Hade det varit en billig restaurangrecension så hade den säker börjat liknande som "restaurangkrögaren har lyckats med en välkomnande och ombonande miljö". Men det här är ingen restaurang. Det här är Pride, Sundsvall Pride. Varken välkomnande eller ombonat. Har man ens försökt? Jag undrar samtidigt vilken av festivalerna som var vems sidekick. Är det thaifestivalen, som anordnas i samma park, som får det att vara värt det eller är det Pride?
Det känns så krystat när man går förbi alla utställare, i sina vita partytält från Rusta, som om de mest är där för att de är rädda att inte vara tillräckligt inkluderande vid en frånvaro. Jag ser försvarsmakten står och flörtar med detta etablissemang. Jag ser en utställare som skriker ut sin inkludering samtidigt som hen vill säga att hen är helt okej med det men själv absolut INTE är gay.
Det är verkligen en "familjetillställning" med kondomer istället för marknadsnougat. Hela tillställningen är ett stort smörgåsbord med budskap och ordvitsar som "STÅNDpunkt", och "kaffe med SMULA"...
Acceptans och bli benådad fördomarna har jag fått för mig är tanken bakom festivalen Pride. Låt mig chockskratta och samla mig i några minuter. Svenska frikyrkorörelsen hade lyckats lika bra om man skickat ut Helge Fossmo som paradledare, 15 st tungotalande tottar, och Carola Häggkvist med en rökelse i handen. Alla fördomar hade varit som bortblåsta...
Det blev inte bättre. Det är dags för festivalens DJ. Peter Siepen. Varför är jag inte förvånad? Därför att jag har fördomar, SOM besvaras. Peter Siepen är ett kapitel för sig, och en recension av honom är inte lönt. Men som jag brukar säga till de DJs som jag ändå känner; "den dagen som jag säger att du är en sämre DJ än Peter Siepen, då vet du, då vet du att vi är ovänner".
Under Peter Siepens spektakel så käkar vi Langos. Jag äter den för första gången. Enkelt; friterat bröd, gräddfil, ost och rödlök. Himmelskt! Jag gick därifrån nöjd.
Varför anordnar man fortfarande Pride? Är det inte en sunkig tillställning som i te längre fyller någon funktion?
Det känns så krystat när man går förbi alla utställare, i sina vita partytält från Rusta, som om de mest är där för att de är rädda att inte vara tillräckligt inkluderande vid en frånvaro. Jag ser försvarsmakten står och flörtar med detta etablissemang. Jag ser en utställare som skriker ut sin inkludering samtidigt som hen vill säga att hen är helt okej med det men själv absolut INTE är gay.
Det är verkligen en "familjetillställning" med kondomer istället för marknadsnougat. Hela tillställningen är ett stort smörgåsbord med budskap och ordvitsar som "STÅNDpunkt", och "kaffe med SMULA"...
Acceptans och bli benådad fördomarna har jag fått för mig är tanken bakom festivalen Pride. Låt mig chockskratta och samla mig i några minuter. Svenska frikyrkorörelsen hade lyckats lika bra om man skickat ut Helge Fossmo som paradledare, 15 st tungotalande tottar, och Carola Häggkvist med en rökelse i handen. Alla fördomar hade varit som bortblåsta...
Det blev inte bättre. Det är dags för festivalens DJ. Peter Siepen. Varför är jag inte förvånad? Därför att jag har fördomar, SOM besvaras. Peter Siepen är ett kapitel för sig, och en recension av honom är inte lönt. Men som jag brukar säga till de DJs som jag ändå känner; "den dagen som jag säger att du är en sämre DJ än Peter Siepen, då vet du, då vet du att vi är ovänner".
Under Peter Siepens spektakel så käkar vi Langos. Jag äter den för första gången. Enkelt; friterat bröd, gräddfil, ost och rödlök. Himmelskt! Jag gick därifrån nöjd.
Varför anordnar man fortfarande Pride? Är det inte en sunkig tillställning som i te längre fyller någon funktion?
__________________
Senast redigerad av Blondieman 2016-07-10 kl. 10:01.
Senast redigerad av Blondieman 2016-07-10 kl. 10:01.
