Vad består betydelseskillnaden av i vara och är?

OT visserligen men det kanske kan vara kul att veta att pluralformen av det latinska tempus är tempora medan tempi är plural av italienskans tempo. Den grundläggande indelningen är att latinska termer används inom grammatik och italienska inom musik.

Sedär, alltid kul med ny kunskap

Ännu mer kunskap …

Språkhistoriskt sett – som indoeuropeiskan är rekonstruerad – så är alla de olika verbformerna inte böjningar av varandra (på samma sätt som tex fot/fötter är). Former som sitter/satt fungerar snarare som oberoende ordbildningar.

Endast en fjuttigt liten del av indoeuropeiskans verbsystem finns bevarad i svenskan. Och tex svenskans infinitiv – att sitta – hör inte ens till verben, utan till den ordklass som kallas nomen.

Hos verb som ursprungligen beskriver oförändrat tillstånd så är det preteritum som är grundordet; satt, låg, slapp, brann, band, bet. Många såna ord har slutat fungera som verb; tex varm, kall, trång, grop. En del har omtolkats som presens; vet och kan är alltså ursprungligen exakt samma form som sket och vann.

Grundbetydelsen av jag vet är alltså ”jag såg att”, jag skall ”jag blev skyldig att”, osv.

Även många ursprungliga perfektformer har slutat att fungera som verb; kulen, mulen, luden, mogen.

Hos verb som beskriver förändring är det presens som är grundordet: faller; flyger, äter, dricker.

Ja … det jag ville komma till är att är och var (liksom engelskans is, was, to be) till sitt ursprung inte är böjningsformer. Men naturligtvis, som påpekats, så fungerar vara som infinitiv till är. Och blir fungerar som futurum.

Helt underbart! Och tack till er andra också! Om det finns något mer att berätta om detta så fortsätt gärna obehindrat allesammans att fylla på!

Ja, det beror ju på vad TS frågar om, förstås, vilket åtminstone för mig är långt från uppenbart. I Ett synkront perspektiv tycker jag det är fullt befogat att betrakta dem som böjningsformer, om också suppletiva sådana. Att infinitiv är ett gammalt verbalnomen är i princip lika ointressant för dagens språk som att vissa prepositioner är gamla nomina. Men det kanske var alla sorters semantiska skillnader genom alla tider TS undrade över? Ja, inte vet jag.

I ärlighetens namn, så visste jag från början inte vad jag frågade efter, det var därför jag frågade, men jag visste att det fanns en förklaring till varför det ser ut som det gjorde och den förklaringen lyckades Jan Taliban delvis förklara. Genom att t.ex. ta upp kan:s roll i sammanhanget med att vara respektive kan vara. Och ditt bidrag var inte heller illa.

Som sagt, den dumme letar hela tiden efter ett varför och nöjer sig aldrig med den kunskap som delges honom, jag är en dum person, som aldrig blir nöjd och hela tiden måste veta varför och då när man förklarar etymologin bakom orden så blir det mer och mer uppenbart varför.

En del räknar 1 + 1 andra vill veta hur det kom sig att bli?

Det gläder mig att du får ut något av det hela. Jag själv har dock svårt att nå någon djupare förståelse av betydelseskillnaden mellan dagens infinitiv och presens utifrån historiska aspekter om man betänker t.ex. att tyskans infinitiv sein, som både semantiskt och funktionsmässigt överlappar svenskans i mycket stor utsträckning, bygger på tidigare presensformer. Det finns en rad olika kombinationer av rötter, betydelser, (underliggande) bildningar och användningsområden. Kontentan av det hela är nog att jag helt enkelt inte förstår vilken betydelse du lägger i begreppet betydelse.

Ja … det var tråden som råkade få mig att börja grubbla på vad en böjningsform egentligen är …

Klart är förresten att indoeuropeiskan inte har något är och har – som vi använder det i svenskan. Dessa begrepp har de olika dotterspråken i efterhand fått uppfinna var för sig. Jag får för mig att tex de slaviska språken fortfarande är väldigt sparsamma med är-konstruktioner – av typen ”jag är kär”.

Den fråga som ställs är hur man skriver vara utan hjälpverb (kan vara vill vara, lär vara, etc): Svar: I presens är, i futurum blir, i preteritum var.

Я согласен, åtminstone vad gäller slaviskan. Och havandet. Men *h₁es-ti etc. är alldeles för lättrekonstruerat utifrån äldre stadier av arkaiska språk (som vediska, grekiska och hettitiska) för att jag inte ska förstå vad du menar med att det inte finns något är i indoeuropeiskan.

Menar du det fetade och understrukna med eller utan inte?

Det finns för många former i mänskligt språk för att det är betydelsefullt rent logiskt!
Exempel:
1) Jag har gjort detta!
2) Jag gjorde detta!

Rent logiskt: Vad är skillnaden i betydelse gällande informationsöverföring?
Rent informativt borde exempel nummer två vara mest effektivt. Tar både mindre tid att säga och att skriva. Tar också mindre överföringsmängd när det gäller data över digitala anslutningar.

Är dessa två former totalt onödiga i språket när det gäller överföring av information? Språket handlar ju om överföring av information? Helst så effektivt som möjligt, tycker jag i alla fall.
Vad tycker ni?

Nu har du förvisso utvecklat tråden mot ett nytt syfte, nämligen »Vad är språkets uppgift«. Lyckligtvis har Johan Nicolai Madvig besvarat den frågan redan för över 150 år sedan:


Men, som nämnts, nu är vi egentligen i en annan tråd [som inte finns]. Det kanske även har passerat gränsen till filosofi?