SSRI/SNRI, deprission, ångest, biverkningar mm.

1, mediciner, doser
2, mina problem, varför jag öht behöver hjälp
3, biverkningar av medicinerna
4, positiva effekter av medicinerna
5, summan av kardemumman

1, mediciner, doser

Började med sertralin, 50, 100, 200. (För ca 10 mån sedan) Låg på maxdos ca 4-5 mån utan några direkt "önskvärda reslutat"

Började sammtidigt även med mirtazapin, 15mg. Tar det fortfarande. (Mina läkare har velat åtminstone dubbla dosen vilket jag inte velat pga avsevärd viktuppgång, från ca 65-70kg till 85-90kg)

Gick över till escitalopram (från sertralin) nån dryg månad, gick sedan (av "misstag") över till citalopram en månad till. (Var väldigt rörigt med doserna, dom blandade alltså ihop både preparat och doser, var under denna tid emellan två psykmottagningar)

Gick sedan över till venlafaxin, först 37.5 en vecka, sedan ~75mg 1-2 mån, sen tillbaks ner till 37.5 (på eget initiativ pga biverkningar och en vilja att sluta med allt helt, delvis pga biverkningar, delvis pga hur läkemedelsindustrin ser ut samt att jag inte ens mått bra på nått utav det jag prövat.)

Haft ca 5 olika preparat "vid behov" mot ångest och panikångest, allt ifrån bens till antipsykotiska.
Hade imovane mot sömnsvårigheter men kunde inte hantera ens en karta på 10 tabletter åt gången utan att ta 5-10 på en gång med alkohol (vilket tillslut resulterade i en misshandelsdom på min flickvän då jag fick total blackout och blev aggresiv).

2, Problem:

Deprimerad till den grad att jag varit sjukskriven i ca 10 mån.
Mycket självmordstankar, självmordsförsök, självskadebeteende.
Sömnsvårigheter (svårt att somna, svårt att förbli sovande samt svårt att komma upp på mornarna).
Ångest, oro (perioder med panikångest).

3, Biverkningar:

(Vet inte exakt vad som är från vad vid det här laget)
Orolig mage, IBS-liknande symptom, (trodde det var laktos och/eller gluten intolerans/allergi men test visade att det isf endast var "känslighet"), (hade nästan inga problem med magen innan jag började med medicinen)
Ingen sexlust kvar alls. Börjat få rätt "udda" orgasmer när jag väl lägger manken till. (Kommer typ 1/3 först, sen resten nån halv minut senare, och allt känns märkligt)
Perioder med likgiltighet.
Avtrubbad känslomässigt (framförallt jobbigt för min flickvän).
Har de senaste ~3 veckorna börjat få en konstig känsla av yrsel/en början på en svimning som varar knappt en sekund, framförallt i samband med alkoholintag (som jag är väl medveten att man SKA undvika i samband med behandling, men vilket ärligt talat är lättare sagt än gjort) (dricker MAX 1gång/vecka), eller på senare tid även fysisk ansträngning i form av träning. (Äter bra och motionerar).
Har blivit rätt folkskygg/osocial (skulle inte personligen säga social fobi, även fast det är vad de skrivit om mig i journalerna)
Det är väl dom som står ut i mängden, resten är hanterbara (t ex. konstiga drömmar, mardrömmar, dålig aptit, halsbränna, illamående, dåsighet, muskelstelhet, gäspningar osv.)

4, Vad har medicinerna hjälp till med då?

Jag har blivit lugn som en filbunke, det krävs rätt mycket för att få mig ur balans, nån kan t ex. spy på mina skor eller råka knuffa till mig i ryggen i en kö utan att jag ens höjer rösten, vilket jag hade blivit fly förbenad av tidigare.
Jag har lättare att hantera min ångest, även om den finns kvar (även impulser, som att göra något jag inte borde, tänker en extra gång)
Mina känslor har tonats ner, både de bra (vilka för det mesta ändå lyst med sin frånvaro) och de dåliga, så det är väl på gott och ont.

5, summering:

Kombinationen av ökat antal biverkningar (och att jag börjat få nog av dessa biverkningar då de inte ger med sig utan snarare fortf. eskalerar) och att jag knappt mår bättre än när jag mådde som sämst (när jag började med medicinerna) över lag har alltså lett till att jag skrivit ihop detta. Jag har svårt att själv avgöra om det är värt det i nuläget, om jag ska öka dos, byta preparat eller sluta helt?
(Jag håller på med olika utredningar på psykiatrin, (tror själv jag har borderline och/eller GAD) men det dröjer ju oändligt lång tid, och mitt förtroende för de olika läkare och psykologer jag träffar har dalat och är nu försvinnande litet.)

Tack för att du läste, om du nu gjorde det. Har du några tankar kring vad ett möjligt nästa steg skulle kunna va för mig vore jag väldigt tacksam att få ta del av dem.
Må väl! Mvh J

Vad har du haft för biverkningar på Venflaxin? 37,5mg är inte det fel? Minsta tabletterna jag har fått tag på är 75mg. Och då har jag tidigare legat på 350mg per dag. Men då svettades jag alldeles för mycket så har skurit ned på det.

När du har bytt preparat och ändrat doser, har du gjort det och snackat om alla biverkningar med en läkare? Är det bekräftat att det t.ex är Venflaxin som gett dig IBS.

Mirtazapin hatar jag, gick också upp betydligt på den.

37,5.g finns. Fick den när jag trappade ur.

Är som sagt vid det här laget osäker på exakt vilka biverkningar som är från vad. Det är inte direkt bekräftad att mina IBS symptom är från venlafaxin, nej. Jag har försökt disskutera mina olika biverkningar med läkare i möjligaste mån, men på min förra mottagning hade jag en ny läkare vid varje besök, ca varannan vecka, och alla hade olika personliga preferenser om preparat och vägar att gå, vilket ganska snabbt gjorde det till en direkt omöjlighet. Har sedan några mån en ny läkare, på en ny mottagning som dock gick på semester i nästan 2 mån dagen efter vi första gången sågs, så har inte riktigt kunnat etablera en ordentligt kontakt eller kunnat följa upp insättningen av venlafaxinet.
Har du satt ut venlafaxinet helt?

Ait. Det är väl sjukt personligt. Jag skar ned från 350 till 225mg och har gått på det ett tag. Känns mycket mer stabilt överlag med det än utan. Har testat längre perioder utan och då är det mörka alldeles bäcksvart. Givetvis har man fortfarande mörker kvar men det är inte lika bäcksvart som tidigare.



Nix, går på 225mg istället för 350mg. Har tidigare också kört på mirta, wellbutrin, atarax och skit. Det som jag ibland använder för att sova (väldigt sällan men jag kan fortfarande inte riktigt sova nuförtiden) är mogadon. Imovane har inte alls hjälpt. Lyrica hjälpte att ta upp mig från ångesten, men eftersom jag inte har diagnos på GAD och testat alla andra mediciner först fick jag inte det gratis och lyrica var fan dyrt.

Okej. Hur länge har du tagit venlafaxin? Och hur ser du på det långsiktigt? Jag kanske skulle pröva lyrica.

Jag har haft det under några år nu tror jag. Har testat lite olika och kört med lyrica i mellan. Egentligen vill jag inte gå på skiten, så i några rena protester har jag själv bestämt mig att sluta helt.
Vilket har resulterat i sjukt mycket sämre mående. Mer ångest och mer självmordstankar.

Jag tror båda preparaten hjälpte till. Men även för läkarna har det varit lite svårt att dra kopplingar till vad som gjorde vad. Jag gillade att gå på lyrica men kände t.ex ingen större skillnad när jag trappade ned (från 300mg till 150mg). Och då man inte märkte någon skillnad så är det lika bra att ge fan i att pröjsa kring 900 kr per månad till Pfizer. Nog har venflaxin hjälpt till mycket. Men har testat lite olika aktiviteter, samtalsgrupper och annan skit som psykologen har lagt in mig på.

I slutändan är det väl allt tillsammans som hjälper dig och inte enbart psykofarmakan. Men i.o.m du skriver att du motionerar och äter bra så kan det definitivt hjälpa då du redan har det på "det gröna".

Ok. Men om vi säger såhär, anser/tror du att det är medicinen/medicinerna i sig som gör att du mår sämre utan dem, eller att det är så du "egentligen" mår och antagligen mådde innan du började med dem? Då menar jag inte utsättningssymtom i första hand, utan nästa steg så att säga, om medicinerna skapat ett psykiskt/fysiskt (vad du nu upplevt vid uppehåll)-beroende utöver utsättningen och ett eventuellt sämre mående (utan dem, långsiktigt) än vad du har haft/skulle ha utan några mediciner i bilden?

SSRIs har mycket bivärkningar, funkar sällan och är inte ordentligt bevisad.

föreslår att du slutar och försöker på tag på nått som funkar, typ benzo.

nått som hjälpte mig ur depression var att tänka på att bara jag betämmde hur jag mådde och att sluta med ssri.

För det första: lägg alkoholen och andra droger + benzos på hyllan tills du är färdigbehandlad!

I en annan tråd föreslår jag Fluoxetin 60 mg, vilket iofs sig kan tyckas vara en hög dog, men det verkar numera vara konsensus att man måste upp i denna höga dos för att få en stadigvarande förbättring. Mycket möjligt att detta beror på att man mer och mer tror att verkningsmekanismen hos SSRI/SNRI är neurogenesis i hippocampus, frontalloberna och i andra strukturer i hjärnan.

Fluoxetin verkar ha flera fördelar gentemot andra preparat i gruppen. Bl.a. får du inga problem med viktökning. Det är heller inte så problematiskt att sätta ut det då Fluoxetin har en väldigt lång halveringstid. Dock kan man få det lite besvär av övergående natur vid upptrappning. Lägg sedan till Buspiron som har en viss lugnande effekt och motverkar till en grad de sexuella biverkningarna hos Fluoxetin.

Venlafaxin verkar också vara ett bra preparat men där är det nödvändigt med doser över 150 mg för att det ska verka fullt ut. På de nivåerna får man ofta biverkningar i form av svettningar och blodtryckshöjningar, tyvärr. Venlafaxin verkar heller inte så roligt att sätta ut vilket det finns åtskilliga vittnesmål på:

https://www.google.se/?gws_rd=ssl#q=...ine+withdrawal

Jag har haft ganska många längre depressioner med att skada sig själv och skit. Jag tror definitivt att de längre gånger jag inte använde tex venflaxin är så jag "mår normalt" och skulle vara utan medicin under något år.
Har ingen direkt konspirationsteori mot det. Men antagligen finns det en ganska lång övergångsperiod om du trappar ned och man ska alltid prata om det. Så nog kan man må piss direkt efter man trappar ned då balansen i hjärnan inte är tillrättad, är väl därför att man kan bli jävligt deprimerad när du väl börjar på någon antidepressiv.

Men utan mediciner och behandling har jag svårt att tro att jag fortfarande skulle vara i liv om vi säger det jävligt krasst. Så jag tror definitivt på venflaxin.

(Inb4 någon med konspirationsteorier tror jag är hjärntvättad men fine, tro det.).

Okej. Ja, det är ju lite det de mynnar ut i tillslut, ta livet av sig eller leva och kämpa på med mediciner. Och då är väl det sistnämnda att föredra, ur en aspekt.