppmärksamhet och action.

En av dessa, Elliot Rodgers, la till och med upp videor på Youtube.

Så vad tycker ni? När man ser allt detta, blir ni inte åtminstone lite gladare?

Nej, förlorar en samhällsmedborgare livsglädje ser jag det som tragiskt. Speciellt om personen i fråga inte fått hjälp att komma ifrån sitt dåliga mående.

Att somliga mår dåligt för att de hatar livet innebär dessutom inte per automatik att de önskar livet ur de som trivs med sina liv. Så varför skulle de som hatar sina liv och är självmordbenägna vara glada över massmord?

Gissar att du inte tänkt ens det andra varvet i din frågeställning.

Kan förstå att vissa tar självmord, det är ju bara se hur det här jävla samhället ser ut.

Nej jag blir verkligen inte gladare över massmord eller tragedier världen om. Jag är i dagsläget inte självmordsbenägen men har varit och vem vet om jag kommer bli det igen, egentligen har jag kanske inte tolkningsföreträde i frågan men tänker svara ändå. Jag tror att bakom varje självmord ligger en oerhörd stor och djup intern konflikt och en lång historia av ångest, har svårt att se att någon bara får för sig att ta självmord helt random en dag men vad vet jag.

Blir mest ledsen och förbannad att dessa människor, i sina sista stunder, tog sig friheten och ansåg sig själv vara över andra människor och avsluta fler liv i samband med sitt eget.

Inte för att jag är självmordsbenägen.

Men jag skrattade gott åt när några undermänniskor dog i Terrorattentatet i Nice.

Tyckte det var ett fyndigt sätt för att vara araber att ha ihjäl folk på.

Massa jävla köttberg som går omkring på stan, fortsätt bara att kör över människor med truckar är ni snälla

Nä, men är jag redan nedstämd så blir det inte så stor skillnad på måendet.

Absolut, och det finns nog mer människor än vad man tror som tycker det. Men det förekommer också mycket irritation pga av alla dessa #PrayFor... och människor som ska försöka lindra det på något sätt. Men ändå så händer det om och om igen och de förstår aldrig att de kunde ha varit dem eller deras familj som hade kunnit bli nerskjutna. De vägrar att inse vad det är som händer.

Man hör ofta det argumentet så fort man skämtar lite om dessa saker, att tänk om det varit din familj och dina anhöriga som dödats.

Om man verkligen djupt in i hjärtat hatar detta livet och allt som har med det att göra, och bara vill lämna detta livet så att allting raderas bort, om man verkligen känner så, så kommer man inte bry sig om ens en egna familj hade dödats. Man saknar känslor helt enkelt. Det kanske hade känts lite jobbigt om dessa personer hjälpt dig ekonomiskt och så men känslomässigt borde man inte känna något.

Sen finns det hycklarna som reagerar varje gång media drar upp något som händer i Sverige eller i andra västländer men själva inte bryr sig om 200 människor dödas i Mellanöstern samma dag till exempel.

Det finns ju en gräns för vad en människa kan tåla i livet, det är helt klart och alla kan vi hålla med om det. Det är därför det finns så många mord i samhället, man kan inte till exempel stå ut med att en person kränker dig på det värsta möjliga sättet. När man tittar på dessa massmord så det en fråga om personer som verkligen går in för att dö (Behring Breivik är undantag men honom räknade jag aldrig med) och vill inte överleva. Dem har verkligen insett att livet inte har någon mening längre och att man tagit slutligt beslut om att försvinna från detta livet.

Vad som också är fakta är att dessa personer nu är befriade från detta livet och det är över för deras del. Dem har fått det dem önskar medan vi andra är kvar i detta livet. Psykologiskt är detta en väldigt intressant analys att göra, dem är borta vi är kvar.

Samtidigt kan man verkligen älska detta livet också och se fram emot ett långt och lyckligt liv men det slutar som dem på Otöya, ta en titt på denna personen till exempel

http://bloggfiler.no/norgespeneste.b...8103478764.jpg

Dem är borta, vi är kvar.

Så detta livet är meningslöst och när man tittar på dessa personer så kan man ju se öppningar och möjligheter. Man blir alltså friare inombords och känner sig fri från risker eftersom man inte bryr sig om man överlever eller inte. Skulle en person håna eller kränka dig så kommer du känna dig friare att göra fysiskt motstånd till exempel då du i grunden vill dö.

Så istället för att bara gråta över eländet ser man kanske hopp i alla dessa människor, rent psykologiskt alltså.

Jag är rätt apatisk till livet. Oftast gravt deprimerad, men även om jag är så, så vill jag inte att det ska hända någon annan nåt illa.

Ja det finns ju inget samband med dem som är självmordsbenägna och de som utför massmord. De förra är deprimerade och lider av ångest medan de senare är psykopater.

Män som vill hämnas, har knappast mycket med självmordsbenägna att göra Gissar på att TS drömmer om hämnd i något sammanhang då TS ser en naturlig koppling mellan två fenomen som inte existerar.

Män mördar kvinnor och barn för att vägra dem möjligheten att leva kvar utan dem, för att straffa den som lever kvar och liknande.

Män som begår massmord och terrorism upplever dem själva ofta som offer. De önskar att andra ska läsa om dem och fascineras/vara dem underlägsna/bli imponeradeosv i ett odödligt kändisskap. I en status de aldrig skulle kunna uppnå genom verkliga bedrifter.

Inte ens majoriteten av alla antisociala som begår självmord eller lider av andra psykiska sjukdomar och/eller personlighetsstörningar, är så rubbade.
http://nymag.com/scienceofus/2015/03...of-murder.html

Jag skämtar rätt mycket om sådant också, bryr mig inte om människor hånar dem heller, jag finner det bara frustrerande att människor inte kan se eländet öga mot öga istället för hitta på massa hashtags och skit. Ondska kommer alltid finnas, varesig de vill det eller inte och den kommer alltid segra över motsatsen. De försöker bara mota bort det oundvikliga.

Jag har alltid tyckt att det har varit inspirerande med Breivik och IS, som du nämnde också, INTE ideologin då. Även om deras ideologi är oattraktiv till mig så är/var de verkligen hopplösa. De har totalt gett upp. Men jag anser detsamma om människor som vill lämna jordalivet eller som knarkar ner sig totalt. Totalt nonchalerande av livet. Jag skulle nog hellre lämna efter mig någon sorts skrift som övertygar människor om att ta livet av sig. Att massmörda är alldeles för asperger-aktigt och för människor som vill hämnas eller något sådant, tycker jag.