Har ni "gått vilse" ? I vildmark och/eller stad ?

Har aldrig gått vilse egentligen, är väldigt försiktig av mej ute i okänd terräng om jag av nån anledning inte har med mej karta och kompass.
Men däremot har jag för korta stunder inte riktigt vetat exakt vars jag är.

Tex.

En gång var jag och min far och jagade älg uppe i gällivare kommun, på kilometervida våtmarker ser allt likadant ut.
Vid ett tillfälle skulle jag gå bort en 70 meter för att kika om någon älg passerade längre ner på en myr och då jag skulle tillbaka såg jag varken farsgubben eller den lilla kvisteld som vi tänt.
Allt såg exakt likadant ut och jag visste knappt upp från ner där för en stund.
Påminde mej själv om att i en sån situation så är det bättre att stå still och försöka orientera sej istället för att i halvpanik rusa mot det man tror är rätt håll.
Kanske låter konstigt att kunna bli så förvirrade bara ca 70 meter ifrån "tryggheten" men tro mej jag blev det.

Nåja, mitt resonemang höll och tillslut efter några minuter gav sej lågtrycket som slagit ned den lilla rökpelaren från elden och jag kunde utan bekymmer traska tillbaka i rätt riktning.
Det var en obehaglig känsla att vara tillfälligt "vilsen".

5- 6 år gammal skidade jag en gång ensam ut till några backar mitt ute i skogen.
Det var bara att följa det enda spår som fanns i den riktningen.
Men på tillbaka vägen fick jag iden att gena rakaste ospårade vägen hem.

När jag efter en alltför lång tids åkande utan skymten av öppning i terrängen, definitivt insåg min vilsenhet, så vore det logiska att åka tillbaka i samma spår.
Men det kändes för mig alltför tungt så jag fortsatte framåt för hur länge vet jag inte.

När så terrängen äntligen glesnade visade det sig att jag var tillbaka på exakt samma punkt som jag utgått ifrån.
Jag hade åkt höger i cirkel utan avsikt.

Man kan ju gå vilse på sjön också ...

Det hände mig en gång när jag var ungdom.
Jag brukade spendera mina sommarlov hos min mormor som bodde vid havet i närheten av Sveriges sydligaste punkt.
Och på stranden kan man alltid se en fyr som står längst horisonten och har sig.

Den fyren bestämde jag mig för att den skulle jag ro ut till.

Så jag drog ut båten i sjön och började ro.
Och ro, och ro och ro.
Fyren låg visst längre ut än jag hade trott ...

Och ju längre ut jag kom, ju mindre blev det av det land jag kunde se.
Men jag tänkte inte vända om halvvägs, och det var ju bara att ro tillbaka samma väg jag kom från.
Tänkte jag.
Men jag slutade se land ett bra tag innan jag kom fram.
Och när jag väl kom fram till fyren så rodde jag ett varv runt den.
Men det borde jag inte ha gjort lärde jag mig.
För jag såg bara hav överallt runt omkring mig.
Visste inte längre varifrån jag kommit.

Då blev jag lite nervös.
Ganska så mycket nervös faktiskt. Jag började nästan gråta =)

Men till slut sansade jag mig och förstod att jag borde ha solen på motsatta sida mot var den var på vägen dit. Dvs ha solen i ögonen.
Då var det bara att ro raka vägen norrut - och hem igen.

Kan lätt förstå känslan. Det är lätt att känna sig uppgiven när man är ensam i havets eller sjöns makt.
Tur det gick väl.

Jag har gått vilse i fjällen och trots allt man läst om andra som gått vilse och vad man därför bör göra så gjorde jag det ändå inte. Var på hemväg till bilen efter någon vecka i fjällen, det mörknade men eftersom jag ansåg mig känna terrängen fortsatte jag. Struntade i den sista rasten eftersom jag snart skulle vara vid bilen, det blev plötsligt nattsvart när jag kom ner i ravinen med fjällbjörk och senare granskog, fortsatte att gå och gå utan att känna igen mig men fortfarande med tanken att "bilen måste ju vara här någonstans". Efter två timmar av stappling i mörker var jag helt slut, hade inte druckit vatten eller tagit rast, tog fram liggunderlaget och sovsäcken och la mig under en gran och somnade, (omöjligt att hitta en tältplats i mörkret i ravinen). När jag vaknade nästa dag med huvudvärk(druckit för lite vatten) och orienterade mig insåg jag att bilen var fågelvägen 4-500 meter bort.

För min del funkade inte den teoretiska kunskapen när den väl ställdes på sin spets. Eftersom jag ansåg mig van att gå i denna terräng gjorde jag inte det som jag annars alltid gör med ex raster och intag av näring/vatten. Istället för att stanna och ta det lugnt/fundera stressade jag upp mig. Men med denna erfarenhet bakom mig känner jag mig än starkare inför kommande vandringar - nu vet jag hur jag reagerade på att vara vilsen i mörker

Lustigt nog har jag som infödd stadsbo aldrig någonsin gått vilse i djupaste Jämtlandsskogarna under sommarlov och semestrar.
Men skicka upp mig i bil på Östermalm så får ni se på svordomar och kaos.

Summa summarum: Jag som infödd stadsbo går aldrig vilse i skogen men nästan alltid i stadsmiljö.
Varför är det så? Borde jag snutta på farfars hagelbössa?
Är jag knäpp?

MVH/Gnomegirl

Jag besöker gärna storstäder runtom i världen, och fram emot kvällskvistarna brukar jag ofta vara ganska full efter otaliga besök på nya intressanta pubar. Händer då allt som oftast att jag inte hittar hem till hotellet, utan kan bli planlöst vandrande över okända gator och torg. Ofta tar det flera timmar att ta sig hem, och i vissa fall har jag nödgats övernatta på nån parkbänk eller gräsplätt.

"fram emot kvällskvistarna brukar jag ofta vara ganska full efter otaliga besök på nya intressanta pubar. Händer då allt som oftast att jag inte hittar hem till hotellet,"

Två gånger har jag varit vilsen varav en gång ordentligt. Jag var ute i skogen med hunden å jag fick för mig att bråka lite med hunden å under leken/buset så snurrade vi runt ett halvvarv utan att jag märkte det så jag traskade på rakt ut i skogen å trodde att jag visste var jag var och när jag väl insåg att jag var vilse så fick jag ingen panik över huvvud taget utan jag blev helt lugn å började leta efter någonstans att sova men gjorde i alla fall ett sista försök å kom fram på en vändplan 4,5 timmar senare och färden var ju inte särskillt skoj alls för vi fick vandra över en riktig blötmyr där hunden sjönk ner till magen ett tiotal ggr å jag sjönk ner till knäna ett antal ggr. Den andra gången var jag också ute med hunden en vinter på sjön hemmavid där jag har gått och åkt båt sedan jag var 5-6 år gammal (var ca 44 år när detta hände) vi var i alla fall ute å åkte spark och när vi kommit en tredjedel av spåret så blev det riktig dimma så man såg kanske 4-5 meter framför sig men det var ju inga problem tänkte jag så vi fortsatte å fortsatte å fortsatte och inga landmärken känndes igen på något vis men till sist så kännde jag igen en grannes julbelysning å hade jag inte sett den belysningen så hade jag mycket väl kunnat ta ett par varv till

Inte vilse, men man har gått fel både i skog och fjäll. Men lyckligtvis upptäckt det fort, 5-10 minuter, så man kan gå i bakspår till där man vet att man var rätt.

Jag var nere på staden (i Köpenhamn) för ett par veckor sedan och gick in i Magasin du Nord och efter 30 min så insåg jag att jag gick i en loop nästan. Jag kunde inte hitta ut. Jag försökte i alla hörn och mot alla nödutgångsskyltar men jag kunde inte hitta ut. Det var så sjukt galet. Sen till slut var jag tvungen att fråga en vakt att eskortera mig ut.
Nåja, höhö en första gång för allt siger de.

Jag har gått vilse i Berlin en gång ensam, men lyckades fråga mig fram om vägen till hotellet. Det var inte så farligt.

Men sen gick jag vilse i skogen här utanför stan. Min flickvän o en väninna skulle tälta o jag följde med, jag hade dock tänkt att åka hem när de skulle sova. Så vi ställde bilen uppe vid stora vägen, gick lite mer än en kilometer ner mot havet på en grusväg, gick in i skogen ca 50 meter till en glänta, slog upp tältet, drack lite öl, grillade o hade trevligt.

Sen vid 00-01 hade jag tänkt åka hem, hade planerat att gå upp till stora vägen o ta en taxi därifrån. Tänkte att är ju inga problem att gå ut till den lilla grusvägen o följa den upp till stora vägen. Men så kommer jag inte ut till den. Jag går mitt i skogen, mitt i natten o när jag gått tillräckligt, så fokuserar jag bara på att gå österut, dit stora vägen ligger. Det var inga stigar eller så jag gick på, jag halkade ner i hål o sånt.

Efter runt en timme kommer jag ut ur skogen, men då visar det sig att jag bara gått i cirklar o kommer ut vid havet... Jag var trött o det hade börjat regna, o orkade inte börja leta efter den lilla grusvägen, troligen låg den något söderut. Men jag började gå norrut längs stranden, eftersom jag vet säkert vart jag kommer då, men inte hur långt det var dit.

Här var jag:
https://www.google.se/maps/@56.22826.../data=!3m1!1e3

Den lilla grusvägen går där det står Google i mitten, längst ner på sidan. O det enda jag var säker på var det låg var UFO't. Så jag gick bort till UFO-monumentet o kunde äntligen identifiera var jag var o ringa en taxi, som tyckte det var lite märkligt att hämta nån där mitt i natten.