Alla ni med Bipolär typ 1&2

Hej,

Jag har inte riktigt förstått skillnaden mellan Bipolär typ 1&2. Är det så att typ 2 anses värre än 1 och vad är skillnaden? Undrar även om ni med Bipolär hittat en medicin som fungerar bra samt vilken i så fall? Tar medicinen bort alla symptom? Undrar också hur det fungerar med relationer till familj/vänner/partner med bipolär sjukdom med/utan medicin. Hur fungerar livet med/utan medicin? Verkar som det är vanligt med självskadebeteende vid bipolär sjukdom, någon som kan förklara varför? Sist undrar jag också om det är vanligt med andra psykiatriska diagnoser i samband med bipolär sjukdom.

Skulle gärna vilja höra från er med familj/vänner/partner med bipolär sjukdom också samt hur ni upplevt att personen fungerat med/utan medicin.

Hoppas på många svar, har inte stenkoll på Bipolär sjukdom men vill gärna lära mig mer :-)

Jag är typ 1, den typ som anses värre. Jag har haft manier, hypomanier och depressioner i en salig röra hela mitt liv typ. Blev sjuk som 13-åring och upptäckt i en psykos när jag var 26 (förra vintern) och tvångsinlagd på psyk. Började med litium direkt och tar det än idag, 27 år gammal. Nu har jag precis bytt till Abilify också, får se om det fungerar bättre än Seroquel och Quetiapin.

Tanken är att jag ska bli av med mina hallucinationer jag har problem med. Medicinerna har inte tagit bort sjukdomen, men dämpar symptomen. Jag är lugnare och jämnare, även om jag ännu pendlar.

Okej men vad innebär bipolär typ 2 då i jämförelse med typ 1? Hur mkt pendlar du nu då när du äter medicin och på vilket sätt? Hur fungerar relationer? Har du haft självskadebeteende?

Det låter som du har haft det jobbigt hoppas att det blir bättre framöver. Är det vanligt med hallucinationer och psykoser vid bipolär typ 1?

Bipolär 2 är jag inte så säker på hur den yttrar sig, som jag förstått den är den väldigt stor med allt från personer som enbart får depressionerna till personer med hypomanier (en hypomani är ett tillstånd med ökad uppåtboost, men som inte går lika högt upp och galet som en mani gör).

Jag pendlar som sagt var än idag, men idag istället för att gå till extrema ytterligheter så spretar humöret mer på en hanterbar och vad jag tror är en normal nivå. Jag har dåliga dagar, jag har jävligt pissiga dagar och jag har bra dagar likväl som riktigt jävla grymt bra dagar. Men jag sticker inte iväg i mitt mående, utom den gången jag blev magsjuk i våras och inte kunde ta mina mediciner. Gled snabbt upp i en hypomani ett par veckor efter det och fick förstärka upp min medicinering för att komma ner innan manin skulle vara ett faktum.

Relationer fungerar bra, även om det är ansträngt i perioder. Nuvarande sambo vet vad jag lider av, det var han som körde in mig till psykakuten och han var med under perioden jag fick min diagnos. Däremot kan jag missköta mina relationer, jag har exempelvis varit otrogen i tidigare relationer och fått flippar där jag bara dumpar rakt av för att det inte passar mig längre när jag fått för mig saker. Sambon är lättad över min medicinering, och tycker den är en enorm lättnad. Jag är helt enkelt enklare att leva med.

Jag har aldrig skurit mig, men däremot utvecklat bulimi och skadat mig själv psykiskt genom typ sex och relationer med andra som är direkt skadliga. Droger har jag hållt mig undan, även om jag i perioder försökt få tag på det för att som jag nu förstår att självmedicinera.

Hur vanligt det är med hallucinationer och psykoser vet jag inte, jag vet bara att det förekommer. Schizofreni har uteslutits i mitt fall.

Det där är individuellt men generellt är typ 1 och 2 likvärdig börda. Typ 2 är mer kroniskt i den benämningen att det är mer svår behandlat. Manierna i typ 1 är oftast lätt att bromsa med neuroleptila eller litium, men djupa depressioner är inte lika lätta alltid.

Jag har typ 2 och medicinerna hjälper bra mot nedåt pch uppåt perioderna, men inte helt.

Hur påverkar din bipolaritet din personlighet då? På vilket sätt hjälper medicinerna inte helt? Märker nära i din omgivning att du är bipolär?

Det påverkar egentligen inte ens personlighet alls, det är en affektiv störning och inte personlighets störning.

Men i nedåt perioderna blir jag allmänt trött pratar inte mycket, humorn är obefintlig och allting går långsamt kognitivt.

Å andra sidan hypomanierna blir man pratglad, skämtsam tänker snabbare än omgivningen och är ofta irriterad. Det är en del symptom på de hela.

Medicinern gör så man aldrig upplever de värsta svängarna. Man håller sig mer i balans. Aldrig fullt depprimerad eller manisk länge. Blir lite tråkigt när man inte får uppleva riktiga uppot skoven, men man får lära sig att det lönar sig inte.

Nej jag vet att det är en affektiv störning och inte personlighetsstörning. Dock påverkar ju sjukdomen ändå personligheten fram och tillbaka, som du beskriver att du blir tyst och förlorar humorn etc...

Märker omgivningen på dig att du är bipolär? Vilken medicin äter du för att minska symptomen? Kan man gå i nån terapi för att förstå sig på sin störning mer eller hur funkar det?

Nja.. Jag är typ två och dödligheten är mycket högre som typ 2, däremot fungerar vi bättre i sociala situationer, kan sköta ett jobb bättre etc.
Problemet med typ två är att den är svår att upptäcka och väldigt svårbehandlad.
Jag äter Litium och Lamotrigin just nu, väldigt låga doser litium och höga doser lamotrigin, den kombinationen fungerar bäst för mig.

Mvh.

Hur fungerar medicinerna för dig då? Varför är det med typ 2 bättre socialt? Finns det behandlingsgrupper för bipolär sjukdom?

Nu fungerar medicinerna bra, men jag har testat en massa olika innan vi hittat "rätt". Gick på utredning i över ett år, var som värsta försökskaninen
Alla BP1or är väl inte "osociala" men enligt min psykläkare så är det så (han har över 40 år erfarenhet om psykiska sjukdomar).
Vad menar du med behandlingsgrupper? Jag är inskriven på sjukhuset fast jag jobbar, träffar min läkare ungefär en gång i månaden, pratar om hur det går och hur jag mår. Lämnar även blodprover ca var tredje månad.

Med behandlingsgrupp så menar jag terapi i grupp utöver medicineringen. Hur fungerade du innan du började med medicinerna? Hur såg vardagen ut, och vad hände när du blev riktigt manisk? Har du någon mer psykiatrisk diagnos?