Jag bor i en Stockholmsförort och här är det packat med ekorrar. Efter att vi började mata fåglarna på vintern, så har inte endast "vår" ekorre börjat hänga vid vårt flerbostadshus, utan även ett ekorrpar (och möjligtvis någon enstaka som inte sällan blir snabbt bortkörd, precis som "vårt" skatpar verkar köra bort alla andra skator som försöker sig in på området). På vintern kunde jag från balkongen se dem dagarna i ända springa upp och ned för träden enbart några meter från vår balkong. Faktum är att de blev hyggligt tama, då de knappt ens flyttade sig från marken när jag någon gång kom med maten fram till var de stod.
Men redan innan dess såg jag rätt ofta ekorrar i grannskapet i de små skogsdungarna. Ibland jagar de varann runt, runt uppåt eller nedåt för trädet, vilket låter rätt mycket och gör att man definitivt märker dem. Men även om de, när de är ensamma, kan bli blick stilla när man råkar närma sig, så brukar de ändå för det mesta inte vara så oroliga av sig, utan stannar bara kort för att titta på en.
Innan jag började betrakta ekorrarna vid vårt hus, så hade jag inte uppfattat att ekorrar faktiskt har en rad olika ljud för sig. Inte ens hos mina morföräldrar i Finland, som började mata fåglar och ekorrar så att ekorrarna kom till köksfönstret och krafsade på rutan när den ville ha mat. Jag hade redan tidigare lagt märke till att "vår" ensamma, större röda ekorre brukade ofta tidigt på morgonen ge ifrån sig en slags rop när den tänkte börja hoppa från träd till träd bort från vårt hus. Men nu i vinter, när även ekorrparet hängde runt huset, noterade jag att de hade en massa olika smackande, snattrande och pipande läten för sig, utöver den stora, ensamma ekorrens tarzanrop på morgonen. Innan dess har jag alltid uppfattat ekorrar som relativt tystlåtna.
Men nog ser jag ekorrar rätt ofta även i andra delar av Stockholm. TS kanske har dålig syn? Eller, mer sannolikt, så brukar han helt enkelt inte titta upp mot träden? Lite som när jag ibland, t.ex. när jag har stått och väntat på tunnelbanan på en utomhusperrong, så har jag börjat se på himlen vid horisonten, för att sedan allt mer se rakt ovanför mig, samtidigt som jag blir stående helt hänförd över de vackra molnen och skiftningarna i färger (i regel sker det här när solen är nära att gå ned). Vid de tillfällena undrar jag: "varför tittar jag inte oftare på himlen och molnen, det lär ju förmodligen relativt ofta vara lika vackert?" Men likväl kommer jag sällan på att böja huvudet bakåt på eftermiddagen/kvällen och se på en vacker himmel. Vanans makt är stark och ens meningslösa grubblerier och stressande får en att glömma allt det spännande och vackra som pågår runt omkring en. De skymmer sikten för själva livet.
